Veckans krönika

Sanningen är att klanerna har tagit över. Och plötsligt vågar alla prata om det. Att Sverige har problem med organiserad brottslighet. Polisen har vetat om det. Liksom politiken. Men ingen har vågat prata om det.
Kanske klarar samhället att bekämpa klanstrukturen, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Men det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ. Den har ingen vågat erkänna ännu.

Plötsligt händer det…

Rapport från en frysbox i september 2020

För den som tittade på SVT i veckan och lyckades pricka in debattprogrammet ”Sverige möts” kom nog förvåningen som ett brev på posten. Någonting har hänt i plaskdammen Sverige, och det har det gjort inom loppet av en dryg vecka.
För den som är lite uppmärksam så är det ju faktiskt så det fungerar numera. Först säger ingen någonting, sen säger några något och blir då slagna i huvudet av de som inget säger. Sen blir det fler som säger något, och då blir de som inget säger än mer irriterade, och hävdar att de som säger något har fel.
Så efter ett par år blir de som säger något så många, att de som varit tysta börjar känna sig trängda, och då tystnar de ännu mer och kontrar med statistik och visar att dom som säger ifrån har helt fel.

Proppen flyger ur
Tills en dag då proppen flyger ur. Då händer allt på en gång. De tysta tvärvänder och säger sig ha sett det, det som de som sagt, redan sett länge.
Det är så det fungerar här i landet numera. Allt eller inget. Från noll till hundra på bara någon dag.
Och den som knäppte på ”Sverige möter” i veckan märkte det. Själv reste jag mig ur soffan och grep mobilen. Hade Belinda Olsson och hela SVT-ledningen blivit kapad av Avpixlat och året var 2003?
Men mobilen visade den 17 september och året var faktiskt 2020.
Jag drömde inte eller hade åkt, varken till 2003 eller till 2033. Det var här och nu det hände.
Det som nu kablades ut i SVT-debatten, var ett faktum. Det vill säga att alla vi andra hade haft rätt i mer är 10 år.
Polisen visste redan. Politiken visste tydligen också redan. Men ingen av dem hade varken sagt eller gjort någonting på grund av att man inte fick eller vågade.

Sanningen
Sverige har alltså problem med organiserad brottslighet, stora problem. Drivkraften är som vanligt makt och rikedom. Utövarna är gäng eller snarare ”klaner”.
Alltså grupper av människor som ser sig som överlägsna andra och som inte för en sekund dristar sig att skada eller trampa på andra för egen vinning. Borta är nu argument som fattigdom och sysslolöshet ur debatten.
Ty, vad bryr sig en maktstinn klan om det?  Inom klanen råder ingen fattigdom, i alla fall inte i närheten av dess topp.
Att en och annan vanartig kusin eller brylling har det lite kärvt, bryr man sig inte om. De får helt enkelt försöka jobba sig uppåt. Men det är alltid toppen som gynnas.
Så är det och så har det alltid varit.
Och visst är det för jäkligt att dussintals klanfamiljer suger ur andra, både pengar och trygghet.
Deras närvaro utgör nu ett allvarligt hot mot det tillitssamhälle som de allra flesta av oss är vana vid. Men det verkar vara slut på det samhället nu. Klanerna har tagit över.

Hotet
Men trots allt är det ju bara ett 40 tal klaner som nu får strålkastarna riktade mot sig. Polisen säger sig kunna trycka ner och bekämpa dem, om de får mer resurser.
Kanske har polisen rätt. Men det kommer också att krävas skärpta lagar och att tillämpningen utförs så det skyddar omgivningen och inte bara rättssäkerheten för de usla kryp som utför eländet.
Den bollen, med utökade resurser och tuffare lagar, klarar man nog på lite sikt att fixa.
Men ett än värre, kanske det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ.
Den har ingen vågat erkänna ännu. Troligen har den alltid funnits där.
Det är bara vi som inte riktigt sett den. Och det är nog först nu som den träder fram och blir riktigt synlig i och med det nyvunna begreppet ”klan”.
För i grund och botten är det inget annat än en slags avancerad klanstruktur som vi befinner oss i, mitt i det som vi vant oss att kalla ”demokrati”.

