Eva Nilsson

Svårt motivera fiskvägar

VästsidanLämna en kommentar

Bäveån:

Expert varnar för biologisk enfald

Svårt motivera fiskvägar för miljoner utan bevis

Fossumsbergs kraftstation i Bäveån i Uddevalla är ett vandringshinder. Det är de flesta överens om. Frågan är om det är ett naturligt vandringshinder. I så fall bör restaureringen av Bäveån sluta där. Det blir svårt att motivera fiskvandringsvägar för mellan 20 och 30 miljoner utan bevis på att havsöring vandrat förbi historiskt.

Länsstyrelsen konstaterade först att det är ett naturligt vandringshinder vid Fossumsbergs kraftstation. Sedan har man ändrat sig och hävdar nu att man inte kan utesluta att enstaka havsöringar kan ha tagit sig uppströms. Frågan är om det argumentet räcker för att motivera konstgjorda fiskvandringsvägar för mellan 20 och 30 miljoner.
Länsstyrelsens fiskeberedningsgrupp skrev i december 2021:
”Övriga delar av de tre fallen är branta med ojämn struktur vilket gynnar medelstora öringar som har bäst förmåga att ”klättra” och ta spjärn med fenorna för att komma upp. Öringen har den förmågan men inte laxen. Större laxar torde därför ha svårt att forcera dessa partier.”
Våren 2022 kom länsstyrelsens så kallade nulägesbeskrivning för Bäveån. Där skriver man att de tre fallen vid Fossums kvarn, Fossumsbergs kvarn och Fossumsbergs kraftstation tillsammans har varit ett definitivt hinder för lax medan en liten andel öring har kunnat passera under gynnsamma förhållanden.
Uddevalla Kraft AB har anlitat ett konsultföretag som också utrett fiskens möjligheter att passera. Deras slutsats är att fallen vid Fossum tillsammans även historiskt har utgjort ett naturligt definitivt vandringshinder även för öring.

Naturliga hinder
Planer finns på att bygga fiskvandringsväg även förbi vandringshinder uppströms. Experter vi talat med håller dock inte med om att det är nödvändigt.
Det är den som vill släppa upp fisk uppströms som måste bevisa att det har gått fisk där tidigare, hävdar biologen Eva Nilsson, som jobbat med vattenfrågor på länsstyrelsen och nu är konsult.
– Kan de inte bevisa att havsvandrande fisk har gått upp där förut, så ska inte domstolen ge tillstånd, säger hon.
Även om enstaka fiskar har gått upp så motiverar inte det en fiskväg, hävdar Eva Nilsson. Det finns flera domar som stöder detta.
Fiskbiologen Peter Rivinoja publicerade en rapport 2015 med titeln ”Effekter av faunapassager”. Där skriver han att man inte ska bygga fiskvandringsvägar förbi naturliga vandringshinder.
”Är det så att hindret ifråga ursprungligen varit svårforcerat skall det (generellt) vid anläggande av en fiskväg inte bli lättare att passera än det naturliga tillståndet var. Har t ex enbart öring kunnat passera finns det inte rättsliga eller ekologiska skäl  att bygga en fiskväg som möjliggör passage för andra arter. Vidare bör inte fiskvägar anläggas där det tidigare har varit ett naturligt definitivt vandringshinder.”
Några bevis för att havsvandrande fisk passerat uppström Fossum har inte lagts fram. Alla planer bygger på bedömningar.

Biologisk enfald
Vattenbiologen Eva Nilsson är kritisk till den ensidiga fokuseringen på havsöring. Hon hävdar att man inte ska ha samma fiskarter överallt. Då blir det ingen variation. Den biologiska mångfalden blir sämre.
Den stora öringen är en stark predator. Den äter upp väldigt mycket som finns i ett vattendrag, mat som andra arter behöver. Den konkurrerar därför ut andra arter.
Om havsöringen släpps upp överallt, kommer den biologiska mångfalden därför att minska.
– Släpper man upp havsöring på plaster där den aldrig funnits tidigare, så ändras den ekologiska balansen. Man ska därför respektera naturliga vandringshinder, säger Eva Nilsson.
Frågan är varför länsstyrelser driver detta med havsöring så hårt. Kunskap om havsöringen finns säkert på länsstyrelsen. Men Eva Nilsson tror att det beror på det starka inflytande som sportfiskeintressen har fått.
– Stor öring är väldigt attraktiv i sportfiskesammanhang. Det är främst sportfiskeintresset som man vill gynna.

