VATTEN

Myndigheters vägran väcker frågor

Riksdagen höll seminarium om småskalig vattenkraft


STOCKHOLM: Den politiska viljan har svårt att få genomslag i praktiken. Myndigheter driver en egen agenda. Det är några synpunkter som kom fram när riksdagen höll ett seminarium om småskalig vattenkraft.

Ägare till småskalig vattenkraft tvingas kämpa vidare för att kunna producera ren förnyelsebar el. Detta upprör många, särskilt som riksdagen beslutat att vi ska utveckla vattenkraften, inte avveckla den.
I veckan hölls ett välbesökt seminarium i riksdagen, arrangerat av riksdagsledamöterna Magnus Jacobsson (KD) och Sten Bergheden (M). Ett 20-tal kraftverksägare deltog i seminariet, liksom representanter för flera organisationer och sju riksdagsledamöter från fyra partier.
Den centrala frågan under seminariet var den nya lagen som trädde i kraft 2019, och hur berörda myndigheter agerat för att den politiska viljan ska få genomslag i praktiken. Färska exempel visar att flera berörda myndigheter fortsätter att driva sin utrivningsagenda trots att riksdagen beslutat om motsatsen.

Motvilliga myndigheter
Stödföreningen för småskalig vattenkraft och Västsvensk Vattenkraftförening, som var medarrangörer till seminariet, inledde med att beskriva situationen.
Johan Hillström, ordförande i Västsvensk Vattenkraftförening, berättade ur kraftverksägarnas perspektiv hur det är att leva med åratal av ovisshet om hur det kommer att gå. Och vad det får för konsekvenser för viljan att investera och tankar på generationsskiften.
– Den här situationen lägger en död hand över den småskaliga vattenkraften, förklarade Johan Hillström.
Göran Åhrén, från stödföreningen, talade om myndigheternas tolkningar och kryphål och att vattenmyndigheterna inte vill ändra sin syn på modifierade vatten trots att riksdagen beslutat att alla möjligheter till undantag ska tas tillvara.
– Flera exempel visar att myndigheterna fortsätter driva sin utrivningsagenda, säger han.
Den nationella planen riskerar att bli en plan för avveckling av stora delar av den småskaliga vattenkraften, precis som många kritiska remissinstanser varnade för innan.

Teori och praktik
Advokaten Arvid Sundelin berättade om den nya lagen, om avsikterna och om hur det blivit i praktiken. Och vilka problem som uppstått.
Det gäller exempelvis klassningen av vattendrag där riksdagen beslutat att man ska ta tillvara alla möjligheter till undantag som vattendirektivet medger.
Vattenmyndigheterna jobbar dock efter en annan linje där de hävdar att små kraftverk inte kan klassas som kraftigt modifierade.
För att det ska bli en ändring krävs att Havs- och vattenmyndigheten skriver om sina föreskrifter. Och det arbetet har gått trögt.
Synen på vad som menas med samhällsintresse är av avgörande betydelse. Där förvaltningen valt en snävare tolkning som innebär att små vattenkraftverk inte anses ha ett samhällsintresse och därför inte kan undantas från strängare krav på miljöanpassning och därmed omfattande åtgärder vid omprövning.

Stor potential
Jan-Åke Jacobsson, kraftverksägare från Vessigebro, berättade hur han investerat i ett nytt kraftverk och därmed fördubblat produktionen av el. Han visade också hur hans anläggning anpassats till moderna krav.
Han visade med sitt exempel vilken potential det finns i att utveckla den småskaliga vattenkraften, istället för att avveckla den.
Jan-Åke Jacobsson visade också hur vattenkraften är det i särklass mest klimatvänliga energislaget av alla. Utsläppen av koldioxid, i en livscykelanalys, är avsevärt mindre än olja och gas, och betydligt mindre än kärnkraft. Men också mycket mindre än vindkraft och solenergi.
Ur klimatsynpunkt är vattenkraften alltså i särklass bäst.
Trots detta håller statliga myndigheter på att begränsa produktionen av el från små privata producenter.
Under seminariet kom också fram att argumenten för att förbjuda och riva ut dammar och kraftverk i många fall bygger på överdrifter eller i vissa fall felaktiga påståenden.
Exempelvis har länsstyrelser förbjudit verksamheter med påståenden om att dammar utgör vandringshinder, på flera platser där havsvandrande fisk ändå inte kan komma fram.
Det innebär i sådana fall en inskränkning i äganderätten utan motsvarande nytta för miljön.

