”Lägg ner HaV”

Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson är en av initiativtagarna till förslagen i motionen. Här under ett besök i Bredöl sommaren 2019. Foto: Westsidan.

KD vill lägga ner HaV

Kritiken mot Havs- och vattenmyndigheten växer

Riksdagen: Lägg ner Havs- och vattenmyndigheten. Det föreslår Kristdemokraterna. Bakgrunden är växande kritik. ”Myndigheten har på kort tid tagit initiativ som starkt bör ifrågasättas”, skriver KD.

I en motion till riksdagen föreslår Kristdemokraterna att Havs- och vattenmyndigheten, HaV, läggs ner, och att arbetsuppgifterna förs över till Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Bakgrunden är den kritik som framförts mot myndigheten.
Partiet föreslår också att de fem vattenmyndigheternas existens utreds.
HaV bildades 2011, och övertog då arbetsuppgifter från gamla Fiskeriverket och Naturvårdsverket. Det gäller bland annat hushållningen av fiskeriresurser, men också miljömål för hav, sjö och vattendrag.
Kritiken mot HaV handlar främst om enskilda avlopp och småskalig vattenkraft. Men också mot utvecklingen inom fiskerinäringen. Myndighetens arbete har gjort att många svenska fiskeriföretag har fått stora problem. Det har lett till att Sverige importerar mer och mer fisk exempelvis från Norge.

”Gått för långt”
Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson är en av undertecknarna av motionen.
– HaV missgynnar fisket. HaV hamnar fel också när det gäller småskalig vattenkraft, säger Magnus Jacobsson.
– Myndigheterna har gått alldeles för långt i sitt motstånd mot småskalig vattenkraft. Det har aldrig varit riksdagens mening att man ska straffa ut den småskaliga vattenkraften, säger Magnus Jacobsson.
Förslaget att lägga ner HaV ingår i en motion om energipolitiken. Det är en så kallad kommittémotion, men partiet står bakom motionen.
”Under myndighetens korta levnad har initiativ tagits som starkt bör ifrågasättas”, skriver Kristdemokraterna i sin motion. Som exempel nämner partiet att Havs- och vattenmyndigheten 2013 ville införa en statlig skatt på enskilda avlopp, trots att tillsynen av enskilda avlopp sköts av kommunerna.

”Inte rimligt”
Westsidan har talat med två av riksdagsledamöterna som undertecknat motionen. Och tyngst är kritiken mot HaVs agerande när det gäller den småskaliga vattenkraften. Magnus Jacobsson menar att små vattenkraftsanläggningar får betala alldeles för mycket för att få sin verksamhet godkänd idag.
– Det är inte rimligt att man får betala flera hundra tusen eller upp till en miljon för att få driva en verksamhet vidare som kan ha pågått i flera hundra år.
Ett tungt argument för att avveckla myndigheten är den kritik som vuxit fram mot myndigheten. Havs- och vattenmyndigheten har under sin korta existens som myndighet ställt till stora problem för många småföretag på landsbygden.
Kristdemokraterna anser därför att myndigheten bör avvecklas, och att verksamheterna på myndigheten i lämpliga delar bör föras över till Statens jordbruksverk och Naturvårdsverket.

För många myndigheter
– Genom att flytta delar av verksamheten över till jordbruksverket så landar det hos en myndighet som har ett utvecklingsuppdrag vilket är nödvändigt för företagandet på den svenska landsbygden, säger Magnus Jacobsson, som är kritisk till den nuvarande organisationen av vattenförvaltningen.
Det är för många miljömyndigheter idag. Det blir väldigt många remissinstanser som från statens synvinkel har olika synpunkter.
– Det är en överorganisering som staten har gjort som leder till onödig byråkrati för de som verkar på landsbygden.
Staten är överorganiserad. För någon som jobbar med matförsörjning, blir det väldigt många remissinstanser.
– Det är för mycket byråkrater och för lite produktion.