Bör KMV-klassas
Får sportfiskeintressena genomslag överallt då leder det till biologisk enfald. Några vattendrag borde man låta vara som de är för att gynna den biologiska mångfalden. Det gäller i synnerhet vattendrag där man under lång tid dämt upp, och där ny flora och fauna hunnit anpassa sig och utveckla nya biotoper.
– Alla vattendrag har sina egna förutsättningar. Där fisk aldrig har gått upp ska man inte bygga fiskvägar, säger Eva Nilsson.
LRFs kommungrupp i Uddevalla anser att kraven på åtgärder i Bäveån är för höga. Politiken måste sätta sig in i frågan, och andra intressen än sportfisket måste få komma till tals. Det finns privata vattenkraftverk uppströms som påverkas, och även avvattnings och bevattnoingsföretag kan påverkas av förändringarna.
Delar av Bäveån borde därför klassas som KMV, kraftigt modifierade vatten, med mindre stränga krav. Det skulle stämma bättre överens med de beslut som riksdag och regering faktiskt tagit. Riksdag har beslutat att alla möjligheter till undantag som vattendirektivet medger ska användas ”fullt ut”.
Att lägga mellan 20 och 30 miljoner på att bygga omlöp vid Fossum och uppströms står inte i rimlig proportion till nyttan.
Göran Åhrén

”Där fisk aldrig gått upp
ska man inte
bygga fiskvägar”

Eva Nilsson

I Kafkas värld

VästsidanLämna en kommentar

Kafka och små privata kraftverk

Om att släppa lös en allt mer gränslös aktivism

Det som händer småskalig vattenkraft är svårt att förstå. Ännu svårare är det att förklara.
Ägare till små vattenkraftverk har över en natt förvandlats från miljöhjältar till miljöbovar. I många fall utan att förstå varför.
Det får mig att tänka på Franz Kafka. Och några av hans romaner. Exempelvis Förvandlingen och Processen. Men även Slottet.
Det är framför allt stämningarna i dessa böcker, men även den känsla av maktlöshet som huvudpersonerna upplever, som inte så lite påminner om kraftverksägarnas situation i statens hantering av småskalig vattenkraft.
Frans Kafka skildrar en absurd värld, där den kejserliga byråkratin i det gamla Habsburgska väldet distanserat sig så från medborgarna och verkligheten, att det blivit allt svårare för vanligt folk att förstå vad de egentligen håller på med. Samhället har blivit så komplicerat, att inte ens de initierade till fullo begriper, vad det är som egentligen händer.

Podden förklarar
För den som ändå vill förstå, men inte orkar läsa Kafka, så är Lantbrukspodden ett alternativ. Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson är bland det bästa journalistiska arbete jag tagit del av på mycket länge.
Inte bara för att Göran Berglund är initierad och ställer de rätta frågorna, utan framför allt för att han låter Eva Nilsson prata till punkt. Intervjun blir personlig på ett sätt som gör att lyssnaren förstår hur en biolog anställd först på fiskeriverket och sedan på länsstyrelsen, trots sin myndighetsutövning, på ett mirakulöst sätt lyckas behålla sina mänskliga drag och sin medkänsla. Och hur detta till slut får henne att istället försvara offren för den byråkrati hon en gång var en del av.
Det handlar bland annat om Silverforsen. Och det långdragna ärendet om en allmänt respekterad småföretagare på landsbygden som utan att förstå varför, över en natt förvandlades från att ha varit en miljöhjälte som producerade miljövänlig förnyelsebar el, till en miljöbrottsling som hotades med straff och höga viten.
Hans brott? Han sökte tillstånd för något som han egentligen inte behövde söka tillstånd för. I sin iver att göra allt rätt kontaktade han länsstyrelsen när han ville renovera sin anläggning.

