Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) åkte till Ukraina för att skapa sig en egen uppfattning om läget. Han rapporterar om ryska övergrepp på civila och ukrainarnas kamp för att trots kriget försöka leva ett vardagligt liv.
I en krönika från kriget skriver han hur svårt det är att förstå.
”Det är svårt att förstå att så vackert land, som inte hotar någon, utsätts för ett brutalt övergrepp, bara för att en politisk ledare i Kreml, inte kan acceptera att det ukrainska folket vill vara en del av Västeuropa. Och inte en del av den ryska hegemonin”, skriver Magnus Jacobsson.
Det går inte att ta miste på Magnus Jacobssons engagemang för Ukraina. Detta var hans tredje besök till Ukraina bara i år.

Krigets vardag är svår att förstå

Magnus Jacobsson (KD) rapporterar från Ukraina om ryska övergrepp på civila

Varför skall du till Ukraina, frågar flera av mina oroliga vänner. Jag har funderat rätt mycket på det. Varför åker man till en plats där det pågår krig? Det är svårt att svara på både för mig själv och till andra.
Vad är det som driver? Vad är det som gör att man har en känsla som säger att man måste agera?
För egen del tror jag att uppväxten inom frikyrkan i kombination med att jag i min ungdom var aktiv i KDU har resulterat i ett engagemang för Östeuropa. Redan i slutet av 90-talet började jag åka i öst och föreläsa om svensk demokrati. 2004 under början av den orangea revolutionen besökte jag en ungdomskonferens i Karpaterna i Ukraina. Där lärde jag känna Vladyslav (Vlad). Han var aktiv i en av alla de ungdomsorganisationer som vad med.
Vlad blev utbytes ungdom då KDU skickade ner en ung person till Ukraina under tre månader och Vlad var gäst hos KDU Sverige i tre månader. Under denna period kom vi att bli goda vänner.
Nästa gång jag besökte Ukraina var under Maidan-demonstrationerna 2014. Jag var kommunpolitiker i Uddevalla när Vlad ringde och berättade om vad som höll på att hända. Jag bokade bort alla möten och åkte ner till Ukraina och dokumenterade demonstrationerna. Det var en otroligt spännande tid. Jag utgick ifrån Petro Prochenkos kontor och besökte olika delar av Kiev. Den sista söndagen innan jag åkte hem var jag med på en demonstration som Ukrainska myndigheter hävdade besöktes av en miljon demonstranter.

Ryssland ockuperar Krim
Om siffran är korrekt kan man alltid fundera över. Men jag stod uppe på en höjd och har aldrig i hela mitt liv sett så många människor samlade på en och samma plats. Resultatet av demonstrationerna var att den ryssvänliga presidenten lämnade landet och efter extraval valdes Petro Prochenko till Ukrainas nya president 2014. Som konsekvens av detta gick Ryssland in i Ukraina och ockuperade Krim samt delar av Donbas samt Luhansk.
Under hösten 2021 börjar Ryssland att samla stora militära styrkor runt Ukrainas gränser. Formellt för att genomföra militärövningar tillsammans med Bellarus. Men de flesta som förstod vad det var som hände, insåg att det var en uppladdning inför en större militär operation.
För egen del valde jag att som riksdagsledamot resa ner till Ukraina. Vlad hade planerat möten med politiker, företagare, veteraner från östfronten, hemvärnsförband, media m.m. Denna resa gav mig en god insikt i hur läget var.
Cirka 10 dagar efter jag kom hem ifrån Kiev, den 24 februari 2022, går Ryssland till anfall med målet att ockupera hela Ukraina. Hårda strider sker framför allt kring Kiev. I södra Urkaina lyckas Ryssland rycka fram, men vid Mariopol tar det stopp och en långvarig belägring av staden inleds.

Tre ambulanser
Under april månad åker jag tillsammans med Ambulans Ukraina Donation ner till Lviv och överlämnar tre ambulanser till Vlad, som nu är aktiv i en frivillig försvarsstyrka. Att överlämnandet av ambulanserna skede i Lviv och inte i Kiev, berodde på att vi bedömde säkerhetsläget allt för farligt runt huvudstaden, då de ryska förbanden vid denna tid försökte omringa Kiev genom att skära av alla större vägar.
Totalt har Ambulans Ukraina Donation överlämnat fem ambulanser som idag betjänar olika kommuner.
Det ukrainska försvaret av huvudstaden var väldigt framgångsrikt och efter ett par månader så ger Ryssland upp och retirerar ut ifrån den delen av Ukraina.
Striderna flyttas över till östfronten. Samtidigt visar det sig att ryska förband begått fruktansvärda övergrepp på civila som inte hann fly angreppet på Kiev.

När jag nu reste ner till Kiev var det i syftet att försöka få en egen bild av vad de ryska förbanden har gjort. Jag träffade också politiker, soldater och en företagare, allt för att få en egen bild av läget.

Missiler och vardagsliv
Att befinna sig i ett land som är i krig är väldigt annorlunda. Samtidigt som invånarna hela tiden får information om ryska kryssningsmissiler som avfyras mot landet så pågår ett vardagsliv. Men vardagen präglas hela tiden av kriget. Olika former av varningar kommer i telefonerna, flyglarmet går med jämna mellanrum, på nätterna patrullerar ukrainska flygvapnet luften ovanför de större städerna, butiker stängs när larmet går för att öppnas igen när larmet upphör. Mitt i detta försöker folk leva ett vardagsliv. Ungdomar går i sommarsolen och håller varandra i händerna, människor åker till jobbet, barnfamiljer är vid stranden och badar.
Kriget pågår men alla försöker att skapa så mycket vardag som möjligt. Det är otroligt svårt att sätta ord på denna upplevelse då den blir så surrealistisk. Oron att vakna och höra en helikopter, innan man hinner konstatera att den är ukrainsk, och att den flyger österut. Samtidigt med detta en vacker sommar. Solrosfälten glimmar gula i solen. Allt hade kunnat varit en idyll om det inte varit för kriget.
Samtidigt som jag besöker de förorter som angreps av ryssarna under slaget om Kiev får vi information om inkommande kryssningsmissiler. När vi lite senare besöker två ukrainska parlamentariker får vi beskedet att fem missiler har avfyrats mot Vinnytsia. Två lyckas Ukraina skjuta ner, men tre träffar civila mål, mitt i stadens centrum. (De tre missiler som kom igenom de ukrainska försvaret slog ner på ett torg och i en teater).

Svårt att beskriva
Dagen efter åker jag och Vlad till Vinnytsia. Vi får komma in innanför polisens avspärrning och fotografera. Det är otroligt svårt att beskriva doften av uppvärmd asfalt och utbrända fastigheter. Vi besöker platsen under ett par timmar. Av det jag såg finns det inget som tyder på att det existerade något militärt mål. Vår slutsats var att det var ett målmedvetet anfall mot civila.
När jag lämnade Ukraina efter cirka fem dygn i landet, var det med en väldigt stor känsla av ödmjukhet men också av sorg. Det är svårt att förstå att så vackert land, som inte hotar någon, utsätts för ett brutalt övergrepp, bara för att en politisk ledare i Kreml, inte kan acceptera att det ukrainska folket vill vara en del av Västeuropa. Och inte en del av den ryska hegemonin.
Vi måste alla göra allt vi kan för att hjälpa Ukraina att försvara sig, och ge dem möjlighet att utifrån egna intressen bestämma sin egen framtid.

Magnus Jacobsson
Riksdagsledamot KD
Uddevalla