Westsidan

”Summan av den totala inkompetensen har idag blivit ett kulturminne”, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Då, när fiskelägen som Smögen och Gullholmen kom till, krävdes inget bygglov. Idag måste det finnas ”en samhällsgodkänd och fastlagd plan, som just din idé ska passa perfekt in i. Annars blir det nej.” ”Med denna ordning så är sannolikheten för ett nej lika hög som att det kommer en regnskur på midsommarafton.”

Om vådan av att fråga om lov

”Fråga inte så mycket – gör det istället”

Stryps entreprenören, då dör bygden. Så fråga inte så mycket, gör det i stället.
Om man frågar om lov riskerar ju svaret att bli nej. Ju fler man frågar desto mer ökar risken. Troligen är det därför lagar och tillämpningsföreskrifter idag kräver att du måste fråga gud och alla människor, kommunen, länsstyrelsen, föreningen för broms och knorr och intresseföreningen ”det var bättre förr”.
Ja, snart sagt alla måste tillfrågas om du bara så skall byta en fönsterbräda, gräva en grop eller lägga igen den. Med denna ordning så är sannolikheten för ett nej lika hög som att det kommer en regnskur på midsommarafton. Det vill säga att det är bara rena turen som kan göra dig tillfreds. 
Hur tusan har det då blivit så här kan man undra? Förmodligen är det vår kollektiva trygghet i att det enda som känns säkert är här och nu, just nu!
All förändring innebär ju en risk. Den som säger ja till en förändring riskerar ju att vara delaktig i skulden om minsta lilla skulle bli fel, eller att någon blir arg. Det är nog därför det känns tryggt att säga nej, ty då blir det någon annans ansvar att eventuellt säga ja och ge dig lov att göra det du vill.
Själv ställde jag frågan till en tjänsteman, vars position var ungefär mitt i den hierarkiska stegen.
-Vad kommer det sig att ingen ovanför dig tar tag i det problem som alla ser och vars lösning är både enkel och uppenbar, samt dessutom billig, väldigt billig?
-Förstår du inte det sa han. Om de säger ja så blir det ju mera jobb och mera ansvar för att göra något som uppenbarligen inte är helt nödvändigt, i alla fall inte just nu.
I just det ligger nog en hel del av svaret. Ty det är tusen och åter tusen människor som varje dag går till jobbet, vars enda uppgift är att kontrollera nuet. Att bevaka att nuets ordning inte bryts och om det skulle utmanas så måste det finnas en samhällsgodkänd och fastlagd plan som just din idé skall passa perfekt in i. Annars blir det nej.
För en tid sedan försökte en simpel bonde få lov att bygga två hus på en plätt mark som han ägde. Samhällets riddare sa nej. Ty det skulle störa kulturmiljön. Å tusan, kulturmiljön.
För att bringa klarhet i ärendet tillfrågades länsmuseet, Länsstyrelsens kulturmiljöenhet och även planenheten tror jag kopplades in. Argumenten var tämligen förutsägbara från statens egna ”kulturriddare” och löd nästan ordagrant så här:
”Trakten präglas av den gamla bebyggelseformen med kyrkan på en höjd mitt i bygden. Gårdarna utgör en inramning och ligger spridda längs dalgången och tillsammans utgör detta ett stort bevarandevärde.
Då ställer sig förstås vän av både ordning och sunt förnuft frågan, hur kunde det bli så här unikt och bra.
Vad jag själv påpekade, utan att vara sakägare var. – I denna bygd, vad jag vet har endast ett enda nytt hus byggts sedan 1970-talet. Troligen det enda som har ett bygglov. Alla andra hus tillhör gårdarna och är byggda före man ens kunde stava till ord som kulturmiljö eller tillstånd.
Gårdar och hus är alltså byggda av helt novisa och outbildade bönder och några av traktens timmermän och snickare. Ritningar, om de fanns hade man troligen lånat från någon grannby eller nån annan som också byggt sin mangårdsbyggnad av lust och utan bygglov. Summan av denna totala inkompetens har idag blivit ett kulturminne, en miljö som inte får drabbas av vår tids noviser. Här skall de akademiska männen och kvinnorna säga sitt. Ty det är ju dessa som vet bäst.
Tänk er tanken att komma som Jens fiskare till Länsstyrelsen med en idé.
-Jä har hittat e skreva längst ut mot Hållö där isen lägger sä sent å tinar tidit. Där vill jä bygga e sex hundra meter lång brygga å några sjöbuar. Där kömmer dä sjuda å liv å fölk kommer både trivas å tjäna levebrö… Jä tänkte kalla dä för Smöögen… När kan jä börja bygga…?
Ja, ni förstår ju vad svaret hade blivit idag. Det som Jens gjorde då har blivit en oersättlig kulturmiljö idag, helt utan bygglov under tre hundra år.
Så fråga inte, bygg på… Det funkade ju rätt bra i Sunnanå…
Ty det är alltid lättare att få förlåtelse än tillåtelse.
Sven-Arne Thorstensson