Ägaren avled
Länsstyrelsen reagerade på ett sätt som hade platsat i någon av Kafkas romaner. Och utan att oberoende sakkunniga egentligen förstått nyttan med det, förbjöds han att producera elström och förelades med hot om vite att ansöka om utrivning.
Sedan dess har kraftverket stått stilla. En privatägd tillgång, hade av principer som man måste vara fanatiskt intresserad av sportfiske för att förstå, förvandlats till en belastning och en kostnad.
Eva Nilsson beskriver situationen så här i intervjun:
”Han ska försöka förstå att han är en brottsling, att det han håller på med är straffrättsligt sanktionerat och att han kan tvingas betala vite.”
Detta blev för mycket för ägaren som avled under processens gång. Han fick aldrig uppleva den dag då högsta domstolen avvisade alla överklaganden från sportfiskare inom Älvräddarna, Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Värmland.
Inte ens sportfiskenäringen, som bidrar frikostigt till de aggressiva organisationerna bakom kampanjen mot småskalig vattenkraft, fick någon nytta av denna process. Dammen är kvar. Liksom kraftverket. Som nu har tillstånd.

Eva Nilsson i Lantbrukspodden

Lokala opinioner
Det enda myndigheterna åstadkommit med detta är egentligen framväxten av en stark lokal opinion i den delen av Värmland som är beredd att stå upp för småskalig vattenkraft. Och fler personer har gjort enorma insatser för att rädda Silverforsens kraftstation.
Eva Nilsson är en. Lars Bredberg en annan. Men det finns fler. Och fler blir det, på andra plaster i landet, om inte våra myndigheter lär sig att väga olika intressen mot varandra på ett sätt som känns acceptabelt för en bredare allmänhet.
Det som hände ägaren till Silverforsen har knappast något stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Myndigheternas hetsjakt på småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring. Och i synnerhet på landsbygden har man svårt att förstå varför aktivistiska tjänstemän genom sitt surfande på Internet blivit så frälsta av nya idéer om att förvandla gamla kulturbygder till vildmark.
Att sportfiskenäringen betalar stora summor till sportfiskare och älvräddare är däremot lätt att förstå. De vill helt enkelt sälja mer och tjäna mer pengar. Svårare är det att förstå att staten är så frikostig med bidrag från våra gemensamma skattemedel. Och det är något som kanske riksdagen borde se över.

Gör det begripligt
Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson gör allt detta begripligt. Och det blir lättare att förstå varför det växer fram lokala opinioner, inte bara kring Silverforsen i Värmland, utan också i Järle, Essunga, Nordanstig och på många andra platser i landet.
Allt fler har tröttnat på den Kafka-lika hetsjakten på små privatägda vattenkraftverk på landsbygden.
Det är orättfärdigt att utan anledning förvandla hederliga människor till miljöbrottslingar. Det är hänsynslöst att inte förändra i samverkan och samråd med de som berörs, vilket för övrigt både miljöbalken och vattendirektivet föreskriver.
Det är ansvarslöst att låta aktivister överutnyttja de möjligheter att agera i rättsväsendet som naiva konventioner skapat möjlighet till. Och det är odemokratiskt att trotsa folkvilja och riksdag och fortsätta driva en utrivningsagenda bara för att man kan vränga lagar och hantera byråkratin bättre än offren för kampanjen.
I en demokrati borde man istället ställa frågan om svenska folket verkligen vill ”restaurera” alla vattendrag. Och vem som i så fall ska bekosta det. Eva Nilsson tar också upp frågan i intervjun om det bara är vattendrag som ska restaureras. Eller ska vi ta bort alla spår av mänsklig verksamhet, riva broar, vägar, byar och städer? Slussen i Stockholm? Var går gränsen för ”Rewild”-rörelsen? Är den, som så mycket annan aktivism nu för tiden, gränslös.
Göran Åhrén

https://poddtoppen.se/podcast/1485894994/lantbrukspodden

”Han ska försöka förstå
att han är en brottsling, att det han håller på med är straffbart,
och att han kan tvingas betala vite.”

Kampen om vattnet

VästsidanLämna en kommentar

”Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald”, skriver biologen och vattenexperten Eva Nilsson i en krönika från Värmlandsskogen. Bakgrunden är ett besök vid Järle kvarn i Västmanland, där två statliga myndigheter vill lägga ner och riva ut Järle kvarn, en unik kulturmiljö. En lokal opinion för att bevara Järle kvarn har vuxit fram och protesterna börjar bli besvärande för de statliga myndigheterna. Frågan är om den biologiska mångfalden verkligen gynnas av en utrivning, och om det i så fall väger upp förlusten av kulturmiljön. Eva Nilsson menar att svaren inte är givna.

