vattendirektivet

Svårt motivera fiskvägar

VästsidanLämna en kommentar

Bäveån:

Expert varnar för biologisk enfald

Svårt motivera fiskvägar för miljoner utan bevis

Fossumsbergs kraftstation i Bäveån i Uddevalla är ett vandringshinder. Det är de flesta överens om. Frågan är om det är ett naturligt vandringshinder. I så fall bör restaureringen av Bäveån sluta där. Det blir svårt att motivera fiskvandringsvägar för mellan 20 och 30 miljoner utan bevis på att havsöring vandrat förbi historiskt.

Länsstyrelsen konstaterade först att det är ett naturligt vandringshinder vid Fossumsbergs kraftstation. Sedan har man ändrat sig och hävdar nu att man inte kan utesluta att enstaka havsöringar kan ha tagit sig uppströms. Frågan är om det argumentet räcker för att motivera konstgjorda fiskvandringsvägar för mellan 20 och 30 miljoner.
Länsstyrelsens fiskeberedningsgrupp skrev i december 2021:
”Övriga delar av de tre fallen är branta med ojämn struktur vilket gynnar medelstora öringar som har bäst förmåga att ”klättra” och ta spjärn med fenorna för att komma upp. Öringen har den förmågan men inte laxen. Större laxar torde därför ha svårt att forcera dessa partier.”
Våren 2022 kom länsstyrelsens så kallade nulägesbeskrivning för Bäveån. Där skriver man att de tre fallen vid Fossums kvarn, Fossumsbergs kvarn och Fossumsbergs kraftstation tillsammans har varit ett definitivt hinder för lax medan en liten andel öring har kunnat passera under gynnsamma förhållanden.
Uddevalla Kraft AB har anlitat ett konsultföretag som också utrett fiskens möjligheter att passera. Deras slutsats är att fallen vid Fossum tillsammans även historiskt har utgjort ett naturligt definitivt vandringshinder även för öring.

Naturliga hinder
Planer finns på att bygga fiskvandringsväg även förbi vandringshinder uppströms. Experter vi talat med håller dock inte med om att det är nödvändigt.
Det är den som vill släppa upp fisk uppströms som måste bevisa att det har gått fisk där tidigare, hävdar biologen Eva Nilsson, som jobbat med vattenfrågor på länsstyrelsen och nu är konsult.
– Kan de inte bevisa att havsvandrande fisk har gått upp där förut, så ska inte domstolen ge tillstånd, säger hon.
Även om enstaka fiskar har gått upp så motiverar inte det en fiskväg, hävdar Eva Nilsson. Det finns flera domar som stöder detta.
Fiskbiologen Peter Rivinoja publicerade en rapport 2015 med titeln ”Effekter av faunapassager”. Där skriver han att man inte ska bygga fiskvandringsvägar förbi naturliga vandringshinder.
”Är det så att hindret ifråga ursprungligen varit svårforcerat skall det (generellt) vid anläggande av en fiskväg inte bli lättare att passera än det naturliga tillståndet var. Har t ex enbart öring kunnat passera finns det inte rättsliga eller ekologiska skäl  att bygga en fiskväg som möjliggör passage för andra arter. Vidare bör inte fiskvägar anläggas där det tidigare har varit ett naturligt definitivt vandringshinder.”
Några bevis för att havsvandrande fisk passerat uppström Fossum har inte lagts fram. Alla planer bygger på bedömningar.

Biologisk enfald
Vattenbiologen Eva Nilsson är kritisk till den ensidiga fokuseringen på havsöring. Hon hävdar att man inte ska ha samma fiskarter överallt. Då blir det ingen variation. Den biologiska mångfalden blir sämre.
Den stora öringen är en stark predator. Den äter upp väldigt mycket som finns i ett vattendrag, mat som andra arter behöver. Den konkurrerar därför ut andra arter.
Om havsöringen släpps upp överallt, kommer den biologiska mångfalden därför att minska.
– Släpper man upp havsöring på plaster där den aldrig funnits tidigare, så ändras den ekologiska balansen. Man ska därför respektera naturliga vandringshinder, säger Eva Nilsson.
Frågan är varför länsstyrelser driver detta med havsöring så hårt. Kunskap om havsöringen finns säkert på länsstyrelsen. Men Eva Nilsson tror att det beror på det starka inflytande som sportfiskeintressen har fått.
– Stor öring är väldigt attraktiv i sportfiskesammanhang. Det är främst sportfiskeintresset som man vill gynna.

