Nytt hot mot jordbruket

Börje Berntsson ryter till:

Nordiska rådet hot mot svenskt jordbruk

Nordiska rådet vill att vi slutar äta kött. Arbetet med nya näringsrekommendationer pågår, och ska vara klara 2023. Det finansieras av Nordiska ministerrådet.
Svenska Livsmedelsverket ingår i den projektgrupp som arbetar fram råden. Livsmedelsverket skriver att över hundra forskare och experter i Norden arbetar med det vetenskapliga underlaget, och att ”miljömässig hållbarhet ges större utrymme”.
Exakt vad det innebär blir uppenbart när man läser om projektgruppens slutsatser.
En som orkat läsa om projektet och analyserat metoderna är Stefan Hellstrand. Han skriver att Nordiska rådet vill att vi slutar äta kött och byter till grönsaker. Rekommendationerna om de blir verklighet kommer att leda till att 80 till 100 procent av våra mjölkkor ska bort. Samma gäller både nöt, lamm och gris när det gäller kött.

Ett dråpslag
Blir rådets rekommendationer verklighet innebär det ett dråpslag mot svensk animalieproduktion. Och inte bara det, utan också mot våra möjligheter att öka vår självförsörjningsgrad. Känslan är att de som arbetat med rekommendationerna inte verkar begripa konsekvenserna av detta.
I praktiken vill man ta bort animalieproduktionen helt och hållet.
Stefan Hellstrand riktar nu kritik mot hur Nordiska rådet arbetat fram rekommendationerna. Han menar att resultatet påverkats redan av det urval man gjort när experter kända för att driva veganism knöts till projektet.
Det grundläggande problemet är att experterna bakom rekommendationerna inte räknar med fotosyntesen. Man tar inte med den kolinlagring som sker när grödorna inom jordbruket växer. Den svenske forskaren Per Frankelius har i en vetenskaplig artikel publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Agronomy Journal visat att IPCC räknat fel när man beräknat jordbrukets klimatpåverkan.

Klimatneutralt
Per Frankelius har också visat hur mycket kol som enbart Jordens samlade odling av vete lagrar. Räknar med detta blir slutsatsen att svenskt jordbruk redan är klimatneutralt, sannolikt också klimatpossitivt. Det i sin tur innebär att det inte skulle ha någon effekt alls att lägga ner svenskt jordbruk. Tvärt om.
De överdrifter som ligger till grund för idéerna om att vi kan rädda klimatet genom att sluta äta kött, vilseleder beslutsfattare att fatta beslut om åtgärder som i praktiken inte har någon effekt. Överdrifterna är väl dokumenterade.
En bieffekt av att lägga ner den svenska animalieproduktionen blir att det kommer att bli brist på gödsel. Denna brist kan bara avhjälpas genom import av konstgödsel.
När man tar en gröda från en åker, då tar man också bort den näring som grödan förbrukat under växtsäsongen. Då måste man tillföra näring innan nästa skörd kan tas.
Djuren är därför en oerhört viktig del av det ekologiska jordbruket. Djuren tillhandahåller det gödsel som behövs och som återställer näringen till jorden.
Ekologisk odling utan djur innebär därför stora problemet. Utan tillgång på gödsel från djuren så måste man öka andelen konstgödsel. (Mineralgödsel)
Det går inte att odla jorden utan att tillföra den näring som förs bort med grödan. Idén att lägga ner animalieproduktionen är därför inte särskilt klok.

Låg självförsörjningsgrad
Stora delar av Sverige lämpar sig väl för animalieproduktion. Men alla betesmarker går inte att förvandla till åker för odling av vegetabilier. Det innebär att man inte enkelt kan ersätta animaliska livsmedel med spannmål och grönsaker. Livsmedelsproduktionen kommer att minska. Och vi har redan en självförsörjningsgrad på cirka 50 procent.
Inom LRF brottas man nu med problemet hur man ska agera. Det finns anledning att ställa frågan om stödet för den svenska animalieproduktionen är tillräckligt stort. Vem ska försvara bönderna och korna om inte LRF gör det?
Rädslan för att stöta sig med mäktiga krafter eller att framstå som icke politiskt korrekt verkar hämma organisationen från att agera kraftfullt i denna politiskt framkallade kris för jordbruket, ett jordbruk som redan befann sig i kris innan.
Veganer och aktivister verkar ha haft för stort inflytande över de här frågorna. Majoriteten måste ställa sig frågan om det är rimligt att använda skattemedel på det här sättet. Risken är att myndigheter och kommunernas kostenheter tar till sig detta som en sanning, när det i själva verket bygger på en lögn. LRF måste sätta ner foten och säga ifrån.
Som förslagen ligger nu, saknar de verklighetsförankring.

Börje Berntsson

”Blir det verklighet

innebär det ett dråpslag

mot svenskt jordbruk”

Börje Berntsson

”Underskott på stabilt ledarskap”

Det är för många kockar i soppan. Och nivån är för låg. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson synar i veckans krönika svensk politik inför valet. Partierna ägnar sig åt att angripa varandra hellre än att föra fram sin egen politik. Svensk politik präglas idag av käbbel och svartmålning. Debatten håller därför historiskt låga nivåer.
”Nu är det dags att släppa det”, skriver Sven-Arne Thorstensson.
”Inget svenskt parti har försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.”
Partierna blir ointressanta. Antalet medlemmar har sjunkit med 80 procent.
”Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier.”

Partierna är inget självändamål. ”Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.”
Vad vi behöver nu är stabilitet, konstaterar Sven-Arne Thorstensson, som avslutar med en ”smärtsam slutsats”. Vi lider av ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.

Många kockar i en soppa som skar sig

Troligen bevittnar vi just nu något som kommer utgöra ett betydande avsnitt i framtidens historieböcker.
Det partipolitiska spelet inför det kommande valet har nått nya bottennivåer och har med råge passerat vad som är värdigt. Allt tycks ske utan att ansvariga politiker begriper att vi synat deras kort. Vi ser deras Svarte Petter-spel, där de ivrigt försöker svartmåla den hand som de anser är fulast.
Vi ser det, och det är inte värdigt. Det är pinsamt att beskåda, likt ett dåligt kammarspel, där det smälls i dörrar som öppnas och stängs, och där skådespelarna satsar mest på att visa sin egen förträfflighet, allt på bekostnad av själva handlingen.
Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier. Inte värdigt Nobelprisets hemland. Inte värdigt en nation och ett folk som byggt upp ASEA, SKF, Atlas Copco, Bofors, Volvo, Saab-Scania, Astra och Ericsson. Stora och världsberömda bolag som satt Sverige på kartan över framgång.
Det är inte värdigt ett land som för bara några decennier sedan tillskrevs statusen ”världens bästa land att leva i ”.