Misstro mot myndigheten
Magnus Jacobsson får medhåll av riksdagsledamoten från Värmland, Kjell-Arne Ottosson, som också undertecknat motionen.
– Dels är det detta med antalet myndigheter, hur många myndigheter ska vi ha, säger Kjell-Arne Ottosson.
– Havs- och vattenmyndigheten får väldigt mycket kritik. Det saknas i många stycken en tillit till myndigheten.
– Vi noterar att det har varit lite märkliga initiativ därifrån. Man är inte riktigt med i verkligheten. Det här är viktiga frågor, och därför måste folk ha tillit och kunna lita på myndigheten. De ser inte helheten, säger Kjell-Arne Ottosson, och tar några exempel.
– Avlopp. Småskalig vattenkraft. Det är så som jag ser det.
– Men jag sitter i miljömålsberedningen, även inom fisket längs kusten är det en stor misstro mot myndigheten. Man upplever att myndigheten kör en agenda som inte är kopplad till verkligheten, säger Kjell-Arne Ottosson.
– Det har väldigt mycket med tilliten att göra.

VA-myndigheterna utreds
Kristdemokraterna ifrågasätter också de fem vattenmyndigheterna. Dessa är idag knutna till fem länsstyrelser runt om i landet.
Vattenmyndigheterna fick i uppdrag av regeringen att genomföra EU:s vattendirektiv. Vattenmyndigheterna spelar en roll när det gäller att fastställa vilka vattendrag som ska klassas som KMV, Kraftigt modifierade vattendrag, och påverkar alltså möjligheten till undantag.
Även den verksamheten på vattenmyndigheterna vill Kristdemokraterna överföra till Naturvårdsverket och Jordbruksverket.
”Främjandeuppdraget bör förtydliga att verksamheten inte bara ska kontrollera att regler följs, utan att de även ska göra det lättare för och stödja företagen”, skriver Kristdemokraterna i sin motion.
Göran Åhrén

”Det har aldrig varit riksdagens mening
att man ska straffa ut
den småskaliga vattenkraften”

I Kafkas värld

Kafka och små privata kraftverk

Om att släppa lös en allt mer gränslös aktivism

Det som händer småskalig vattenkraft är svårt att förstå. Ännu svårare är det att förklara.
Ägare till små vattenkraftverk har över en natt förvandlats från miljöhjältar till miljöbovar. I många fall utan att förstå varför.
Det får mig att tänka på Franz Kafka. Och några av hans romaner. Exempelvis Förvandlingen och Processen. Men även Slottet.
Det är framför allt stämningarna i dessa böcker, men även den känsla av maktlöshet som huvudpersonerna upplever, som inte så lite påminner om kraftverksägarnas situation i statens hantering av småskalig vattenkraft.
Frans Kafka skildrar en absurd värld, där den kejserliga byråkratin i det gamla Habsburgska väldet distanserat sig så från medborgarna och verkligheten, att det blivit allt svårare för vanligt folk att förstå vad de egentligen håller på med. Samhället har blivit så komplicerat, att inte ens de initierade till fullo begriper, vad det är som egentligen händer.

Podden förklarar
För den som ändå vill förstå, men inte orkar läsa Kafka, så är Lantbrukspodden ett alternativ. Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson är bland det bästa journalistiska arbete jag tagit del av på mycket länge.
Inte bara för att Göran Berglund är initierad och ställer de rätta frågorna, utan framför allt för att han låter Eva Nilsson prata till punkt. Intervjun blir personlig på ett sätt som gör att lyssnaren förstår hur en biolog anställd först på fiskeriverket och sedan på länsstyrelsen, trots sin myndighetsutövning, på ett mirakulöst sätt lyckas behålla sina mänskliga drag och sin medkänsla. Och hur detta till slut får henne att istället försvara offren för den byråkrati hon en gång var en del av.
Det handlar bland annat om Silverforsen. Och det långdragna ärendet om en allmänt respekterad småföretagare på landsbygden som utan att förstå varför, över en natt förvandlades från att ha varit en miljöhjälte som producerade miljövänlig förnyelsebar el, till en miljöbrottsling som hotades med straff och höga viten.
Hans brott? Han sökte tillstånd för något som han egentligen inte behövde söka tillstånd för. I sin iver att göra allt rätt kontaktade han länsstyrelsen när han ville renovera sin anläggning.