Bör KMV-klassas
Får sportfiskeintressena genomslag överallt då leder det till biologisk enfald. Några vattendrag borde man låta vara som de är för att gynna den biologiska mångfalden. Det gäller i synnerhet vattendrag där man under lång tid dämt upp, och där ny flora och fauna hunnit anpassa sig och utveckla nya biotoper.
– Alla vattendrag har sina egna förutsättningar. Där fisk aldrig har gått upp ska man inte bygga fiskvägar, säger Eva Nilsson.
LRFs kommungrupp i Uddevalla anser att kraven på åtgärder i Bäveån är för höga. Politiken måste sätta sig in i frågan, och andra intressen än sportfisket måste få komma till tals. Det finns privata vattenkraftverk uppströms som påverkas, och även avvattnings och bevattnoingsföretag kan påverkas av förändringarna.
Delar av Bäveån borde därför klassas som KMV, kraftigt modifierade vatten, med mindre stränga krav. Det skulle stämma bättre överens med de beslut som riksdag och regering faktiskt tagit. Riksdag har beslutat att alla möjligheter till undantag som vattendirektivet medger ska användas ”fullt ut”.
Att lägga mellan 20 och 30 miljoner på att bygga omlöp vid Fossum och uppströms står inte i rimlig proportion till nyttan.
Göran Åhrén

”Där fisk aldrig gått upp
ska man inte
bygga fiskvägar”

Eva Nilsson

Massutrivningar hotar

VästsidanLämna en kommentar
Torp kraftverk i Munkedal vars ägare sålde till Naturvårdsverket, som ansökt om utrivning. Foto: G Åhrén

Småskalig vattenkraft

Omprövning kan leda till massutrivningar

Närmare 40 procent har ansökt om att lägga ner eller riva ut

Nässjö (WESTSIDAN): Omprövningarna kan leda till massutrivningar. Det visar siffror från Vattenkraftens miljöfond som presenterades på SVAFs årsmöte den gångna helgen. ”En förfärande hög siffra” kommenterade ordförande Thomas Sandberg.

Miljöprövningen av vattenkraften går inte som riksdag och regering tänkt sig. Närmare 40 procent av de som hittills behandlats av fonden har ansökt om utrivning. Beslutet i riksdagen talade om att utrivning bara skulle komma ifråga i undantagsfall.
När Anna Jivén från Vattenkraftens Miljöfond, överraskande redovisade siffror som visar att 17 ansökt om utrivning mot 39 som ansökt om fortsatt drift, då slog det ner som en bomb på SVAFs årsmöte. Anna Jivén verkade själv förvånad.
– Jag är bestört över de här siffrorna. Om detta är en trend, då är det ytterst allvarligt, säger hon.
Ordföranden i SVAF, Thomas Sandberg, betonade också allvaret i situationen.
– Det är en förfärande hög siffra. Det är frustrerande att se att så många har gett upp, säger han.

Norsk reaktion – ”absurt”
Avslöjandet kom under Anna Jivéns framträdande på SVAFs årsmöte i Nässjö den gångna helgen. Det väckte reaktioner på mötet och många deltagare ställde kritiska frågor.
En som också reagerade var Knut Olav Tveit, som representerade norsk småskalig vattenkraft.
– Det är absurt att höra hur många som tvingas lägga ner i Sverige, säger han.
Anna Jivéns redovisning handlade om vad som hänt med de som hittills lämnat in ansökan om omprövning. Det är 39 som ansöker om fortsatt drift, och 17 som ansöker om att avveckla verksamheten eller riva ut.
Om dessa siffror är signifikativa för kommande prövningsgrupper är det svårt att dra någon annan slutsats än att omprövningarna kommer att leda till omfattande utrivningar. Tvärt emot vad riksdag och regering beslutat om
En deltagare på mötet konstaterade att det måste vara något fel på upplägget. Fonden motverkar sitt eget syfte, konstaterade han.
– Fondens främsta uppgift är att hjälpa er, säger Anna Jivén.
Hon berättade också att fonden har anställt ett stort antal projektledare. Och att man just nu arbetar med cirka 300 projekt. Flest i Västra Götaland, 37 projekt, och i Kronoberg 26, Skåne 25 och Halland 23.
Fonden betalade ut 16 miljoner i april, och man räknar med att ha betalat ut cirka 100 miljoner under 2022.