Släpp det!
Nivån har alltså sjunkit till en historiskt låga nivåer, på gränsen till härdsmälta. Den tekniska och humanitära stormakten har förvandlats till en kittel fylld med många kaos. Troligen ser partierna dessa problem själva (dummare kan de väl inte vara). Men ändå fortsätter det.
Käbblet, svartmålningen och blockaderna.
Nu är det dags att släppa det.Vad är det då som skapat allt detta? Om man försöker finna en förklaring, så finns det några fenomen att titta närmare på.
Det första är den svenska präktigheten. Strävan att vara ofelbar. Att ha eller göra fel är något bland det fulaste många vet. Pinsamt tycker allt för många. Därför vågar man aldrig pröva det nya eller åtminstone inte om man själv riskerar att få ta konsekvensen. Man vågar alltså inte. Bättre att sitta still än att resa sig och riskera falla. 

Gamla och nya
Den andra är vår svenska oförmåga att släppa det gamla helt och bygga nytt. Detta handikapp har seglat upp allt mera på senare tid. Det har skett i takt med att ingenjörerna och industrin tappat sin kungliga status som välfärdsbyggare. Inom ingenjörernas värld finns ingen större nostalgi för det gamla, det hamnar på museiavdelningen som ren historia. Ingen skulle behålla en liten bit av den gamla produktionslinan om det finns en ny och mer effektiv att tillgå.
Plötsligt så ser vi ett mönster. Vi ser inte den direkta konsekvensen av förlegade synsätt som ingenjörerna gör. Vi håller krampaktigt kvar i något gammalt för vi är oroliga för det nya, fast inte om det är tillräckligt långt fram i tiden. Långa idéer om framtiden är ok men inte viljan om snabb och nödvändig förändring vid uppenbara problem.
Översätter vi detta till vårt politiska landskap så river man inte, man adderar i stället. Inget svenskt parti försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.

Ointressanta partier
Ingen har någonsin uttryckt behovet av att skrota något parti trots att antalet medlemmar i partierna sjunkit med mer än 80 procent. Under mitt födelseår 1962 fanns 1 346 000 medlemmar i 5 partier. Nu sextio år senare är finns åtta riksdagspartier och de samlar endast in 244 000 medlemmar tillsammans. Alltså mindre än 2 procent av hela befolkningen.
Partierna har för oss allmänheten blivit verklighetsfrånvända och därmed ointressanta. Adderar vi sedan att samtliga åtta Riksdagspartier inrymmer minst två olika falanger vardera, så finns nu 16 olika krafter som bryter och bänder i samtliga frågor som ska passera politiska beslut.
Ni förstår ju, att redan där ligger en stor del av förklaringen varför vi inte kommer framåt, utan ständigt hamnar på efterkälken.
Om vi tänker efter så är det många av våra partier som tydligt uttrycker att ”Vi tar ansvar för Sverige”.
Genom att göra vad, undrar jag.
Det viktigaste våra partier skulle behöva göra är att ifrågasätta sig själva.
Jag säger: Ni är inget självändamål. Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.

En smärtsam slutsats
På något sätt så kommer jag tänka på de intriger som flöt upp till ytan i  Svenska Akademien för några år sedan. Ju mer man rörde, ju mer skit flöt upp.
Tyvärr så drar min väldigt borgerliga hjärna en smärtsam slutsats just nu. Jag tror nämligen att även en stabil Socialdemokratisk majoritet i Riksdagen de senaste 15 åren hade gett oss ett bättre läge än det vi ser nu.
I ett sossestyrt land hade det varit betydligt kärvare att vara företagare men vi hade haft ett fungerande försvar, tillräckligt med poliser, hårdare straff och tillräckligt med platser i häkten och fängelser. Vi hade haft en modest invandring och en bättre och striktare integration. Vi hade haft kärnkraft och tillräckligt med elledningar. Att vi inte har detta beror på andra partiers särintressen och blockeringar.
Sverigedemokraternas tillväxt är gödslad med politiska tillkortakommande från dumliberalismen. Vi har helt enkelt haft ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.
Så jag sällar mig till den forne franske presidentens Charles De Gaulle summering: Hur ska man kunna styra ett land med 258 sorters ostar?
Sven-Arne Thorstensson

”Ni utgör en pinsam del av vår samtid
och om ni vill ta ansvar,
agera, fusionera, lägg ner och bygg nytt.”

Sven-Arne Thorstensson

Vill öka vattenkraften…

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_3418.jpg

”Alla borde klassas som KMV”

Åtgärder bättre än juridiska processer


Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som KMV. Fonden borde istället användas till åtgärder – där det behövs. Det säger riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) efter ett besök i Dalsland med vattenförvaltning och små kraftverk på agendan. Nu går stora summor pengar till juridiska processer istället för till åtgärder.

Vi är bara i inledningen av omprövningarna. Men redan står det klart att krisen är akut. Många kraftverksägare är uppgivna. Länsstyrelser ställer orimliga krav och många orkar inte längre. De lägger ner verksamheten och ansöker om utrivning.
Det var precis det här en majoritet i riksdagen ville undvika när man fattade beslut om den nya lagen.
– Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som KMV. Fonden borde istället användas för åtgärder – där det behövs, säger Magnus Jacobsson.
Magnus Jacobsson besökte i veckan fårbonden i Färgelanda, Christer Jansson, LRFs vattenexpert. Han berättade vad LRF kommit fram till när man jämfört hur den tyska delstaten Schleswig-Holstein arbete med vattendirektivet med hur vi arbetar i Sverige. Det är stora skillnader.
Och det handlar inte bara om vattenkraften, utan även om jordbruket och andra verksamheter som är beroende av vatten.

Lokalt inflytande
Beslut om miljökvalitetsnormen tas i den tyska delstaten av lokala grupper, inte av statliga tjänstemän eller experter. Lokalbefolkningen kan alltså vara med och påverka.
– Det är en modell som bättre överensstämmer med direktiven, säger Christer Jansson.
Vattenråden har ett tydligt uppdrag att klassa vattendragen. De får en hel del pengar av EU för detta. I Tyskland arbetar man alltså aktivt med att öka det lokala engagemanget. Så är det inte i Sverige. Många vattenråd fungerar dåligt.
I Sverige är miljökvalitetsnormen en ren tjänstemannaprodukt. Den är dessutom juridiskt bindande.
En annan stor skillnad är att Schleswig-Holstein klassat nästan 60 procent av vattendragen som KMV. Det gäller även jordbruket. Och man river inte ut några vattenkraftverk.
– Nej, det är klassat som kraftigt modifierat, säger Christer Jansson.
– De säger att har det en negativ effekt på verksamheten, då blir det KMV.