Ägaren avled
Länsstyrelsen reagerade på ett sätt som hade platsat i någon av Kafkas romaner. Och utan att oberoende sakkunniga egentligen förstått nyttan med det, förbjöds han att producera elström och förelades med hot om vite att ansöka om utrivning.
Sedan dess har kraftverket stått stilla. En privatägd tillgång, hade av principer som man måste vara fanatiskt intresserad av sportfiske för att förstå, förvandlats till en belastning och en kostnad.
Eva Nilsson beskriver situationen så här i intervjun:
”Han ska försöka förstå att han är en brottsling, att det han håller på med är straffrättsligt sanktionerat och att han kan tvingas betala vite.”
Detta blev för mycket för ägaren som avled under processens gång. Han fick aldrig uppleva den dag då högsta domstolen avvisade alla överklaganden från sportfiskare inom Älvräddarna, Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Värmland.
Inte ens sportfiskenäringen, som bidrar frikostigt till de aggressiva organisationerna bakom kampanjen mot småskalig vattenkraft, fick någon nytta av denna process. Dammen är kvar. Liksom kraftverket. Som nu har tillstånd.

Eva Nilsson i Lantbrukspodden

Lokala opinioner
Det enda myndigheterna åstadkommit med detta är egentligen framväxten av en stark lokal opinion i den delen av Värmland som är beredd att stå upp för småskalig vattenkraft. Och fler personer har gjort enorma insatser för att rädda Silverforsens kraftstation.
Eva Nilsson är en. Lars Bredberg en annan. Men det finns fler. Och fler blir det, på andra plaster i landet, om inte våra myndigheter lär sig att väga olika intressen mot varandra på ett sätt som känns acceptabelt för en bredare allmänhet.
Det som hände ägaren till Silverforsen har knappast något stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Myndigheternas hetsjakt på småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring. Och i synnerhet på landsbygden har man svårt att förstå varför aktivistiska tjänstemän genom sitt surfande på Internet blivit så frälsta av nya idéer om att förvandla gamla kulturbygder till vildmark.
Att sportfiskenäringen betalar stora summor till sportfiskare och älvräddare är däremot lätt att förstå. De vill helt enkelt sälja mer och tjäna mer pengar. Svårare är det att förstå att staten är så frikostig med bidrag från våra gemensamma skattemedel. Och det är något som kanske riksdagen borde se över.

Gör det begripligt
Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson gör allt detta begripligt. Och det blir lättare att förstå varför det växer fram lokala opinioner, inte bara kring Silverforsen i Värmland, utan också i Järle, Essunga, Nordanstig och på många andra platser i landet.
Allt fler har tröttnat på den Kafka-lika hetsjakten på små privatägda vattenkraftverk på landsbygden.
Det är orättfärdigt att utan anledning förvandla hederliga människor till miljöbrottslingar. Det är hänsynslöst att inte förändra i samverkan och samråd med de som berörs, vilket för övrigt både miljöbalken och vattendirektivet föreskriver.
Det är ansvarslöst att låta aktivister överutnyttja de möjligheter att agera i rättsväsendet som naiva konventioner skapat möjlighet till. Och det är odemokratiskt att trotsa folkvilja och riksdag och fortsätta driva en utrivningsagenda bara för att man kan vränga lagar och hantera byråkratin bättre än offren för kampanjen.
I en demokrati borde man istället ställa frågan om svenska folket verkligen vill ”restaurera” alla vattendrag. Och vem som i så fall ska bekosta det. Eva Nilsson tar också upp frågan i intervjun om det bara är vattendrag som ska restaureras. Eller ska vi ta bort alla spår av mänsklig verksamhet, riva broar, vägar, byar och städer? Slussen i Stockholm? Var går gränsen för ”Rewild”-rörelsen? Är den, som så mycket annan aktivism nu för tiden, gränslös.
Göran Åhrén

https://poddtoppen.se/podcast/1485894994/lantbrukspodden

”Han ska försöka förstå
att han är en brottsling, att det han håller på med är straffbart,
och att han kan tvingas betala vite.”

Småskalig vattenkraft


Politiken beställde förenklingar. Istället har det blivit ännu mer komplicerat. Det hävdar Gunnar Olofsson, kraftverksägare från Svenljunga, som sitter i Västsvensk Vattenkraftförenings styrelse. Ytterst handlar det här om äganderätten. Men också om hur de stora bolagen köper sig fria. Och om hur myndigheter kommer överens i hemliga möten, och driver igenom sin egen vilja istället för att följa riksdagens beslut, för att sedan köra över kraftverksägarna som om man inte förstod vad ord som samråd och samverkan egentligen betyder. Läs hela Westsidans intervju med Gunnar Olofsson.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är baljefors-smal.jpg
Ett av alla små vattenkraftverk i Nossan. Foto: G Åhrén

Småskalig vattenkraft

”Djävulen sitter i detaljerna”

Förslag om utrivningar får kritiken att växa

”Djävulen sitter i detaljerna”, säger Gunnar Olofsson. I grunden handlar det om äganderätten. Ska man få bruka det man äger, undrar han retoriskt. Förslag att riva har gjort situationen akut. Därför växer kritiken från kraftverksägarna.

