Avgörande val för C

Vad blir kvar av centern om partiet fortsätter samarbeta med S och MP. Den frågan ställer Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Kommer Annie Lööf att bli bjuden på kalkonmiddag av Per Bolund? Och kommer hon att tacka ja? Det är den stora frågan som kan bli avgörande för hur det går för centern på landsbygden. Risken är att partiet fortsätter krympa och till slut bara består av de arvoderade.
”Problemet är att fasaderna håller på att rämna. En öppning för att ingå i en koalitionsregering med MP och S vore den slutliga spiken i kistan för C att få riksdagsröster från fler än de som är kommun och regionpolitiskt aktiva själva.”
”Men om C är så maktkåta att de än en gång låter sig luras av S och MP. Då är nog partiet endast vigt för de som med arvoden går till valurnorna i september. Opus Dei.”

Varning för KALKONKOCKEN
Snart återstår bara ”Opus Dei”

Allt sedan 2014 har några backat upp miljöpartiet, MP, med bland annat Per Bolund i spetsen. Några stödde MP i Riksdagen. Några gjorde gemensam sak. Några lät sig luras av Bolund.
Klart som korvspad att MP vill bilda lag i höst.
Igår ställde en ledande centerpartist sig frågande inför varför så många raljerar över Annie Lööf och centern i stort. Det torde saknas en hel del omvärldsbild och kontakt med personer utanför den egna kretsen, för att inte fatta det.
Jag är en av dem. Min kritik går ut på att det är det enda parti som egentligen har ”rötter” till att ha insikt om landsbygden och företagande där. Men så är det inte längre.
”Mellan skål och vägg” håller många med, men inför den egna partiledningen bär inte modet. Självklart är det så, att det är enklast att hålla god ton uppåt. Det blir liksom varmare i stugan då.
Utanför är det kallt och kyligt och inte minst jobbigt, då många gamla vänner raderar i sin kontaktbok.

Spiken i kistan
Problemet är att fasaderna håller på att rämna. En öppning för att ingå i en koalitionsregering med MP och S vore den slutliga spiken i kistan för C att få riksdagsröster från fler än de som är kommun och regionpolitiskt aktiva själva.
Varför vaknar C då så sent?
Gunnar Hedlund sa en gång. ”Vi centerpartister vill, och har alltid velat.”
Ja, det kan ja hålla med om till viss del. Men det som präglat min bild av Centerpartiet genom alla de +40 år som jag följt politiken noga, så är det den fullkomliga oförmågan att försöka se världen som den är, inte som man beskriver den, i svulstiga programförklaringar.
Min bedömning är att marken nu börjar rämna runt Annie Lööf och hennes entourage. Allt för många väljare har nu börjat syna korten.
Vi som bor på Landsbygden har förstått att Annie själv kommer offra allt fram till den sista kon på Landsbygden, bara för att få behålla hatet och kunna beskriva hotet SD.

Bara ”Opus Dei” kvar
Det är nog i det närmaste vetenskapligt bevisat att hatet mot SD minskat C-Riksdagsrösterna enormt i väldigt många landsbygdskommuner. Inte för att man gillar SD i sig, utan för att de bjuder förmågan att peka på problem som storstadspartierna, varken begriper eller vill begripa.
Nu har C i över 10 år verkat som SD’s bästa reklampelare på landet. Annie Lööf har med sin breda präktighet nonchalerat allt, dessutom ofta med ren arrogans. Vi som vet lite om ledarskap, vi förstår att en bra ledare verkar på verkstadsgolvet och inte bara gör besök där i samtal med verkmästare och lagbasar.
Så var står nu Annie och partiet när det gäller MP och S? När det gäller V, så kommer S troligen att komma med ett nytt ”servett-avtal”, för en V-minister blir troligen för mycket för S. Men om C är så maktkåta att de än en gång låter sig luras av S och MP. Då är nog partiet endast vigt för de som med arvoden går till valurnorna i september. Opus Dei.

Sven-Arne Thorstensson

”Då är nog partiet vigt
för de som med arvoden
går till valurnorna i september”

Vad de flesta vill ha

En enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika som handlar om regeringskrisen och centerns Helena Lindahl. ”Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en rak och tydlig politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne”, skriver Sven-Arne Thorstensson, och analyserar orsakerna till den politiska situationen. ”De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar.” Priset för frisinne och tydlighet blir högt. ”De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.”
Politiken har under lång tid sopat problem under mattan. Men till slut sprack bubblan. ”Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.” Helena Lindahl blev den här gången effektivt tystad av ”toklojalister”. ”Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.

Hon startade återerövringen av demokratin

Helena Lindahl vår tids viktigaste riksdagsledamot

Under en enorm press deklarerade Centerns näst mest kryssade riksdagsledamot att hon motvilligt valt att följa partilinjen mot hennes egen övertygelse.
Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en tydlig och rakt politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne. Om du sviker blir du hatad och utfryst. Dina gamla vänner vänder dig ryggen och du är över en natt en total ”icke-person”.
Det är ett högt spel att ge sig in i politiken och du förväntas av den innersta kärnan att varje dag och varje minut vara idiotlojal.

Ett strategispel
Dagens politiska klimat gör att priset för frisinne och tydlighet blir högt. Allt för högt. Vilket i sin tur gör att inga nya frisinnade och ambitiösa människor lockas av politiska uppdrag längre. De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.
Helt ofattbart är att idag 2021, så kan man nog med fog säga att vissa riksdagsstolar ärvs från tidigare generations politiska gärning eller ogärning, ofta på grund av viljan till absolut lojalitet.
De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar. Nu gäller toppmatad mainstream.

Bubblan brast
Hur kunde då detta ske? Under tider av tillväxt och en växande välbärgad medelklass har politiken inte betytt så mycket för de som ständigt får det bättre. De som fått det sämre har varit så pass få, att summan fattiga blir konstant eftersom en hel del tidigare ”fattiga” blivit rikare med åren. Således har balansen lutat över till att allt fler blir både liberala och konservativa. Vem som egentligen är vad har inte spelat någon roll. Det har funkat hjälpligt i alla fall. Folk har klarat sig och klarat sig bra.
Av olika anledningar har politiken, utan att vi reagerat gjort enorma resursförflyttningar. Under de senaste 25 åren, har utan att vi ens reagerat, försvaret, mat och energiförsörjningen, satts åt sidan i en övertro på en global värld. Under samma tid har man sopat uppkomna problem under mattan, i sådan grad att bubblan till slut brast.

Tystad av toklojalister
Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.
Helena Lindahl blev unik i sin tid med att bli nämnd vid namn i nästan samtliga riksmedia och hennes tvivel på hur landet ska ledas. Den här gången blev hon effektivt tystad av toklojalister som inget hellre vill än att bli kramad av partiledaren på nästa partistämma. Det räcker för dem, och de gjorde jobbet.
Att Lindahl vek sig den här gången kan bli symboliskt mera viktigt än om hon inte gjort det. Om hon hade gått sin egen väg hade hon blivit både hatad och hotad.
Istället blev hon en politisk martyr och kommer bli ihågkommen för det på både gott och ont.
Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.
Sven-Arne Thorstensson

”Hon startade
återerövringen av
den riktiga demokratin”