Minskad produktion
Tyskland respekterar alltså äganderätten. Har en åtgärd en negativ inverkan på äganderätten, då ska vattendraget klassas som KMV, kraftigt modifierat vatten.
I Sverige är statliga myndigheter beredda att lägga ner och avveckla jordbruket motsvarande mellan 5 000 och 12 000 hektar. Statliga myndigheter planerar alltså för att avveckla jordbruk i en situation när vi har kritiskt låg självförsörjningsgrad. Det visar att berörda myndigheter inte klarar att väga olika intressen mot varandra.
När det gäller den småskaliga vattenkraften så har myndigheterna ingen aning om hur många megawatt som tas ur produktion.
– Vi har noll koll på hur mycket produktion som försvinner.
Den nationella fonden har beräknat att förlusten motsvarar mellan 30 och 40 procent.

Politiken måste vara med
Vilka är då problemen i Sverige. Och vad kan man göra åt det.
Eftersom myndigheterna inte respekterar gränsen för bortfall av elproduktion på 1,5 TWh så borde man kanske slopa den, resonerar Magnus Jacobsson.
– Vi kanske ska sätta noll som gräns istället.
Det skulle naturligtvis sätta en helt annan press på utrivningsivriga myndigheter.
En statlig myndighet har föreslagit att riksdag och regering ser över vattenförvaltningen och bland annat lägger ner de fem vattenmyndigheterna. Det kunde vara en början. Christer Jansson betonar dock att politiken måste komma in i processen. Inte minst för att berörda myndigheter har visat sig ha väldigt svårt för att väga olika intressen mot varandra.
Det behövs också en bättre lokal förankring.

Massiv kritik
Kritiken mot vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram har varit massiv. Inte bara från LRF. Ett 40-tal kommuner har begärt överprövning. Men också HaV har riktat kritik mot vattenmyndigheterna.
– Så det finns en stark opinion, säger Christer Jansson.
Vi talar om olika lokala opinioner som växer fram mot utgivningarna runt om i landet. Bland annat i Värmland.
Politiken måste sätta upp mer konkreta mål. Mål som gör det omöjligt för aktivistiska tjänstemän att utnyttja kryphål i regelverket för att avveckla landsbygdsbornas verksamheter och bygga om vattendragen till sportfiskeanläggningar.
Man kanske borde driva frågan att vattenkraften ska rustas upp och producera mer el istället, funderar Magnus Jacobsson.

Många har gett upp
Senare på eftermiddagen besökte Magnus Jacobsson ett småskaligt vattenkraftverk i Dalsland och pratade med ägarna. De bekräftar i stort bilden av att många kraftverksägare gett upp. Kapitalstarka utländska bolag passar på att köpa upp småskalig vattenkraft. Det är en klar utvecklingstrend i branschen. Även Naturvårdsverket har börjat köpa upp kraftverk. Men för att lägga ner och riva ut.
I ambitionen att riva respekterar man inte så kallade naturliga vandringshinder längre. Det ska byggas fiskvandringsvägar överallt, även där havsvandrande fisk aldrig lyckats ta sig fram förut.
Det innebär att man inte nöjer sig med att ”restaurera” vattendrag. Det handlar istället om att bygga om vattendrag till sportfiskeanläggningar i en så stor omfattning som möjligt.
– Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som kraftigt modifierade vatten, säger Magnus Jacobsson.
Och fonden borde istället användas till åtgärder, istället för juridiska processer.
Göran Åhrén

”Alla små vattenkraftverk
borde klassas som
kraftigt modifierade vatten”

Magnus Jacobsson (KD)

Nya hot utan himmel

Nya hot. Men inga möjligheter. Den nya tidens hot ger oss inget hopp. De gamla lockade i alla fall med himmelen.
När WESTSIDANs krönikör, tog avsked av en vän, väckte prästen nya tankar. Hon, prästen alltså, talade om de gamla prästerna, de som skrämde folket med helvetet och elden.
Sorg och fruktan är inte livet, sa prästen under vännens begravning. Glädjen är själva livet, fortsatte hon.
I veckans krönika skriver Sven-Arne Thorstensson: ”Om vi ser oss omkring, så beskrivs hoten ingående men möjligheterna till en bättre framtid lyser med sin frånvaro”. Hans slutsats är klar och tydlig.
I vissa fall var ju faktiskt de svarta prästerna smartare än de som predikar om undergång idag. De hade ju i alla fall himlen att locka med.

Ibland blir det så tydligt

Om gamla och nya hot – och en modern präst som väcker tankar

Under veckan som gick deltog jag på en gammal väns begravning. En vän som ryckts bort allt för tidigt och en sådan där stund som man helst skulle vilja slippa helt.
Avsked är något som är så oåterkalleligt och smärtsamt.
Men denna akt gav vid sidan om sorgen en glasklar inblick och en koppling som nog många borde göra.
Det var den väldigt närvarande prästen som fick mig och flera i rummet att till och med gemensamt dra på smilbanden mitt i allt.
Det var den allra första gången jag varit med om just detta. Mitt i en avskedsceremoni lyckas alltså prästen på ett väldigt mjukt oh sinnrikt sätt, låta oss förstå att glädjen är själva livet. Sorg och fruktan är det inte.

Skrämde folket
Och det är ju precis så. Om du fruktar så hatar du och det kommer göra dig till en sämre människa som i sin tur börjar hata och frukta ännu mer.
Vad sa då prästen egentligen. Jo hon gjorde i ord en betraktelse över livet och att man faktiskt är felbar.
– Vem har inte flippat ur, varit full och gjort dumma saker, sagt dumma saker och det är mänskligt.
– Tänk, sa hon. Tänk på forna tiders gudsfruktan. De gamla prästerna skrämde folket med helvetet, elden och det brinnande svavlet. Skötte du dig inte fläckfritt så föll du ner i det brinnande gehenna och det var rättvisan. Det var det som livet gällde.
– Tänk sa hon. Tror ni Gud skulle gillat de där svarta prästerna som varje dag hotade med döden, pinan och straffet. Tror ni han själv skulle vilja ha dem där uppe? Jag tror inte det.