Det handlar om den småskaliga vattenkraften. Just nu pågår pilotprojekt i syfte att ta fram rutiner för samverkan när vattenkraften ska få moderna miljövillkor. Men konflikten mellan motståndare till vattenkraften och ägarna har pågått länge.
Riksdagen har beslutat om en nationell plan. En nationell fond har inrättats som har fått en central roll i arbetet med att finansiera det omfattande projektet.
Kritiken växer nu mot att myndigheterna går längre än riksdag och regering bestämt. Fonden försvarar sig med att inget är bestämt. Men kraftverksägare hänvisar till de pilotprojekt som pågår just nu, där man hävdar att förslaget är att riva flera kraftverk i Tidan. Det fick kraftverksägarnas representanter att hoppa av.
Gunnar Olofsson från Svenljunga sitter i styrelsen för Västsvensk vattenkraftförening. Han är kritisk till hur arbetet med den nationella planen och den nationella fonden utvecklats, och hur berörda myndigheter jobbar med frågan.
– Myndigheterna jobbar på i gamla spår. Med miljöfonden och pilotprojekten, säger han.

Föreslår utrivningar
Det innebär bland annat att länsstyrelser föreslagit utrivningar i flera fall och hävdar att detta är nödvändigt för att uppnå miljökvalitetsnormen.
– Myndigheterna har flyttat fram sina positioner genom den här samverkansprocessen, säger Gunnar Olofsson.
Han är kritisk till hur miljöfonden utvecklat samverkansprocessen. Det heter att man ska samverka innan domstolsprövningen. Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit att länsstyrelserna ska leda arbetet och styra samverkansprocessen.
Länsstyrelsernas roll gör processen rättsosäker, hävdar Gunnar Olofsson.
– Det innebär att allt material som verksamhetsutövaren tar fram blir känt för motparterna, säger han.
Det kan skapa en märklig situation eftersom länsstyrelsen sedan agerar motpart i domstolsprocessen.
– Det är inte rättssäkert. Det är ju domstolen som avgör vem som får tillstånd och inte. Det innebär ju att länsstyrelsen kan syna alla kort som verksamhetsutövaren har, innan rättsprocessen.

Normerna avgör
Ett annat problem är miljökvalitetsnormerna, som är juridiskt bindande.
– Vattenmyndigheten sätter miljökvalitetsnormer, och uppnår man inte miljökvalitetsnormerna som vattenmyndigheten satt, så tvingas domstolen besluta om återkallelse av tillstånd och utrivning.
Allt detta ger länsstyrelserna alldeles för stor makt, menar kritiska kraftverksägare.
– Myndigheterna har tillverkat yxan som sedan överlämnas till domstolen, säger Gunnar Olofsson.
– Folk har inte fattat att det är miljökvalitetsnormerna som avgör det här i slutändan.
Gunnar Olofsson är också kritisk till hur de stora kraftbolagen agerat. De tjänar på statens kampanj mot små privata kraftverksägare. Statliga Vattenfall är majoritetsägare i Vattenkraftens miljöfond som genom sin roll i den nationella planen, har fått stor makt i omprövningsarbetet.
– Att fonden springer ärenden åt den storskaliga vattenkraften, det är ställt utom allt rimligt tvivel, säger Gunnar Olofsson.

Misslyckad samverkan
Miljöfondens inställning avslöjades i samband med pilotprojektet i Tidan som fick kraftverksägarnas representanter att hoppa av.
– Om man går in i en förhandling och säger att man ska riva ut ett antal kraftverk, då kan man ju inte förvänta sig att ägarna vill vara kvar och förhandla. Uppenbarligen förstår de inte detta, säger Gunnar Olofsson.
Fonden har förnekat att man föreslagit utrivning av ett antal kraftverk, men Västsvensk Vattenkraftförening anser att det klart framgår av handlingarna. Även om förslaget ursprungligen kommer från länsstyrelserna, så finns det med i fondens handlingar.
– Det är skrivet på fondens papper, med deras logga uppe till vänster. Man framför detta helt okritiskt, säger Gunnar Olofsson.
Det tyder på att man inte riktigt förstår frågan, och vad det innebär för kraftverksägarna att myndigheterna går längre än riksdag och regering har bestämt.