Krav på mångfald…
...får inte leda till enfald

Växande lokal opinion vill bevara Järle kvarn

Efter en härlig dag med barnbarnen i blåbärsskogen hamnade jag framför sena nyheterna. En av huvudrubrikerna var ”Striden om vattnet” och jag lystrade till. Det handlade om vem som har rätt till Nilens vatten, och i andra floder i världen, som passerar flera länder på sin väg till havet.
Vattnet är livsviktigt för att det ska vara möjlig att leva. Det rinnande vattnet är en förutsättning för fiske, bevattning och produktion av elektricitet.
I Sverige pågår just nu många strider om vem som har rätt till vattnet.
En sådan strid handlar om Järle kvarn i Örebro län. Jag har under våren följt striden på avstånd. En dag i juli blev det möjligt att själv åka dit för att se och samtala med de som kämpar för att bevara den unika kvarnmiljön på platsen.

Vill rädda Järle kvarn
Vi träffade tre fantastiska kvinnor som jobbar hårt för att rädda Järle kvarn. De berättade om den tuffa kampen mot ”staten” och aktivister inom myndigheter eller organisationer.
Naturvårdsverket har ansökt om att riva ut en del av den gamla kvarndammen i Järle, för att gynna flodpärlmusslan i ån. En talesperson för Naturvårdsverket har antytt att det var Länsstyrelsen i Örebro som tryckt på för att få utrivning till stånd. Älvräddarna, en annan aktör i konflikten, ringde upp en av kvinnorna för att prata henne ”till rätta”. Det lyckades givetvis inte.
Jag förundras över hur starka och seriösa kvinnorna i Järle är i sin kamp. De studerar lagar och dokument, de söker fakta och information direkt från källan, de ifrågasätter och de skapar opinion. Protesterna sker dock på ett stillsamt och sofistikerat sätt och de eftersträvar en bra kommunikation med myndigheterna.

En lokal opinion för att rädda Järle kvarn har vuxit fram. Foto: Eva Nilsson.

2300 följare på FB
De har skapat en facebooksida ”Vi som vill rädda kultur- och naturmiljön vid Järle kvarn” som idag har cirka 2300 följare, fantastiskt efter så kort tid. Sidan bjuder på fina bilder från omgivningen runt Järle kvarn, intressanta diskussioner och funderingar.
Som en tyst protest uppmanades besökare som stödjer deras kamp att sätta upp tygband på broräcket över ån. Antalet band ökade snabbt och efter två månader klarade inte Länsstyrelsen i Örebro av att stillatigande acceptera denna tysta protest. En fyra man stark delegation åkte ut och rev ner banden.
Samtidigt öppnade de upp dammluckorna så att dammen tömdes på vatten.  Dammen har ännu inte, 14 dagar senare, kunnat fyllas upp till den nivå som det ska vara enligt skötselplanen för Naturreservatet. Länsstyrelsen i Örebro är i detta fall skyldig till den skada som uppkommit på flora och fauna vid torrläggningen, ett miljöbrott som borde anmälas.

”Här ska allt rivas”
Man kan ju fråga sig varför länsstyrelsen genomförde denna aktion. För att ytterligare visa sin makt uttalade tjänstemännen från länsstyrelsen som var på platsen att ”Det får vara slut på samråd” och ”Här ska allt rivas så vattnet kan rinna fritt”.
En av dem var så otrevlig mot en granne som kom förbi att denne kort därefter kontaktade hans chef. Enligt chefens egen utsago gavs tjänstemannen en reprimand för uppförandet.
Förutom de 2 300 följarna på facebook har eldsjälarna vid Järle kvarn ett mycket starkt stöd från Örebro länsmuseum som aktivt arbetar för att kulturmiljön omkring Järle ska räddas. Sveriges Hembygdsförbund och Vattenhistoriskt nätverk är två andra miljöorganisationer som genom skrivelser och yttranden försöker förhindra utrivning och förstörelse av natur- och kulturmiljön vid Järle kvarn.

Örebro länsmuseum arbetar för att rädda kvarnmiljön vid Järle. Foto: Eva Nilsson.