Precis som nu
Det var då det lågmälda skrattet spred sig i bänkarna. Med enkla ord beskrev hon precis det som livet handlar om. Det var lite som om orden kanske kommit från vår vän själv, som låg där och inte kunde vara med.
Om hon hört hade även hon dragit på smilbanden, precis som vi. Hon var starkt emot orättvisor, hat och förtryck.
Precis där som jag satt kom en tanke flygande, kanske från kyrktaket, kanske från vännen där framme. Kom gjorde den.
Jag tänkte.
Det är ju precis så som det blivit nu igen. Vi har åkt hundratals år tillbaka i tiden. Skrämselpropagandan håller på att ta över. Den beskär våra liv. Ständigt matas vi av olika hot. Vi ska verkligen frukta. Vi ska skämmas. Vi ska underkasta oss. Först de ena sen det andra.
I vissa fall var ju faktiskt de svarta prästerna smartare. De hade ju i alla fall en himmel att locka med om du klarade nålsögat och inte i det minsta visade trots.
Idag ser vi inga himlar. Det närmaste himlen och paradiset de kan presentera är en ny dag, en ny lott.
Att det blir i bästa fall som förr. Ingen bild av något bättre.
Sven-Arne Thorstensson

”Möjligheterna

till en bättre framtid

lyser med sin frånvaro”

Ryskt angrepp på civila

Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) åkte till Ukraina för att skapa sig en egen uppfattning om läget. Han rapporterar om ryska övergrepp på civila och ukrainarnas kamp för att trots kriget försöka leva ett vardagligt liv.
I en krönika från kriget skriver han hur svårt det är att förstå.
”Det är svårt att förstå att så vackert land, som inte hotar någon, utsätts för ett brutalt övergrepp, bara för att en politisk ledare i Kreml, inte kan acceptera att det ukrainska folket vill vara en del av Västeuropa. Och inte en del av den ryska hegemonin”, skriver Magnus Jacobsson.
Det går inte att ta miste på Magnus Jacobssons engagemang för Ukraina. Detta var hans tredje besök till Ukraina bara i år.

Vinnista. Foto: Magnus Jacobsson.

Krigets vardag är svår att förstå

Magnus Jacobsson (KD) rapporterar från Ukraina om ryska övergrepp på civila

Varför skall du till Ukraina, frågar flera av mina oroliga vänner. Jag har funderat rätt mycket på det. Varför åker man till en plats där det pågår krig? Det är svårt att svara på både för mig själv och till andra.
Vad är det som driver? Vad är det som gör att man har en känsla som säger att man måste agera?
För egen del tror jag att uppväxten inom frikyrkan i kombination med att jag i min ungdom var aktiv i KDU har resulterat i ett engagemang för Östeuropa. Redan i slutet av 90-talet började jag åka i öst och föreläsa om svensk demokrati. 2004 under början av den orangea revolutionen besökte jag en ungdomskonferens i Karpaterna i Ukraina. Där lärde jag känna Vladyslav (Vlad). Han var aktiv i en av alla de ungdomsorganisationer som vad med. 
Vlad blev utbytes ungdom då KDU skickade ner en ung person till Ukraina under tre månader och Vlad var gäst hos KDU Sverige i tre månader. Under denna period kom vi att bli goda vänner. 
Nästa gång jag besökte Ukraina var under Maidan-demonstrationerna 2014. Jag var kommunpolitiker i Uddevalla när Vlad ringde och berättade om vad som höll på att hända. Jag bokade bort alla möten och åkte ner till Ukraina och dokumenterade demonstrationerna. Det var en otroligt spännande tid. Jag utgick ifrån Petro Prochenkos kontor och besökte olika delar av Kiev. Den sista söndagen innan jag åkte hem var jag med på en demonstration som Ukrainska myndigheter hävdade besöktes av en miljon demonstranter. 

Ryssland ockuperar Krim
Om siffran är korrekt kan man alltid fundera över. Men jag stod uppe på en höjd och har aldrig i hela mitt liv sett så många människor samlade på en och samma plats. Resultatet av demonstrationerna var att den ryssvänliga presidenten lämnade landet och efter extraval valdes Petro Prochenko till Ukrainas nya president 2014. Som konsekvens av detta gick Ryssland in i Ukraina och ockuperade Krim samt delar av Donbas samt Luhansk. 
Under hösten 2021 börjar Ryssland att samla stora militära styrkor runt Ukrainas gränser. Formellt för att genomföra militärövningar tillsammans med Bellarus. Men de flesta som förstod vad det var som hände, insåg att det var en uppladdning inför en större militär operation.
För egen del valde jag att som riksdagsledamot resa ner till Ukraina. Vlad hade planerat möten med politiker, företagare, veteraner från östfronten, hemvärnsförband, media m.m. Denna resa gav mig en god insikt i hur läget var.
Cirka 10 dagar efter jag kom hem ifrån Kiev, den 24 februari 2022, går Ryssland till anfall med målet att ockupera hela Ukraina. Hårda strider sker framför allt kring Kiev. I södra Urkaina lyckas Ryssland rycka fram, men vid Mariopol tar det stopp och en långvarig belägring av staden inleds. 

Tre ambulanser
Under april månad åker jag tillsammans med Ambulans Ukraina Donation ner till Lviv och överlämnar tre ambulanser till Vlad, som nu är aktiv i en frivillig försvarsstyrka. Att överlämnandet av ambulanserna skede i Lviv och inte i Kiev, berodde på att vi bedömde säkerhetsläget allt för farligt runt huvudstaden, då de ryska förbanden vid denna tid försökte omringa Kiev genom att skära av alla större vägar.
Totalt har Ambulans Ukraina Donation överlämnat fem ambulanser som idag betjänar olika kommuner.
Det ukrainska försvaret av huvudstaden var väldigt framgångsrikt och efter ett par månader så ger Ryssland upp och retirerar ut ifrån den delen av Ukraina.
Striderna flyttas över till östfronten. Samtidigt visar det sig att ryska förband begått fruktansvärda övergrepp på civila som inte hann fly angreppet på Kiev.

Vinnitsa. Foto: Magnus Jacobsson.

När jag nu reste ner till Kiev var det i syftet att försöka få en egen bild av vad de ryska förbanden har gjort. Jag träffade också politiker, soldater och en företagare, allt för att få en egen bild av läget. 

Missiler och vardagsliv
Att befinna sig i ett land som är i krig är väldigt annorlunda. Samtidigt som invånarna hela tiden får information om ryska kryssningsmissiler som avfyras mot landet så pågår ett vardagsliv. Men vardagen präglas hela tiden av kriget. Olika former av varningar kommer i telefonerna, flyglarmet går med jämna mellanrum, på nätterna patrullerar ukrainska flygvapnet luften ovanför de större städerna, butiker stängs när larmet går för att öppnas igen när larmet upphör. Mitt i detta försöker folk leva ett vardagsliv. Ungdomar går i sommarsolen och håller varandra i händerna, människor åker till jobbet, barnfamiljer är vid stranden och badar.
Kriget pågår men alla försöker att skapa så mycket vardag som möjligt. Det är otroligt svårt att sätta ord på denna upplevelse då den blir så surrealistisk. Oron att vakna och höra en helikopter, innan man hinner konstatera att den är ukrainsk, och att den flyger österut. Samtidigt med detta en vacker sommar. Solrosfälten glimmar gula i solen. Allt hade kunnat varit en idyll om det inte varit för kriget. 
Samtidigt som jag besöker de förorter som angreps av ryssarna under slaget om Kiev får vi information om inkommande kryssningsmissiler. När vi lite senare besöker två ukrainska parlamentariker får vi beskedet att fem missiler har avfyrats mot Vinnytsia. Två lyckas Ukraina skjuta ner, men tre träffar civila mål, mitt i stadens centrum. (De tre missiler som kom igenom de ukrainska försvaret slog ner på ett torg och i en teater).