Plan för utrivning
Förslaget som fick kraftverksägarnas representanter att lämna pilotprojektet var att fyra kraftverk i Tidan skulle rivas ut.
Vattenfall, som är majoritetsägare i miljöfonden, har dessutom beställt en utredning av Energiforsk om den samhällsekonomiska nyttan med småskalig vattenkraft och ”de utrivningar som väntas”. Man tycks alltså veta något som politikerna i riksdagen som fattat besluten inte vet.
– Fonden har nu använt den här utredningen i pilotprojektet i Tidan, säger Gunnar Olofsson.
Frågan är vad politiken kan göra i det här läget.
– Se till att regeringen gör vad riksdagen har beslutat, säger Gunnar Olofsson.
– Om regeringen inte gör som riksdagen vill, då finns ju bara konstitutionsutskottet.
– Möjligen anser man att detta är en så liten fråga att det inte är värt att ställa till en regeringskris.

”Hemliga samtal”
Den småskaliga vattenkraftens öde har stötts och blötts i flera år nu. En del av detta har skett bakom stängda dörrar. Det gäller exempelvis utredningar som Havs- och vattenmyndigheten, HaV, ansvarade för. Liksom de så kallade högnivåsamtalen, där ett antal generaldirektörer gjorde upp.
De stora kraftbolagen har passat på att sälja sina små vattenkraftverk. Många köptes i god tro av privatpersoner, småföretagare eller kommuner. Detta sker alltså samtidigt som hemliga samtal förs om hur man ska kunna lägga ner och riva ut stora delar av den småskaliga vattenkraften.
– Det rör sig om mellan 150 och 200 kraftverk, säger Gunnar Olofsson.
Många av dessa kraftverk ligger i vattendrag som Tidan, Lidan och Ätran, där myndigheterna nu jobbar för att lägga ner och riva ut kraftverk.
– Mot bakgrund av detta kan den storskaliga vattenkraftens agerande inte betraktas som smakligt. Först sälja ut kraftverken, och sedan agera så att de nya ägarna ska tvingas riva kraftverken. Dom borde skämmas, säger Gunnar Olofsson.

Inga förenklingar
Han menar att storbolagen redan visste att många skulle rivas, när man gjorde sig av med sina små kraftverk. Men köparna, som i många fall var privatpersoner eller småföretagare, i något fall en kommun, visste det inte.
Man kan fråga sig varför de i så fall inte bara la ner kraftverken och ansökte om utrivning själva. Det hade ju varit hederligare.
De förslag som kom fram i de så kallade högnivåsamtalen, och i Havs- och vattenmyndighetens egna utredningar, är till stor del det som genomförs nu. Inte det som riksdagen har beslutat.
– Riksdagen har i princip beslutat att det ska införas förenklingar. Det är ingen som kan se dessa förenklingar. Det har blivit ännu mer komplicerat istället, säger Gunnar Olofsson.
Meningen var att det inte skulle bli några utrivningar, möjligen något enstaka.
– Dessa aktörer strävar efter att riva ut så många kraftverk som möjligt. Tror man att verksamhetsutövarna ska ledas till slaktbänken utan motstånd, undrar Gunnar Olofsson.

Storskalighet råder
Mycket tyder alltså på att berörda myndigheter följer det man kom överens om i högnivåsamtalen och HaVs utredningar, snarare än det som riksdagen beslutat om.
– Det är det som ligger till grund för det hela. Liksom Kammarkollegiets juridiska utredning, säger Gunnar Olofsson.
– Det är en myndighet som beställt en utredning från en annan myndighet. Kammarkollegiet hade en sådan pondus att det fick ett stort genomslag.
– Det är märkligt att fonden inte förstår att man inte kan gå in i en förhandling och föreslå att man ska utplåna den ena partens verksamhet.
– Det är ju det konflikten handlar om. Man vill ju riva kraftverken. Och detta ska ske bara för att du är så liten och obetydlig ur ett nationellt perspektiv.
– I så fall ska heller inte mindre lantbrukare och skogsbrukare accepteras. Det ska bara vara storskaligt och stora brukningsenheter. Det är typisk socialdemokratisk ideologi.