Stationär öring lika bra
De som vill ha bort kvarndammen hävdar att en rivning skulle gynna musslor och vandrande öring. Flodpärlmusslor är beroende av öring eller lax som mellanvärd för sin föryngring. Men mussellarverna har inga krav på att det måste vara vandrande öring. Det fungerar lika bra med stationära öringbestånd, och det finns redan i Järleån.
Huvudsaken är att det sker en reproduktion av öring i samma vatten som musslorna finns eftersom musslans larver fäster på årsynglens gälar. När en öring en gång har ”infekterats” av mussellarver blir den immun mot flera angrepp varför det krävs många öringyngel för att föryngringen av musslor ska lyckas.
Att tro att föryngringen av flodpärlmusslor har minskat på grund av dammen vid Järle kvarn är enfaldigt. Dammen har funnits under mycket lång tid, liksom musslorna. Enligt Birgitta Johansen på Länsmuseet har det funnits en damm på platsen i 500 år. Att flodpärlmusslan skulle få problem med föryngringen är högst osannolikt.

En biologisk fålla
Orsakerna till att det finns få (juvenila) små musslor i vattendraget bör utredas noga innan så drastiska åtgärder som utrivning vidtas. En utrivning är en oåterkallelig process som inte är möjlig att göra ogjord om man efter en tid skulle inse sitt misstag.
Minskningen av småmusslor vid Järle kan ha en så simpel förklaring som att den man som under många år fiskat stora mängder signalkräftor i ån nu har upphört med det. Signalkräftbeståndet har ökat drastiskt vilket kan ha haft en negativ påverkan på föryngringen av öring och musslor.
Jag är jag själv biolog och i början av min karriär hamnade jag i den fållan som många nyutbildade biologer gör, nämligen bland de som hävdade att utrivning av vandringshinder var nödvändigt för att uppnå biologisk mångfald. I fiskevårdsplan efter fiskevårdsplan föreslog jag detta utan tanke på vilken nytta det egentligen skulle göra för den biologiska mångfalden.

Paradigmskiftet 2012
Jag tänkte inte heller på följderna för de enskilda människorna som drabbades. Till mitt försvar gällde på den tiden att ingenting skulle göras utan verksamhetsutövarens medgivande. Utrivning kunde endast ske efter ansökan av ägaren. Det var också självklart att åtgärderna skulle bekostas med statliga medel, så kallade biotopvårdsåtgärder.
År 2012 skedde ett paradigmskifte i Sverige (utan någon ny lagstiftning) och det tidigare synsättet försvann över en natt. Nu var ingenting längre skyddat, vare sig enskild egendom eller kulturmiljö. Orsaken till detta är en annan historia, en långsam utnötning och penetrerande i lagstiftning för att hitta dess svaga punkt.
Efter att ha sett hur människor i min närhet drabbades hårt av detta nya synsätt och myndigheternas agerande insåg jag att det finns två sidor på ett mynt. Jag började strida för att åtgärder som gynnar livet i vattnet måste ske i samstämmighet med den verksamhet som i många hundra år nyttjat vattnets kraft. Åtgärder som vidtas måste vara till nytta för det biologiska livet och inte bara försvåra den pågående verksamheten, vilket jag upplever att det gör idag.

Silverfors kraftstation blev enväckarklocka för Eva Nilsson.

”Bevara Silverforsen”
Gunnar Eriksson i Silverfors, blev min väckarklocka och jag kämpade hårt för att rädda och bevara Silverfors kraftstation.
Biologisk mångfald kan inte endast värderas utifrån att det finns vandrande öring i ett vattendrag. Många öringbestånd är stationära, och har inget behov av att förflytta sig till andra miljöer. Det finns så mycket mer i ett vattendrag som är biologisk mångfald, bottenfaunan till exempel.
Bottenfaunan är ett begrepp på alla olika insekter och småkryp som lever i rinnande vatten. Vissa insekter lever där i ett eller flera stadier i sitt liv. En artrik bottenfauna är ett bra betyg på vattnets kvalitet. Det finns också sällsynta mossor och andra växter som trivs mycket bra i gammal kvarnmiljö med dammar och andra konstruktioner av olika material. Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald.
Liksom i Järle kvarn hade vi i Silverfors folkets stöd. En facebookgrupp bildades med flera tusen följare. Grannar och närboende i bygden ville ha kvar ”sin” kraftstation och på möten med politiker och myndigheter mötte de upp mangrant. På domstolsförhandlingen deltog ett 40-tal intresserade bybor.
Silverforsens kraftstation finns fortfarande kvar, trots åratal av processande. Jag hoppas Järle kvarn också får vara kvar. Liksom den biologiska mångfald som faktiskt finns idag trots dammen och kraftverket.
Eva Nilsson
Biolog och konsult i vattenfrågor

”Krav på biologisk mångfald
får inte leda till
biologisk enfald”