Den interna kritiken mot partiledningen i Centerpartiet växer. Det gamla bondeförbundet, som en gång hade sitt starkaste fäste på landsbygden, hämtar idag sitt största stöd från akademiskt utbildade kvinnor i storstäderna, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson i denna krönika.
”Utspelet före valet om att ånyo stötta en Socialdemokratisk regering och det oupphörliga hatet mot SD var droppar som till slut gjort en grop i stenen”, skriver han bland annat.
När partiet ny har inlett en process för att få fram en ny partiledare, så blir det inte helt lätt. Det har varit för lågt i tak och många tänkbara kandidater har redan ”rensats ut”.
”Troligen så finns det många, även jag själv som hoppas på att Centerpartiet ska nyktra till och lämna den smalspåriga självgodhetens arena.”
Sven-Arne Thorstensson, som så många andra, konstaterar att ljuset i mörkret kommer från Norrland.
Han avslutar med att kritisera Annie Lööf för att hon fortsätter sin retorik, trots att hon aviserat sin avgång.
”Annie Lööf kan helt enkelt inte sluta använda sin nedlåtande retorik, trots att det är just den som fick partiet på fall.
Hon fattar helt enkelt inte, eller vill hon inte, eller så använder hon samma taktik som Ryssland ofta använder i sin krigföring, nämligen den bränna jordens taktik.”

Retoriken som blev Centerns fall

”Allt man lyckas få ut är ett förbrukat förtroende”

Efter årets riksdagsval visade det sig för andra gången att Centerpartiets strategi att vara ett landsbygdsparti föll platt. Det folkrörelseparti som en gång hade landsbygden som sitt starkaste fäste, har nu sin största väljarbas bland akademiskt utbildade kvinnor i storstäder och förflyttningen fortsätter. Just detta är ju en slags folkrörelse i sig, när både politik, politiker och väljare flyttat till stan.
Men trots detta stannar en del av retoriken kvar på landet.
Partiledningen säger sig vara landsbygdens väktare. Men de har inte fattat att partilinjen ständigt ställer fel diagnos och förskriver både verkningslös, dyr och ofta livsfarlig medicin.
Allt man nu lyckats få ut på landsbygden är ett förbrukat förtroende för det gamla bondepartiet.

Intern kritik
Vissa företrädare ute i landet har under de gångna åtta åren höjt sitt finger och intern kritik bubblat upp men tystats ner vid flera tillfällen.
Det som en gång var ett parti med ”högt i tak” har på senare tid haft en enorm ”taksänkning” och om detta vittnar allt fler och för varje dag verkar splittringen öka.
Den grupp som för några år sedan bar omkring på märken med ”Vi gillar olika” visar tydligt att man inte gör det.
Likriktning är allenarådande och alla människors ”lika värde” gäller endast inom en slags odefinierad åsiktskorridor nära partiledarens egen, och den som ställer sig utanför får se sitt värde falla platt.
Med detta i bagaget och ett historiskt dåligt valresultat ökade krismedvetenheten något och samtidigt som det proklamerades om extra valanalysprogram så aviserade Annie Lööf sin avgång.
Den starka inre trojkan kring partiledaren har nu inlett en process som ska leda fram till att en ny partiledare kan väljas.
Tråkigt nog så sållades flera guldkorn bort för bara något år sedan och till vice partiledare utsågs den nästan helt okända Linda Modig från Norrbotten.
Hur den strategin var tänkt är det nog få som vet men resultatet blev att vice partiledare Modig inte ens lyckades ta sig in i Riksdagen i september.

En svår väg grusas
Just nu är processen i gång och valberedningen jobbar med någon slags nomineringsprocess från distrikten. Men det största problemet är att det saknas bra kandidater. Flera av namnen är av karaktären ”Vem är det”. Och man märker nu tydligt att det gamla talesättet, ”att det växer aldrig något under stora träd” verkligen är träffande.
Troligen så finns det många, även jag själv som hoppas på att Centerpartiet ska nyktra till och lämna den smalspåriga självgodhetens arena.
Det finns tecken på att så kan vara fallet. Den interna kritiken som levt undertryckt i åratal börjar få luft och de som inte vågat yppa kritik innan törs nu, om än försiktigt lätta sitt hjärta kring hur det gångna samarbetet med S och MP urholkat förtroendet på landsbygden.
Utspelet före valet om att ånyo stötta en Socialdemokratisk regering och det oupphörliga hatet mot SD var droppar som till slut gjort en grop i stenen.

Helena Lindahl
Nu lanseras den karismatiska Helena Lindahl från Västerbotten som stark kandidat till partiledare. Hennes linje har varit rakt igenom borgerlig, förnuftig och förstående. Hon har det som både Annie och Rikard Nordin saknar, nämligen markkontakt. Till Helena Lindahl säger man som det är och hon svarar likadant. Lindahl är något friskt och oförstört. Nu är bara frågan om hon blir uppbackad eller rent utav smutskastad internt.
Jag hoppas innerligt att denna process behandlar Lindahl som hon förtjänar
Att Lindahls retorik mot både de forna allianskamraterna och SD inte kommer vara rättesnöret borgar för kloka samarbeten där det passar in.
Men troligen kommer varje pragmatisk förflyttning i frågor som tangerar SD, att vara som ett rött skynke för de som vägrar erkänna att de i åtta år har haft kardinalfel.

Brända jorden
Att spelet har börjat blir tydligt med dagens debattartikel i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/XbbV1r/c-klimatfornekarna-i-sd-styr-regeringens-politik
Här öser Lööf och hennes vapendragare Rikard Nordin galla över den borgerliga regeringen och SD förstås. Annie Lööfs kan helt enkelt inte sluta använda sin nedlåtande retorik, trots att det är just den som fick partiet på fall.
Hon fattar helt enkelt inte, eller vill hon inte, eller så använder hon samma taktik som Ryssland ofta använder i sin krigföring, nämligen den bränna jordens taktik.
Dagens debattartikel är väl ett klockrent exempel på detta, att utplåna den mylla som hennes efterträdare skall försöka odla nytt i.
Sven-Arne Thorstensson

”Allt man nu lyckats få ut på landsbygden
är ett förbrukat förtroende
för det gamla bondepartiet.”