Det handlar om äganderätten
– Till syvende och sist handlar det här om äganderätten. Ska man få äga och bruka det man äger? Eller är det alltid så att det allmänna ska gå före det enskilda ägandet?
Det handlar också om småföretagande på landsbygden.
– Ska man kunna försörja sig på landsbygden så måste man få använda de resurser som finns. Det är för mycket storstadsperspektiv i debatten.
– För 50 år sedan hade detta varit otänkbart.
Ägandet blir en black om foten om man inte får använda det man äger.
Och samverkar man inte med miljöfonden så blir det inga pengar. Det innebär i klartext att man måste samarbeta med länsstyrelsen, för att få pengar till åtgärder, och HaV har föreslagit att länsstyrelserna ska leda samverkansgrupperna.
Men även miljöfonden, som är ett privat företag med Vattenfall som majoritetsägare, kommer att få en del att säga till om.
– Staten har överlåtit skitjobbet åt miljöfonden, säger Gunnar Olofsson.
Och miljöfonden riskerar att bli ytterligare en motpart, till alla andra motparter som kraftverksägarna redan har. (Länsstyrelser, Vattenmyndigheter, HaV, Kammarkollegiet, Älvräddare och Sportfiskarna, varav flera aktörer regelmässigt överklagar om någon skulle få tillstånd.)

Maktförskjutning
Och systemet med ramlagar gör som sagt att den lagstiftande makten förskjutits från politik till myndigheter. Och detta utnyttjas av motståndarna till den småskaliga vattenkraften.
– Det vet ju alla, att djävulen sitter i detaljerna, säger Gunnar Olofsson.
Få är insatta och förstår vad det innebär att miljökvalitetsnormerna är juridiskt bindande. Det är anmärkningsvärt inte minst mot bakgrund av att normerna ofta enbart bygger på bedömningar.
– I den gamla lagen såg man helheten. Det gör man inte nu, avslutar Gunnar Olofsson.
Kraftverksägarna har svårt att se på vilket sätt detta innebär en förenkling av tillståndsprocesserna, vilket var en av huvudpunkterna i riksdagens beslut när den nya lagen antogs.
Grundproblemet är systemet med ramlagar. Det ger myndigheter makt att tolka riksdagsbeslut, och omforma verkställigheten efter den egna agendan. I den situation den småskaliga vattenkraften har hamnat, blir detta väldigt tydligt.
WESTSIDAN har varit i kontakt med Vattenkraftens miljöfond för att ge fonden möjlighet att bemöta kritiken. Men fondens företrädare har valt att inte svara på några frågor.
Göran Åhrén

”Det har blivit
ännu mer komplicerat
istället”

Demokratin i kris

En spik i kistan för demokratin

Småskalig vattenkraft: ”En nationell plan…för utrivning”

Demokratin är i kris. En djupare kris än många verkar förstå. På område efter område visar det sig att regeringen struntar i beslut som riksdagen fattat.
Exemplen är många. Strategier, som livsmedelsstrategin, som inte leder till konkreta åtgärder. Tjänstemäns ansvar för sina beslut, där en majoritet i riksdagen har röstat för ett skärpt tjänstemannaansvar. Regeringen väljer att strunta i riksdagsmajoriteten.
Inom vattenförvaltningen sitter Miljöpartiet i miljödepartementet och blockerar en förändring av regelverket som skulle innebära lättnader för ägare till enskilda avlopp. En förändring som statliga myndigheter faktiskt ställt sig bakom.

Nationell plan
Det senaste exemplet på regeringens och Miljöpartiets förakt för demokratin är beslutet om den nationella planen för den småskaliga vattenkraften. Där slår man fast att det är miljökvalitetsnormerna som kommer att bli styrande för omprövningen av tillstånden för den småskaliga vattenkraften. Alla som är insatta i frågan vet vad det innebär.
I händerna på aktivistiska tjänsemän riskerar den nationella planen att bli en nationell plan för utrivning.
Riksdagen har flera gånger fattat beslut om att miljöprövningar av vattenkraften inte får leda till omfattande utrivningar. EU-kommissionen har flera gånger klargjort att man inte kräver att Sverige river ut dammar och kraftverk för att nå upp till miljökvalitetsnormerna. SOM-institutets undersökningar visar att vattenkraften har ett massivt stöd i den svenska folkopinionen. Och Europadomstolen har slagit fast att även lokala nyttor från småskalig vattenkraft kan betraktas som samhällsintresse.