Orimliga krav
Att närmare 40 procent ansöker om utrivning blev dock en huvudfrågan för årsmötet.
Chansen att omprövningarna kommer att hålla sig till det riktvärde som riksdagen satt upp för hur mycket elproduktion som får offras, är därmed mycket små. Enligt Anna Jivén så motsvarar 35 procent av produktionen cirka 7,92 MV.
En deltagare undrade om fonden kommer att ”dra i bromsen” om omprövningarna leder till omfattande utrivningar.
– Proportionerna måste ändras, säger en deltagare.
– Det här borde vara alarmerande även för en del av våra myndigheter.
En slutsats blev också att myndigheterna ställer orimliga krav, liksom problemet med den bristande politiska styrningen av våra myndigheter. Thomas Sandberg konstaterade att den svenska expertmyndigheten, Havs- och vattenmyndigheten, helt saknar politiska styrning.
Förutom myndigheternas orimliga krav på åtgärder diskuterades Natura 2000 områden som ett växande problem. Myndigheternas tolkning har blivit en tvistefråga. Från början var det sagt att dessa inte skulle påverka redan pågående verksamheter. Nu visar det sig att många länsstyrelser använder Natura 2000 som argument för att kräva utrivning.
Exempel på fall av det slaget, bland de som tvingats ansöka om utrivning, kom fram under mötet
Det var också sagt att om det blir en allvarlig inskränkning för pågående markanvändning, då skall staten gå in och betala ersättning.
Anna Jivén konstaterade att fonden måste lösa detta.

Orimliga krav
En central fråga blir nu orsakerna till att så många väljer utrivning. Hur många av de som ger upp gör det på grund av myndigheternas krav? Aktivism på myndigheter är fortsatt är problemet. Man struntar i politiska beslut, och fortsätter med taktiken att kräva så omfattande åtgärder att det blir olönsamt för ägarna att driva verksamheten vidare. Trots beslut i riksdag och regering att omprövningarna inte får bli så betungande att det inte går att driva verksamheten vidare.
1,5 TWh är den gräns som politiken satt upp. Miljöanpassningen får inte leda till ett bortfall i elproduktionen som överstiger det.
Jan-Åke Jacobsson, presstalesperson för SVAF, säger i en kommentar att det är svårt att göra någon säker prognos på siffrorna från Vattenkraftens miljöfond.
– Var det skulle landa är jättesvårt att säga. Många av de som söker utrivning kan vara små anläggningar, säger han.
Det finns dock flera exempel på stora anläggningar eller medelstora där myndigheter driver sina krav så ägarna väljer att sälja (Torp, Munkedal) eller ansöka om utrivning. Det talar för att det kan bli mycket svårt, om man inte ändrar på förutsättningarna, att hålla sig inom den gräns som riksdagen satt upp.
– Det är nödvändigt att man kommer att hålla den gränsen. Skulle 40 procent försvinna, det går ju inte bara. Det kommer inte att fungera, säger Jan-Åke Jacobsson.
Han delar bilden att ingen av de som ansökt om utrivning i praktiken gör det frivilligt. Istället handlar det om myndigheternas omfattande krav på åtgärder, och de betungande juridiska processerna. Man orkar inte längre, helt enkelt.
Göran Åhrén

”Det är absurt att höra
hur många som tvingas
lägga ner i Sverige”

Knut Olav Tveit, kraftverksägare Norge

I Kafkas värld

VästsidanLämna en kommentar

Kafka och små privata kraftverk

Om att släppa lös en allt mer gränslös aktivism

Det som händer småskalig vattenkraft är svårt att förstå. Ännu svårare är det att förklara.
Ägare till små vattenkraftverk har över en natt förvandlats från miljöhjältar till miljöbovar. I många fall utan att förstå varför.
Det får mig att tänka på Franz Kafka. Och några av hans romaner. Exempelvis Förvandlingen och Processen. Men även Slottet.
Det är framför allt stämningarna i dessa böcker, men även den känsla av maktlöshet som huvudpersonerna upplever, som inte så lite påminner om kraftverksägarnas situation i statens hantering av småskalig vattenkraft.
Frans Kafka skildrar en absurd värld, där den kejserliga byråkratin i det gamla Habsburgska väldet distanserat sig så från medborgarna och verkligheten, att det blivit allt svårare för vanligt folk att förstå vad de egentligen håller på med. Samhället har blivit så komplicerat, att inte ens de initierade till fullo begriper, vad det är som egentligen händer.

Podden förklarar
För den som ändå vill förstå, men inte orkar läsa Kafka, så är Lantbrukspodden ett alternativ. Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson är bland det bästa journalistiska arbete jag tagit del av på mycket länge.
Inte bara för att Göran Berglund är initierad och ställer de rätta frågorna, utan framför allt för att han låter Eva Nilsson prata till punkt. Intervjun blir personlig på ett sätt som gör att lyssnaren förstår hur en biolog anställd först på fiskeriverket och sedan på länsstyrelsen, trots sin myndighetsutövning, på ett mirakulöst sätt lyckas behålla sina mänskliga drag och sin medkänsla. Och hur detta till slut får henne att istället försvara offren för den byråkrati hon en gång var en del av.
Det handlar bland annat om Silverforsen. Och det långdragna ärendet om en allmänt respekterad småföretagare på landsbygden som utan att förstå varför, över en natt förvandlades från att ha varit en miljöhjälte som producerade miljövänlig förnyelsebar el, till en miljöbrottsling som hotades med straff och höga viten.
Hans brott? Han sökte tillstånd för något som han egentligen inte behövde söka tillstånd för. I sin iver att göra allt rätt kontaktade han länsstyrelsen när han ville renovera sin anläggning.