Svårt att beskriva
Dagen efter åker jag och Vlad till Vinnytsia. Vi får komma in innanför polisens avspärrning och fotografera. Det är otroligt svårt att beskriva doften av uppvärmd asfalt och utbrända fastigheter. Vi besöker platsen under ett par timmar. Av det jag såg finns det inget som tyder på att det existerade något militärt mål. Vår slutsats var att det var ett målmedvetet anfall mot civila. 
När jag lämnade Ukraina efter cirka fem dygn i landet, var det med en väldigt stor känsla av ödmjukhet men också av sorg. Det är svårt att förstå att så vackert land, som inte hotar någon, utsätts för ett brutalt övergrepp, bara för att en politisk ledare i Kreml, inte kan acceptera att det ukrainska folket vill vara en del av Västeuropa. Och inte en del av den ryska hegemonin. 
Vi måste alla göra allt vi kan för att hjälpa Ukraina att försvara sig, och ge dem möjlighet att utifrån egna intressen bestämma sin egen framtid. 

Magnus Jacobsson
Riksdagsledamot KD
Uddevalla

Vinnitsa. Foto Magnus Jacobsson
Magnus Jacobsson samtalar med drabbade i Kiev. Kvinnan i vitt är en överlevare vars dotter skadades. Hon guidade Magnus i Kiev.

”Det är svårt att förstå
att ett så vackert land, som inte hotar någon,
utsätts för ett så brutalt övergrepp”

Magnus Jacobsson (KD)

Oxenstierna besviken

”Bilden att det är landets folkvalda i politiken som styr börjar flagna ordentligt”, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, där han greppar det svenska statsapparaten och problemen med självständiga, och i viss mån aktivistiska, myndigheter.
”Politikerna har allt eftersom tappat eller medvetet släppt greppet om den statsapparat de ansvarar för.”
Politiken lagar middag med stora klumpiga boxhandskar, som tjänstemännen sedan ”med en dåres frenesi” omformar till något helt obegripligt, skriver Sven-Arne Thorstensson, som tror att Axel Oxenstierna skulle bli ”bedrövligt besviken” på hur hans idéer utvecklats idag.

Budgetboxning på hög nivå

Men vem är det som styr egentligen

När det är hål i kylsystemet, då beställer våra politiker mer glykol. Istället för att täta läckan. Budgetprocesserna i samhällsapparaten blir likt betydelselösa kammarspel. Mer vatten och glykol. Kyl ner. Värm upp. Håll motorn igång…
De flesta vet, att även om man bara har små hål i bilens kylare, så får man bekymmer ganska snart. Du kommer att behöva stanna, fylla på nytt, för att kunna köra ytterligare en bit. Resan blir till slut nästa omöjlig att fortsätta. Du behöver ju stanna allt oftare och fylla på.
Vissa ignorerar temperaturmätaren och låter motorn börja koka, gång på gång. Det som händer då är att det går åt ännu mera kylvätska, än om du stannat i tid och fyllt på nytt. Kombinationen med hål i kylaren och en för liten glykolbudget i förhållande till hålen, kan bli förödande.
Så verkar det som om det fungerar på allt fler politiskt styrda arenor. Hål i kylsystemet, och beställning av mer glykol. Så fungerar det nu, och tyvärr har det pågått allt för länge. Alla, stat, region och kommun, lider av samma problem med hål och läckande system, och politikerna tror de blott kan styra med glykolbudget.

Täta läckorna
Nu förstår ju de flesta att detta inte kan fungera på sikt. Den som är ansvarig ”förvaltare” måste hålla systemen så täta som det bara går. Men så är inte fallet.
Som det fungerar nu, kan det liknas vid en halvblind som försöker laga till middag, iförd boxhandskar.
Du och jag begriper att detta varken handlar om mängden kylvatten eller mängden resurser i form av tillförda skattemedel. Vi förstår att det handlar om någonting helt annat. Nämligen ansvar, överblick, vilja och mod.
Det är detta som ger den nödvändiga handlingskraft som behövs för att hitta och täta läckorna i systemen. När dessa finns på plats, kan man tala om att utforma reformer via budget.

Greppet om apparaten
Bilden att det är landets folkvalda i politiken som styr börjar flagna ordentligt. Politikerna har allt eftersom tappat eller medvetet släppt greppet om den statsapparat de ansvarar för.
Ena stunden stuvas Budget-middagsingredienserna om med stora klumpiga boxhandskar. För att nästa stund överlämnas till tjänstemannaorganisationen som med en dåres frenesi omformar det klumpiga till inte sällan helt obegripliga instruktioner, i form av omfattande textstycken som just nu kallas ”regleringsbrev”. Brev som visar sig kunna tydas lite hur som helst.
Mottagaren av dessa regleringsbrev är ofta en politiker, som helt utan varken djupare kunskap, initiativkraft eller speciellt vidimerat omdöme, utnämnts till generaldirektör.

Besviken Oxenstierna
Själv tror jag att Axel Oxenstierna, som utformade denna idé redan på 1600-talet, skulle bli bedrövligt besviken på resultatet av hans idéer som de utvecklats idag.
Så under tiden som politikerna i olika kamrar boxas runt med sina klumpiga budgethandskar, ovetandes att de pengar de tillför läcker ut, som ur ett såll, eller trasig bilkylare, så sitter deras föregångare, som nu är generaldirektörer och inte ens rapporterar om läckorna.
Ja, då kokar systemet torrt. Och alla vet att efter en stunds torrkokning, då smäller det alltid någonstans.
Sven-Arne Thorstensson

”Efter en stunds torrkokning,

då smäller det alltid

någonstans”

Ja till ändrade åtgärder

”Viktigt trygga livsmedelsförsörjningen”

Regeringen godkänner ändrade åtgärdsprogram

VA-myndigheternas ändrade åtgärdsprogram ligger fast. De får nu i uppdrag av regeringen att fastställa programmen. Regeringen betonar att kraft ska läggas på att trygga försörjningen av livsmedel, och hänsyn tas till kulturmiljöer vid åtgärder i vatten.

