Vad de flesta vill ha

En enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika som handlar om regeringskrisen och centerns Helena Lindahl. ”Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en rak och tydlig politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne”, skriver Sven-Arne Thorstensson, och analyserar orsakerna till den politiska situationen. ”De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar.” Priset för frisinne och tydlighet blir högt. ”De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.”
Politiken har under lång tid sopat problem under mattan. Men till slut sprack bubblan. ”Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.” Helena Lindahl blev den här gången effektivt tystad av ”toklojalister”. ”Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.

Hon startade återerövringen av demokratin

Helena Lindahl vår tids viktigaste riksdagsledamot

Under en enorm press deklarerade Centerns näst mest kryssade riksdagsledamot att hon motvilligt valt att följa partilinjen mot hennes egen övertygelse.
Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en tydlig och rakt politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne. Om du sviker blir du hatad och utfryst. Dina gamla vänner vänder dig ryggen och du är över en natt en total ”icke-person”.
Det är ett högt spel att ge sig in i politiken och du förväntas av den innersta kärnan att varje dag och varje minut vara idiotlojal.

Ett strategispel
Dagens politiska klimat gör att priset för frisinne och tydlighet blir högt. Allt för högt. Vilket i sin tur gör att inga nya frisinnade och ambitiösa människor lockas av politiska uppdrag längre. De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.
Helt ofattbart är att idag 2021, så kan man nog med fog säga att vissa riksdagsstolar ärvs från tidigare generations politiska gärning eller ogärning, ofta på grund av viljan till absolut lojalitet.
De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar. Nu gäller toppmatad mainstream.

Bubblan brast
Hur kunde då detta ske? Under tider av tillväxt och en växande välbärgad medelklass har politiken inte betytt så mycket för de som ständigt får det bättre. De som fått det sämre har varit så pass få, att summan fattiga blir konstant eftersom en hel del tidigare ”fattiga” blivit rikare med åren. Således har balansen lutat över till att allt fler blir både liberala och konservativa. Vem som egentligen är vad har inte spelat någon roll. Det har funkat hjälpligt i alla fall. Folk har klarat sig och klarat sig bra.
Av olika anledningar har politiken, utan att vi reagerat gjort enorma resursförflyttningar. Under de senaste 25 åren, har utan att vi ens reagerat, försvaret, mat och energiförsörjningen, satts åt sidan i en övertro på en global värld. Under samma tid har man sopat uppkomna problem under mattan, i sådan grad att bubblan till slut brast.

Tystad av toklojalister
Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.
Helena Lindahl blev unik i sin tid med att bli nämnd vid namn i nästan samtliga riksmedia och hennes tvivel på hur landet ska ledas. Den här gången blev hon effektivt tystad av toklojalister som inget hellre vill än att bli kramad av partiledaren på nästa partistämma. Det räcker för dem, och de gjorde jobbet.
Att Lindahl vek sig den här gången kan bli symboliskt mera viktigt än om hon inte gjort det. Om hon hade gått sin egen väg hade hon blivit både hatad och hotad.
Istället blev hon en politisk martyr och kommer bli ihågkommen för det på både gott och ont.
Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.
Sven-Arne Thorstensson

”Hon startade
återerövringen av
den riktiga demokratin”

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s