Ägaren avled
Länsstyrelsen reagerade på ett sätt som hade platsat i någon av Kafkas romaner. Och utan att oberoende sakkunniga egentligen förstått nyttan med det, förbjöds han att producera elström och förelades med hot om vite att ansöka om utrivning.
Sedan dess har kraftverket stått stilla. En privatägd tillgång, hade av principer som man måste vara fanatiskt intresserad av sportfiske för att förstå, förvandlats till en belastning och en kostnad.
Eva Nilsson beskriver situationen så här i intervjun:
”Han ska försöka förstå att han är en brottsling, att det han håller på med är straffrättsligt sanktionerat och att han kan tvingas betala vite.”
Detta blev för mycket för ägaren som avled under processens gång. Han fick aldrig uppleva den dag då högsta domstolen avvisade alla överklaganden från sportfiskare inom Älvräddarna, Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Värmland.
Inte ens sportfiskenäringen, som bidrar frikostigt till de aggressiva organisationerna bakom kampanjen mot småskalig vattenkraft, fick någon nytta av denna process. Dammen är kvar. Liksom kraftverket. Som nu har tillstånd.

Eva Nilsson i Lantbrukspodden

Lokala opinioner
Det enda myndigheterna åstadkommit med detta är egentligen framväxten av en stark lokal opinion i den delen av Värmland som är beredd att stå upp för småskalig vattenkraft. Och fler personer har gjort enorma insatser för att rädda Silverforsens kraftstation.
Eva Nilsson är en. Lars Bredberg en annan. Men det finns fler. Och fler blir det, på andra plaster i landet, om inte våra myndigheter lär sig att väga olika intressen mot varandra på ett sätt som känns acceptabelt för en bredare allmänhet.
Det som hände ägaren till Silverforsen har knappast något stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Myndigheternas hetsjakt på småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring. Och i synnerhet på landsbygden har man svårt att förstå varför aktivistiska tjänstemän genom sitt surfande på Internet blivit så frälsta av nya idéer om att förvandla gamla kulturbygder till vildmark.
Att sportfiskenäringen betalar stora summor till sportfiskare och älvräddare är däremot lätt att förstå. De vill helt enkelt sälja mer och tjäna mer pengar. Svårare är det att förstå att staten är så frikostig med bidrag från våra gemensamma skattemedel. Och det är något som kanske riksdagen borde se över.

Gör det begripligt
Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson gör allt detta begripligt. Och det blir lättare att förstå varför det växer fram lokala opinioner, inte bara kring Silverforsen i Värmland, utan också i Järle, Essunga, Nordanstig och på många andra platser i landet.
Allt fler har tröttnat på den Kafka-lika hetsjakten på små privatägda vattenkraftverk på landsbygden.
Det är orättfärdigt att utan anledning förvandla hederliga människor till miljöbrottslingar. Det är hänsynslöst att inte förändra i samverkan och samråd med de som berörs, vilket för övrigt både miljöbalken och vattendirektivet föreskriver.
Det är ansvarslöst att låta aktivister överutnyttja de möjligheter att agera i rättsväsendet som naiva konventioner skapat möjlighet till. Och det är odemokratiskt att trotsa folkvilja och riksdag och fortsätta driva en utrivningsagenda bara för att man kan vränga lagar och hantera byråkratin bättre än offren för kampanjen.
I en demokrati borde man istället ställa frågan om svenska folket verkligen vill ”restaurera” alla vattendrag. Och vem som i så fall ska bekosta det. Eva Nilsson tar också upp frågan i intervjun om det bara är vattendrag som ska restaureras. Eller ska vi ta bort alla spår av mänsklig verksamhet, riva broar, vägar, byar och städer? Slussen i Stockholm? Var går gränsen för ”Rewild”-rörelsen? Är den, som så mycket annan aktivism nu för tiden, gränslös.
Göran Åhrén

https://poddtoppen.se/podcast/1485894994/lantbrukspodden

”Han ska försöka förstå
att han är en brottsling, att det han håller på med är straffbart,
och att han kan tvingas betala vite.”