Driver utrivning
Alla dessa argument som för vanligt folk förefaller självklara, verkar inte tränga in på de statliga myndigheterna som driver frågan.
De pilotprojekt som Havs- och vattenmyndigheten genomfört i samverkan med länsstyrelser och representanter för kraftverksägarna visar att berörda statliga myndigheter inte ändrat sin ambition att riva ut dammar och kraftverk.
Regeringen är väl medveten om problemen med aktivistiska tjänstemän på vattenmyndigheter, länsstyrelser och Havs- och vattenmyndigheten, och att de fortsätter driva sin egen agenda. Men regeringen väljer att inte göra något åt problemet.
Istället låter man myndigheterna styra. Det är svårt att tolka regeringens beslut i veckan på annat sätt.
Den enda förändring regeringen har gjort av den nationella planen är ett tillägg med lydelsen att återkallelse av tillstånd med efterföljande krav på utrivning ”bör röra sig om undantagsfall”.
I övrigt nöjer sig regeringen med en brasklapp om att det går ”att ändra och anpassa planen så att den får önskad effekt”.

Tvingas fortsätta
Inget av detta är naturligtvis tillräckligt för att lugna oroliga ägare till små vattenkraftverk. Bedömningen är snarare att små privata energiproducenter kommer att få fortsätta kämpa för sin existens.
Med de beslut som riksdagen fattat i frågan borde hetsjakten på småskalig vattenkraft vara över. Att problemen för kraftverksägarna av allt att döma nu kommer att fortsätta, visar att den svenska demokratin inte fungerar.
Bakom hetsjakten på små privata vattenkraftverk ligger åratal av lobbyverksamhet från sportfiskarna som med frikostigt ekonomiskt stöd av producenter och återförsäljare av sportfiskeutrustning har utnyttjat miljöbalken och vattendirektivet för sina syften. De vill förvandla kulturbygder till ”vildmark” med forsande vatten för att öka möjligheterna till flugfiske efter havsvandrande öring och lax.

En liten minoritet
Sportfiskarna har lierat sig med aktivistiska tjänstemän på statliga myndigheter som Havs- och vattenmyndigheten, för övrigt gamla fiskeriverket, och vattenmyndigheterna, kammarkollegiet och ett antal mer eller mindre aktivistiskt dominerade länsstyrelser.
Dessa representerar en minoritet på några få procent av befolkningen, enligt SOM-institutet. Ändå dominerar de frågan. Sannolikt eftersom ett antal stora statliga oligopol på energimarknaden ser en fördel med att begränsa konkurrensen från många små privata producenter.
Riksdagen beslutade en gång att stimulera alternativ energiproduktion genom elcertifikaten. Det var ett demokratiskt beslut.
Om regeringen nu ger oligopolen och aktivistiska myndigheter fria händer att begränsa den privata småskaliga vattenkraften, så grundar det sig inte på ett demokratiskt beslut. Tvär om. Få frågor är så manipulerade som denna.

En spik i kistan
Det är skamligt att regeringen fortsätter att skylla på EU när alla som är insatta vet att allt bygger på påhitt från aktivistiska myndigheter, med stöd av en liten grupp radikala miljöjurister.
Förutsättningarna för det som händer nu grundar sig i en överimplementering av EU:s vattendirektiv, den svenska tolkningen av miljökvalitetsnormer, systemet med ramlagar och den för Sverige unika ordningen med självständiga myndigheter.
Detta skapar förutsättningar för att dribbla bort demokratiska beslut. Problemen förvärras av en passiv regering, och inte minst av att Miljöpartiet sitter i miljödepartementet och kan fortsätta driva sin politik trots ett allt mindre folkligt stöd.
Det finns inget demokratiskt stöd för att riva ut delar av den småskaliga vattenkraften.
Regeringens beslut om den nationella planen är därför ytterligare en spik i kistan på den svenska demokratin.
Göran Åhrén

”Med de beslut
riksdagen fattat
borde hetsjakten
på småskalig vattenkraft
vara över”