Regeringen har fattat beslut om att inte ändra i Vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram för 2021-2027. Det innebär att de fem vattenmyndigheterna nu får i uppdrag att fastställa förslagen till åtgärdsprogram.
Regeringen har granskat förslagen sedan 43 kommuner samt Havs- och vattenmyndigheten begärde överprövning av åtgärdsprogrammet.
Vattenmyndigheternas förslag fick omfattande kritik när det presenterades. Kritiken gick bland annat ut på att kraven på åtgärder var alltför långtgående, att de skulle få allvarliga konsekvenser för många verksamheter, inte minst jordbruket, och att förslagen inte heller var finansierade. Delar av förslagen till åtgärder bröt dessutom mot lagen, hävdade kritikerna.
Kritiken utmynnade i att ett 43 kommuner, samt Havs- och vattenmyndigheten, under våren 2021 begärde överprövning av regeringen.
Sedan dess har Vattenmyndigheterna arbetat om sitt förslag till åtgärder. Regeringen har granskat det nya förslaget under våren, och beslutade alltså nu att godkänna förslaget utan ändringar.
”Regeringen konstaterar att förslagen till åtgärdsprogram har omarbetats av vattenmyndigheterna efter samrådstidens utgång”, skriver regeringen i sitt beslut.
Regeringen skriver också att det är viktigt att ta hänsyn till andra intressen som produktionen av livsmedel råvaruförsörjningen.
”Regeringen vill i sammanhanget uppmärksamma betydelsen av en tryggad livsmedels- och råvaruförsörjning.”
Liksom värdefulla kulturmiljöer.
”Regeringen vill även uppmärksamma betydelsen av att hänsyn tas till vattenanknutna kulturmiljöer i genomförandet av åtgärderna.”
Vattenmyndigheterna betonar i en kommentar att miljökvalitetsnormerna inte är föremål för överprövning.
Regeringens överprövning är därmed klar. Omprövningarna av den småskaliga vattenkraften är redan igång. Något moratorium för omprövningarna blir det inte, trots att det finns majoritet för det i riksdagen.
Intressant i sammanhanget kan vara att det ligger ett förslag i regeringskansliet från en statlig utredning om att lägga ner de fem vattenmyndigheterna. Det är ett förslag som fått förnyad aktualitet. Vattenförvaltningen behöver demokratiseras. Politiken måste komma in i ett tidigare skede. Det faktum att regeringen tvingats överpröva förslagen till åtgärder den här gången, precis som förra gången, är ett tungt argument för det.
Göran Åhrén

”Regeringen konstaterar
att förslagen till åtgärdsprogram
har omarbetats av vattenmyndigheterna
efter samrådstidens utgång.”

Demokratins kris

Om du funderar på att engagera dig politiskt? Tänk då på att vägen uppåt är lång och smutsig, och om du mot förmodan orkar fram, kommer du idag inte att trivas i sällskapet. I veckans krönika ställer Sven-Arne Thorstensson diagnos på rikspolitiken. Hans slutsats är att demokratin är i kris, och att partierna måste ändra sitt beteende om vi ska kunna rädda demokratin. ”De bränner upp Demokratin framför våra ögon utan att förstå det själva”, skriver Sven-Arne Thorstensson och uppmanar alla partier till självransakan. Sluta kritisera andra. Börja lyssna på vanligt folk. ”Ta lärdom och våga ompröva. Först då finns en väg framåt, skriver han.

Vem skulle trivas i det sällskapet

Som att simma över hela Atlanten i motvind, med en visselpipa i munnen”

Sluta med att kritisera allt och alla. Engagera dig politiskt och var med och påverka samhället i stället.
Så brukar det låta när en vanlig ”kålsupare” som jag framför åsikter om huruvida politiken som förs är lyhörd, logisk eller rent utav kontraproduktiv.
Men handen på hjärtat. Är det ens värt att tänka tanken och försöka? Och hur skulle det gå till?
För de allra flesta känns det just nu, som att försöka simma över hela Atlanten i motvind och med liten visselpipa i full storm påkalla uppmärksamhet.
De senaste årens rikspolitiska soppa förstärker min bild. Hur är det ens möjligt att åtta partier, som verkar i samma land, torgför sitt eget oomkullrunkeliga ansvar genom att kasta skit på andra som första lösning.
Ord och blott ord trummas ut. Varje tillfälle tas till att misskreditera i stället för att finna rimliga lösningar som de flesta kan tugga i si, och bär dessa till torget istället för att blockera och skriva egna misstolkningar av konkurrenternas förslag.

Otaktiskt debacle
Med detta i minne kan vi nu se tillbaka på den senaste veckas Riksdagsdebacle, med justitieminister Morgan Johansson i focus. Fanns det något mera otaktiskt än att försöka brännmärka en minister, så här i slutet av mandatperioden, om man inte var mer än hundra procent säker på att lyckas.
Nej givetvis inte. Vad som drev SD-M-L-KD dit vet jag inte, men det var urbota dumt.
Troligen ville de ”tvåla till” Regeringen och visa sin förträfflighet framför den misslyckade-Johansson.
Men de spände bågen och den brast (igen).
Det de borde gjort istället, var att sitta kvar på läktaren, ätit popcorn, noterat och kommenterat än fler tillkortakommanden som Misslyckade-Johansson inte klarat av.
Samtidigt kunde de torgfört att C-MP-V ändå kommer rädda honom och då trotsat KU’s massiva kritik.
Det hade varit bättre. Mycket bättre för dem.
Men som om det finns en slags oskriven lag, så koncentrerar man sig ständigt på fel saker i politiken och angreppen på varandras beteenden blir mer och mer tröttsamt att bevittna.

Självanalys
De bränner upp Demokratin framför våra ögon utan att förstå det själva. I fonden av detta, så borde alla partier sätta sig ner och analysera sig själva. Men de egna kotterierna sätter förstås stopp för denna naturliga åtgärd.
I grund och botten så tror jag att de vet om, att gamla och stora organisationer riskerar att förlora sin egen förmåga till självanalys med tiden. Inom företagsvärlden så vet man det. Blir den egna affärsidén utmanad av någon annan, då startar de flesta företag (om de inte är för självgoda och döende) upp en självanalys om hot och egen förmåga.
Inte för en sekund startar de upp en process, som sablar ner konkurrentens idé.
Alla vet att företag aldrig blir framgångsrika om man svartmålar konkurrenten.
Men i rikspolitiken har det nu tydligen blivit det koncept man bygger egen identitet på.

