För många kockar…Sven-Arne Thorstensson är tillbaka med veckans krönika. Den här gången skojar han med rikspolitiken och den pågående regeringskrisen. Och han får leta 40 år tillbaka i tiden för att hitta en jämförelse som är lika ”oaptitlig” som den politiska soppan. Vi landar i kompaniets fältkök på den tiden krönikören var en ung och rask fänrik. Trots ansträngningar blev maten i stort sett oätlig, för det mesta lappskojs. Ungefär som dagens politik och den pågående regeringskrisen. Med så många kockar i köket blir det ”lappskojs” av alltihop.

Det blev lappskojs i alla fall

Minnen som kommer tillbaka blir starka i sin jämförelse. För snart 40 år sedan var krönikören själv en nybakad fänrik och placerad som plutonchef i Bohusbataljon. Det var på den tiden som ett ja var ett ja och ett nej ett nej, samt att höger var höger och vänster vänster.
Dessutom var det också självklart att inrätta sig i ett system som fungerade för allas säkerhet och ordning.
Det var på många sätt ett bra sätt och en härlig tid, där starka band knöts och som varar än idag.  Många är de episoder som lagt grunden till det egna synsättet på både det ena och det andra.

Lappskojs ett bra exempel
Som plutonchef skulle man se till att truppen vårdades och mådde bra på både kort och lång sikt.
Inte för att det var lätt men man försökte ta de mått och steg man kunde. Egna initiativ togs i ämnet, men en företeelse som inte direkt kunde påverkas var koket.
Koket stod för den dagliga maten till hela kompaniet på runt 130 man. På vissa kompanier hade man duktiga grabbar som fixade krubb, som fick mannarna att jubla.
Vi hade inte den turen. 
På vårt kok serverades oftast en i det närmaste oätlig lappskojs nästan varje dag.
Det klagades och gnälldes men kocken blev kvar. Problemet i skogen var att den chef som skulle kunna omplacera kocken, sällan åt av det egna köket. Kompanichefen åt oftast på stabskompaniet, alltså bataljonsstaben. Han visste således inte hur maten vi tvingades äta smakade.
Själv fick jag vid några få tillfällen avsmaka en fältlunch från Stabskoket. Den smakade alltid bra. Troligen hade de sett till att ha en riktig kock som visste hur man skulle göra för att fixa till käk som alla gillade.

Ersätta kocken
När vi i kompaniet till slut utvärderade den sista repövningen 1988, så kom vi fram till att den främsta personalvårdande insatsen på vårt kompani var att vi nog borde skjuta kocken och ersätta honom med vilken trosstroppare som helst.
Inget kunde bli sämre, bara bättre.
Det är här parallellen blir så tydlig med den dagsaktuella politiska situationen i lilla landet Lagom.
Här serveras det dagligen lappskojs av sällan skådat mått som vi förväntas tugga i oss.
Till skillnaden mot koket i skogen, så har riksdag och regering tillgång till allt, både flera olika provkök, ett förstklassigt storkök, mängder av recept, samt tillgång till alla tänkbara råvaror.
Men det är ändå precis här som talesättet. ”Ju fler kockar ju sämre soppa” passar in som bäst.
Ty problemen tycks öka i takt med just antalet kockar som tvingar in sin egen kryddblandning i den gemensamma grytan.

Oätligt långkok
Det vi ser, är hur långkoket från januari 2019 skurit sig rejält och nu blivit oätligt.
En vanligt sunt tänkande människa och tillika väljare förstod ju detta redan från start.
Hur kunde de någonsin tro, att man kan blanda alla små rätter i en enda stor gryta och sen tro att blandningen går att svälja.
Resultatet är just nu ett enda stort, grått och oaptitligt lappskojs.
Ändå så sitter partierna belåtna kvar i sina provkök och gläds åt att de fick med lite av sin egen kryddpåse i skojset i alla fall.
Nu kanske vi inte direkt behöver skjuta kockarna på måndag. Men en förskjutning vore högst önskvärt om det ska finnas någon tilltro kvar till kommande måltider.
Sven-Arne Thorstensson
 FOTNOT: Lappskojs görs på färsk potatis, konserverat kött, lite grädde och mycket smör, och för att bli aptitligt, en lång rad kryddor och smakförbättrare.