Nya hot. Men inga möjligheter. Den nya tidens hot ger oss inget hopp. De gamla lockade i alla fall med himmelen.
När WESTSIDANs krönikör, tog avsked av en vän, väckte prästen nya tankar. Hon, prästen alltså, talade om de gamla prästerna, de som skrämde folket med helvetet och elden.
Sorg och fruktan är inte livet, sa prästen under vännens begravning. Glädjen är själva livet, fortsatte hon.
I veckans krönika skriver Sven-Arne Thorstensson: ”Om vi ser oss omkring, så beskrivs hoten ingående men möjligheterna till en bättre framtid lyser med sin frånvaro”. Hans slutsats är klar och tydlig.
I vissa fall var ju faktiskt de svarta prästerna smartare än de som predikar om undergång idag. De hade ju i alla fall himlen att locka med.

Ibland blir det så tydligt

Om gamla och nya hot – och en modern präst som väcker tankar

Under veckan som gick deltog jag på en gammal väns begravning. En vän som ryckts bort allt för tidigt och en sådan där stund som man helst skulle vilja slippa helt.
Avsked är något som är så oåterkalleligt och smärtsamt.
Men denna akt gav vid sidan om sorgen en glasklar inblick och en koppling som nog många borde göra.
Det var den väldigt närvarande prästen som fick mig och flera i rummet att till och med gemensamt dra på smilbanden mitt i allt.
Det var den allra första gången jag varit med om just detta. Mitt i en avskedsceremoni lyckas alltså prästen på ett väldigt mjukt oh sinnrikt sätt, låta oss förstå att glädjen är själva livet. Sorg och fruktan är det inte.

Skrämde folket
Och det är ju precis så. Om du fruktar så hatar du och det kommer göra dig till en sämre människa som i sin tur börjar hata och frukta ännu mer.
Vad sa då prästen egentligen. Jo hon gjorde i ord en betraktelse över livet och att man faktiskt är felbar.
– Vem har inte flippat ur, varit full och gjort dumma saker, sagt dumma saker och det är mänskligt.
– Tänk, sa hon. Tänk på forna tiders gudsfruktan. De gamla prästerna skrämde folket med helvetet, elden och det brinnande svavlet. Skötte du dig inte fläckfritt så föll du ner i det brinnande gehenna och det var rättvisan. Det var det som livet gällde.
– Tänk sa hon. Tror ni Gud skulle gillat de där svarta prästerna som varje dag hotade med döden, pinan och straffet. Tror ni han själv skulle vilja ha dem där uppe? Jag tror inte det.

Precis som nu
Det var då det lågmälda skrattet spred sig i bänkarna. Med enkla ord beskrev hon precis det som livet handlar om. Det var lite som om orden kanske kommit från vår vän själv, som låg där och inte kunde vara med.
Om hon hört hade även hon dragit på smilbanden, precis som vi. Hon var starkt emot orättvisor, hat och förtryck.
Precis där som jag satt kom en tanke flygande, kanske från kyrktaket, kanske från vännen där framme. Kom gjorde den.
Jag tänkte.
Det är ju precis så som det blivit nu igen. Vi har åkt hundratals år tillbaka i tiden. Skrämselpropagandan håller på att ta över. Den beskär våra liv. Ständigt matas vi av olika hot. Vi ska verkligen frukta. Vi ska skämmas. Vi ska underkasta oss. Först de ena sen det andra.
I vissa fall var ju faktiskt de svarta prästerna smartare. De hade ju i alla fall en himmel att locka med om du klarade nålsögat och inte i det minsta visade trots.
Idag ser vi inga himlar. Det närmaste himlen och paradiset de kan presentera är en ny dag, en ny lott.
Att det blir i bästa fall som förr. Ingen bild av något bättre.
Sven-Arne Thorstensson