Godhetsknark
Tyvärr så verkar det som om historien upprepar sig. Under andra halvan av 1700-talet så fjärmade sig den franska adeln allt mera från de bekymmer som de flesta led av vid den tiden i Frankrike. Fattigdomen och eländet hölls på säkert armlängds avstånd från Versailles. Ludvigs rådgivare målade upp just den bilden som Ludvig ville höra.
Samma sak händer nu i Ryssland och ger konsekvenser om man inte är lojal mot överheten. Putin vill se en vacker bild av sitt land och lyssnar bara på de experter som vittnar om exakt det vackra som Putin vill höra.
En felaktig sanning, vid fel tillfälle får konsekvenser. I Ryssland, precis som då i Versailles, och i Sverige nu. Det som förenar Ludvig, Vladimir och de svenska rikspolitikerna, är den egna oöverträffade förträffligheten. Det är som om man helt tappat förmågan att se vad man själv håller på med, och lever i något slags pågående rus av egenframställt godhetsknark.

Självgodhet
I veckan publicerade BBC en lång intervju med den tidigare förbundskanslern Angela Merkel. Frågorna gick ut på vad hon själv ansåg, om den hållning som Tyskland har haft till Putin och Ryssland. Inte en stavelse om att hon gjort några som helst felbedömningar under de 16 år som hon styrt Europas ledande industrination.
Ett citat slog mig mitt i ansiktet ”Att diplomatin inte fungerat, betyder inte att den varit fel.”
Hon menar att vi gjorde rätt men verkligheten blev fel. Detta är i god jämförelse med kirurgens ord. ”Operationen var lyckad men patienten avled”.
Merkels uttalande kommer bli min sinnebild av självgodhet för resten av det här året.

”Prata med vanligt folk”
Det är nu dags för alla riksdagspartier att överge denna självgodhet och uppmana sina organisationer till riktig självrannsakan. Att fundera över vad som blev fel. Vilka som är vilseledare i egna syften. Varför göms det sura bort, som om det inte fanns?
Öppna upp era sinnen, ifrågasätt om er sanning verkligen är sanning. Lägg örat mot marken. Prata med vanligt folk och uppmana dem att vara kritiska. Bejaka kritiker och låt dem konkretisera i ställer för att slå dövörat till. 
Ta lärdom och våga ompröva. Var tydlig med vad som ni gjort rätt och än viktigare, vad som blev fel.
Först då finns en väg fram. Skiter ni i det och kör på som innan, då kommer vår demokrati att förbli döende och helt avlida inom en generation.

En lönsam lögn
Och precis när jag skulle sätta punkt för denna krönika, kom så nyheten om den uppburne sossen Jörgen Hellman. Socialdemokraternas Riksdagsman, tillika ordförande i skatteutskottet och ledamot av riksrevisionens parlamentariska råd.
Denne politruk, som för landets medborgare skall lotsa skatternas medel till rätt ställe. Han om någon är mantalsskriven och säger sig bo i en sunkig rivningskåk på Dalboslätten, utan toalett och rinnande vatten. Denne i förtroende valde (S)Hellman har för denna lögn tillskansat sig 700 000 kronor av dina och mina pengar, genom att ljuga oss rakt i ansiktet.
Och dessutom försöker han komma undan och svära sig fri. En fullgod politisk jämbördig med Polisens Kapten-klänning alltså.
Så om du funderar på att engagera dig politiskt. Vägen uppåt är lång och smutsig, och om du mot förmodan orkar fram, kommer du idag inte att trivas i sällskapet.
Sven-Arne Thorstensson

”Vägen uppåt är lång och smutsig,
och om du mot förmodan orkar fram,
kommer du idag inte att trivas i sällskapet”

Avgörande val för C

Vad blir kvar av centern om partiet fortsätter samarbeta med S och MP. Den frågan ställer Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Kommer Annie Lööf att bli bjuden på kalkonmiddag av Per Bolund? Och kommer hon att tacka ja? Det är den stora frågan som kan bli avgörande för hur det går för centern på landsbygden. Risken är att partiet fortsätter krympa och till slut bara består av de arvoderade.
”Problemet är att fasaderna håller på att rämna. En öppning för att ingå i en koalitionsregering med MP och S vore den slutliga spiken i kistan för C att få riksdagsröster från fler än de som är kommun och regionpolitiskt aktiva själva.”
”Men om C är så maktkåta att de än en gång låter sig luras av S och MP. Då är nog partiet endast vigt för de som med arvoden går till valurnorna i september. Opus Dei.”

Varning för KALKONKOCKEN
Snart återstår bara ”Opus Dei”

Allt sedan 2014 har några backat upp miljöpartiet, MP, med bland annat Per Bolund i spetsen. Några stödde MP i Riksdagen. Några gjorde gemensam sak. Några lät sig luras av Bolund.
Klart som korvspad att MP vill bilda lag i höst.
Igår ställde en ledande centerpartist sig frågande inför varför så många raljerar över Annie Lööf och centern i stort. Det torde saknas en hel del omvärldsbild och kontakt med personer utanför den egna kretsen, för att inte fatta det.
Jag är en av dem. Min kritik går ut på att det är det enda parti som egentligen har ”rötter” till att ha insikt om landsbygden och företagande där. Men så är det inte längre.
”Mellan skål och vägg” håller många med, men inför den egna partiledningen bär inte modet. Självklart är det så, att det är enklast att hålla god ton uppåt. Det blir liksom varmare i stugan då.
Utanför är det kallt och kyligt och inte minst jobbigt, då många gamla vänner raderar i sin kontaktbok.

Spiken i kistan
Problemet är att fasaderna håller på att rämna. En öppning för att ingå i en koalitionsregering med MP och S vore den slutliga spiken i kistan för C att få riksdagsröster från fler än de som är kommun och regionpolitiskt aktiva själva.
Varför vaknar C då så sent?
Gunnar Hedlund sa en gång. ”Vi centerpartister vill, och har alltid velat.”
Ja, det kan ja hålla med om till viss del. Men det som präglat min bild av Centerpartiet genom alla de +40 år som jag följt politiken noga, så är det den fullkomliga oförmågan att försöka se världen som den är, inte som man beskriver den, i svulstiga programförklaringar.
Min bedömning är att marken nu börjar rämna runt Annie Lööf och hennes entourage. Allt för många väljare har nu börjat syna korten.
Vi som bor på Landsbygden har förstått att Annie själv kommer offra allt fram till den sista kon på Landsbygden, bara för att få behålla hatet och kunna beskriva hotet SD.

