Politik

Sverige är Europas mest mångkulturella land. Staten försöker främja mångkultur, och samtidigt arbeta för integration. Per Bolander resonerar om hur detta går, och hur det påverkar bilden av Sverige.
Kulturrelativismen gör att målen blir omöjliga att uppnå. ”…med den inställningen hade det varit omöjligt att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika eller segregationen i USA”, skriver han. Slutsatsen blir att landet ”lagom” blivit extremt? Mångkulturella har vi blivit, men integrationen har fullständigt misslyckats. ”Och motsättningarna har ökat.”

Har Sverige blivit extremt?

Kuturrelativism oförenlig med integration

Är Sverige exceptionellt eller bara extremt? Strävan efter mångkultur och kulturrelativism är oförenliga. Integrationen har därför misslyckats, och motsättningarna har ökat.

”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev en gång författaren Carl Jonas Love Almquist.
Sverige brukar betraktas som ”landet lagom”, ”mellanmjölkens land”, där inget är för varmt eller kallt, politiken varken för långt till höger eller för långt till vänster, utan just,…lagom. Ett ord som påstås bara finnas i det svenska språket.
Men stämmer detta verkligen?
En jämförelse med andra länder visar tvärtom att Sverige måste betraktas som ett extremt land. Den vänstersinnade journalisten Fredrik Virtanen har skrivit att ”Sverige är extremist-pk. Bara någon som aldrig varit utomlands, skulle neka till det”.
Låt oss ta några exempel.

Kulturrelativismen. De som bekänner sig till denna ideologi (och de är många) menar att det inte finns någon universell sanning utan att alla kulturer har ett värde som inte kan jämföras med andra. Det går inte att säga att en kultur är högre eller lägre, bättre eller sämre än en annan och att göra det vore arrogant, rasistiskt och imperialistiskt.
Man kan till exempel inte kritisera kulturer i Mellanöstern eftersom det vore ett utslag av ”islamofobi” (ett modeord så nytt att min dator strukit under det med ett tjockt rött streck). Det innebär att det går att kritisera saker som barnaga, sexism och kvinnoförtryck inom den ”egna” kulturen, men inte när det gäller en annan. Det vore lika hemskt som rasism eller, rättare sagt, kulturalism (ännu ett modeord).
Problemet är förstås att med den inställningen hade det varit omöjligt att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika eller segregationen i USA (det är ju deras ”kultur” och vilka är vi att döma andra).

Mångkultur. Detta begrepp har blivit ett ideal bland alla politiska partier (utom SD) men vad det egentligen betyder är långt ifrån klart. Om ett land understödjer minoriteters och invandrargruppers möjligheter att bevara sin kultur och identitet så får man utan tvekan mångkultur, men om målet är att människor ska integreras i samhället så blir resultatet det motsatta.
Svenska myndigheter ska både främja mångkultur och mångfald å ena sidan och å den andra underlätta för människor att integreras. Detta är en logisk omöjlighet. Mångkultur och integration står i motsättning till varandra.
Enligt ”Multiculturalism Policy Index” (MPI) är Sverige Europas mest mångkulturella land, något som aktivt understöds av staten (hemspråksundervisning, främjande av ”etnisk spridning” inom media, accepterande av dubbla medborgarskap etc). Samtidigt ökar segregationen, motsättningarna mellan majoritetssamhället och minoriteterna och så kallade utanförskapsområden där kriminalitet och social isolering breder ut sig.
Grattis kan man säga. Mångkulturella har vi blivit, men integrationen har fullständigt misslyckats, och motsättningarna har ökat.
Per Bolander