Silverforsen
Ett exempel på detta är Silverforsen i Värmland. Gunnar Eriksson köpte Silverforsen 1966 och tillverkade båtar och möbler med elen som producerades. Överskottet sålde han till ett kraftbolag.
Han byggde om kraftverket på 1970-talet och fick då beskedet av länsstyrelsen att det inte behövdes något tillstånd för en befintlig anläggning. (Dammen har funnits sedan 1784)
År 2014 fick Gunnar Eriksson ett föreläggande. Plötsligt var anläggningen olaglig. Han hotades med ett vite på 75 000 kronor med motiveringen ”Har bedrivit sin olagliga verksamhet under lång tid”. Han överklagade.
Gunnar Erikssons tog det väldigt hårt att plötsligt bli betraktad som en brottsling. Han dog i februari  2017 och fick aldrig uppleva att mark- och miljööverdomstolen till slut gav honom rätt.
Ena dagen miljöhjälte, nästa dag miljöbrottsling. Denna statliga helomvändning är fortfarande obegriplig för många kraftverksägare.
Ärendet ligger nu i Högsta domstolen för avgörande. Gunnar Erikssons efterlevande tvingas alltså kämpa vidare sedan Älvräddarna överklagat domen.

Äganderätten
Ytterst handlar detta om äganderätten. Och fall som Silverforsen visar den totala bristen på respekt för äganderätten bland en del tjänstemän på våra myndigheter. Äganderätten omfattar också rätten att bruka det man äger.
Länsstyrelsernas förbud och hot om viten innebär förlust av inkomster men också en omfattande kapitalförlust eftersom anläggningarna blir värdelösa. Staten kränker därför kraftverksägarnas mänskliga rättigheter.
Denna kränkning är särskilt grov som man i många fall inte kan eller ens anser sig behöva bevisa nyttan med besluten ur miljösynpunkt. Det är upp till kraftverksägarna att bevisa att de inte skadar miljön. Det råder alltså omvänd bevisbörda.
Länsstyrelsens agerande mot Silverforsen ledde till protester. Ägaren fick ett massivt stöd i bygden. Och en lokal opinion växte fram. Aktionsgruppen ”Rädda Silverforsen” bildades och har nu flera tusen medlemmar.
Liknande opinioner har växt fram på flera håll i landet. Bredöl, Nordanstig och Vramsån är bara några exempel.
Dessa opinioner blev också grunden till bildandet av Stödföreningen för småskalig vattenkraft.

Örekilsälven
Ett aktuellt exempel är Örekilsälven där länsstyrelsen vill riva ett kraftverk som är av vital betydelse för att förse Lysekils kommun med rent dricksvatten. Motivet är att vandrande fisk ska kunna ta sig uppströms kraftverket.
Där finns redan en laxtrappa, men den duger inte hävdar myndigheten.
Det kostar åtskilliga miljoner att riva dammen, och bygga en ny. Samtal förs redan mellan ägaren och myndigheterna.
Örekilsälven är ett exempel på vilken överdriven fokus det har blivit på fisk i Sverige. Vattendirektivet nämner knappt ordet fisk. Det dyker upp först i en bilaga. I Sverige handlar det nästan enbart om fisk.
Regeringen och myndigheterna försvarar sin hetsjakt på småskalig vattenkraft genom att hänvisa till EUs vattendirektiv. Läser man originaltexten framgår det klart att syftet med direktivet är att säkra medborgarnas tillgång på rent dricksvatten.
Exemplet med Örekilsälven visar alltså hur tokigt det kan bli när myndigheter med ett överdrivet intresse för fisk, ska tillämpa ett direktiv som egentligen handlar om rent dricksvatten.

Massivt stöd
Målsättningar att restaurera alla vattendrag finns på många myndigheter. Oftast utan att vara politiskt förankrade. Vattenkraften har i själva verket ett massivt stöd i folkopinionen. Utrivningslinjen som drivs av ett antal aktivistiska statliga tjänstemän, med stöd av organisationer som sportfiskarna och älvräddarna, har bara stöd av en procent av svenska folket. 84 procent vill ha kvar eller kan till och med tänka sig att bygga ut vattenkraften.(Källa: SOM-institutet)
Den folkliga stödet för den linje som Havs- och vattenmyndigheten, vattenmyndigheterna, kammarkollegiet och flera länsstyrelser driver, är med andra ord obefintligt. Det parlamentariska stödet är mycket svagt. Det är en stor majoritet i riksdagen för att behålla småskalig vattenkraft.
Det återstår ett antal frågor. Hur länge ska det här pågå, och varför har politikerna inte lyckats få stopp på detta, och hur kan det komma sig att statliga tjänstemän vägrar att följa folkviljan.
Kommunalrådet i Essunga kommun, Daniel Andersson, var den som i slutet av seminariet talade klartext och ställde frågan. Hur länge ska det här pågå egentligen.
En annan fråga som kom upp var vad ”moderna miljövillkor” egentligen är och vad det innebär. Det skulle kunna vara en politisk fråga, och något som politiken borde reda ut med berörda myndigheter.
Göran Åhrén

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s