Bara ”Opus Dei” kvar
Det är nog i det närmaste vetenskapligt bevisat att hatet mot SD minskat C-Riksdagsrösterna enormt i väldigt många landsbygdskommuner. Inte för att man gillar SD i sig, utan för att de bjuder förmågan att peka på problem som storstadspartierna, varken begriper eller vill begripa.
Nu har C i över 10 år verkat som SD’s bästa reklampelare på landet. Annie Lööf har med sin breda präktighet nonchalerat allt, dessutom ofta med ren arrogans. Vi som vet lite om ledarskap, vi förstår att en bra ledare verkar på verkstadsgolvet och inte bara gör besök där i samtal med verkmästare och lagbasar.
Så var står nu Annie och partiet när det gäller MP och S? När det gäller V, så kommer S troligen att komma med ett nytt ”servett-avtal”, för en V-minister blir troligen för mycket för S. Men om C är så maktkåta att de än en gång låter sig luras av S och MP. Då är nog partiet endast vigt för de som med arvoden går till valurnorna i september. Opus Dei.

Sven-Arne Thorstensson

”Då är nog partiet vigt
för de som med arvoden
går till valurnorna i september”

”Processen håller på att gå överstyr”

VSVF årsmöte i Kvänum:

Riksdagsbeslut får inte genomslag

Myndigheter höjer ribban i omprövningarna

Orimliga krav och juridiskt krångel präglar omprövningarna av småskalig vattenkraft. Bland kraftverksägarna är tålamodet slut. Nu vädjar man till politiken att ingripa för att få myndigheter att följa de beslut som tagits av riksdag och regering.

Västsvensk Vattenkraftförening, VSVF, höll årsmöte den gångna helgen. Inbjuden var socialdemokratiska riksdagsledamoten Erik Ezelius, Tidaholm. Han hade inte så mycket att säga, men lyssnade, och lovade att ”ta med sig” kraftverksägarnas tankar till Stockholm.
Det blev en intressant diskussion.
I fokus för debatten var omprövningarna som nu är igång. En deltagare talade om orimliga krav som ställs på kraftverksägarna. Länsstyrelsen har ”höjt ribban”.
Flera berättade att kraven på åtgärder ökar, liksom det juridiska krånglet. Tvärt emot vad riksdagen beslutat.
– Det är någon slags utnötningstaktik, säger en deltagare.
Ett exempel som nämndes är Rolfsån, där det i flera fall är höga fallhöjder, och därför svårt att bygga vandringsvägar för fisk. Risken är att det slutar med utrivning.
Ett annat exempel är Valboån. Myndigheterna vill inte godkänna häradsdomar, och ifrågasätter stick i stäv med riksdagens vilja, om det går att ompröva. Man vill ha nyprövning istället. Av allt att döma för att kunna göra processerna ännu mer betungande.
Riksdagens beslut att nya miljötillstånd ska verkställas med omprövning istället för nyprövning syftade till att förenkla processerna och göra dem mindre kostsamma för ägarna. Detta verkar myndigheterna inte ha tagit till sig.

Delade tillstånd
En annan finurlighet som jurister på en länsstyrelse kommit på, är att försöka dela på tillstånden. Äldre tillstånd omfattar bara mekanisk överföring av kraft från ett vattenhjul, hävdar man. Inte produktion av el med turbin och generator. Konsekvensen blir ännu mer komplicerade och kostsamma processer. Man respekterar alltså inte riksdagens beslut som syftade till att det skulle bli enklare.
En deltagare berättade att länsstyrelsen sorterar alla ärenden till vattenenheten. Myndigheten anser tydligen inte att småskalig vattenkraft är en energifråga. Energienheten lär ha blivit tillsagd att man inte ska lägga sig i vattenkraften. ”Vatten får fiskegubbarna sköta.”
En deltagare tog också upp Torp kraftverk i Munkedal. Där länsstyrelsen lastat på så omfattande krav på åtgärder att ägaren, Svenska kyrkan, valde att sälja anläggningen. Naturvårdsverket köpte kraftverket, för att lägga ner och riva ut. Staten tvingas bygga en ny damm 200 meter uppströms, eftersom sjön som regleras är vattentäkt åt Lysekils kommun.
Sportfisket tjänar vid Torp 200 meter lekvatten för lax. Till en enorm kostnad.

Normsättningen
Det absolut viktigaste som politiken nu borde göra är att se över miljökvalitetsnormen, hävdar en deltagare. Normsättningen är helt avgörande för hur domstolarna kommer att bedöma verksamheterna.
– Den sätts helt utan politisk kontroll, säger Mats Haglund, vice ordförande i SVAF, Svensk Vattenkraftförening.
– Normen sätts av en liten grupp på länsstyrelsen. Och domstolen är tvingad att följa normen. Vattendelegationens beslut går inte att överklaga.
Sverige sticker ut här. Lokalsamhället har svårt att påverka normsättningen, som sköts av en liten elit. Och normsättningen kan vara helt avgörande. Det är inte rättssäkert menar en deltagare.
Inte heller hänsyn till andra samhällsintressen, vilket både vattendirektivet och miljöbalken förutsätter, får något större genomslag. Att verksamheten är viktig för elproduktionen, verkar inte vara ett gångbart argument. Det mesta i processen handlar enbart om fisk, och så kallade vandringshinder. Det vill säga havsvandrande fisk, lax och havsöring.
Säveån diskuterades också. Och aktivistiska aktiviteter om vattendraget.
Mediabilden är ett fortsatt problem. Liksom den ensidiga fokusen på fisk. Alltför sällan diskuteras de negativa konsekvenserna av utrivningar. Trots växande lokala opinioner, exempelvis Järle kvarn och Rädda Grängen.

Misstroende
Advokaten Pia Bosdotter Olsson, var med på länk, och berättade om omprövningarna. Och gav goda råd om vad man kan tänka på inför en omprövning.
Hon sa bland annat att det är viktigt att kartlägga alla källor. Även historiska. Och det är viktigt att tänka på att det inte fanns några elturbiner före 1882.
Hon tog också upp att myndigheterna försöker separera damm och elproduktion. Gammal hävd skulle därmed inte ha rättskraft.
Under själva årsmötet höll Anders Ahlenius ett hyllningstal till styrelsen för det arbete man lagt ner. Han sa bland annat att innan VSVF bildades, så fanns det ingenstans att vända sig.
En deltagare talade om att arbeta för att förmå någon i riksdagen att rikta ett misstroende mot ansvarig minister, för att regeringen inte ser till så myndigheterna följer de beslut som faktiskt tagits av en majoritet i riksdagen. Inte en, utan flera gånger.
Samtliga i styrelsen omvaldes av årsmötet. Johan Hillström omvaldes som ordförande för föreningen.
Erik Hallerfors var ordförande under själva årsmötet. Ett 30 tal medlemmar deltog på mötet.
Göran Åhrén

”Det är
någon slags
utnötningsteknik”