Lojalitetens band
Den enda skillnaden, förutom att den inte utövar rena våldshandlingar mot enskilda, är att de inte alltid är genetiska släktingar.
Deras band är hårdare knutna än så och det stavas lojalitet till ledningen och den starka viljan att bli upplyft i den innersta av klanens krets.
Den illvillige drar förstås paralleller med den nordligaste delen av Korea, och kanske ligger det något i det.
Skillnaden är att våldet strukits ur handlingsplanen och ersatts med en gigantisk frysbox.
Ty den som utmanar ledarskapet, den som säger det som många vet men som ledningen inte vill lyssna till (ännu). Den hamnar i partiets och hela klanstrukturens frys.
Hårda ord tänker nog vissa och allt är ju relativt.
Men oavsett, så ökar glappet mellan befolkningens allmänna uppfattningar och de ledande inom den samhällsansvariga politiska sfären.

Mörkat sanningen
Ta bara exemplen på att ingen i ledande och ansvarig befattning längre, varken tar eget ansvar eller tvingas ta några konsekvenser.
Om vi bläddrar bakåt i tiden till 1987 så avgick justitieminister Stig Wickbom (S) efter att spionen Stig Bergling rymde under en permission.
Om samma logik funnits idag skulle Morgan Johansson behövt avgå minst 194 gånger under sin ministerperiod. Klanen skyddar nu sina egna mycket mera än innan, strukturerna blir starkare.
Och visst känns det konstigt en lördag i andra halvan av september 2020, när mer eller mindre hela samhällsapparaten kollektivt erkänner, att dom inte bara varit naiva den här gången, utan dom har även mörkat den mörka sanningen. Och inte bara några månader, utan år, flera år.
Men som vi lärt oss nu, så kommer de komma undan den här gången också.
Med hedern undrar du. Nej, förstås inte hedern mot dig och mig. Men i klanen, och det är ju det som räknas.
Sven-Arne Thorstensson

”Klanstrukturen inom politiken
har ingen vågat erkänna ännu”

I Kafkas värld

Kafka och små privata kraftverk

Om att släppa lös en allt mer gränslös aktivism

Det som händer småskalig vattenkraft är svårt att förstå. Ännu svårare är det att förklara.
Ägare till små vattenkraftverk har över en natt förvandlats från miljöhjältar till miljöbovar. I många fall utan att förstå varför.
Det får mig att tänka på Franz Kafka. Och några av hans romaner. Exempelvis Förvandlingen och Processen. Men även Slottet.
Det är framför allt stämningarna i dessa böcker, men även den känsla av maktlöshet som huvudpersonerna upplever, som inte så lite påminner om kraftverksägarnas situation i statens hantering av småskalig vattenkraft.
Frans Kafka skildrar en absurd värld, där den kejserliga byråkratin i det gamla Habsburgska väldet distanserat sig så från medborgarna och verkligheten, att det blivit allt svårare för vanligt folk att förstå vad de egentligen håller på med. Samhället har blivit så komplicerat, att inte ens de initierade till fullo begriper, vad det är som egentligen händer.

Podden förklarar
För den som ändå vill förstå, men inte orkar läsa Kafka, så är Lantbrukspodden ett alternativ. Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson är bland det bästa journalistiska arbete jag tagit del av på mycket länge.
Inte bara för att Göran Berglund är initierad och ställer de rätta frågorna, utan framför allt för att han låter Eva Nilsson prata till punkt. Intervjun blir personlig på ett sätt som gör att lyssnaren förstår hur en biolog anställd först på fiskeriverket och sedan på länsstyrelsen, trots sin myndighetsutövning, på ett mirakulöst sätt lyckas behålla sina mänskliga drag och sin medkänsla. Och hur detta till slut får henne att istället försvara offren för den byråkrati hon en gång var en del av.
Det handlar bland annat om Silverforsen. Och det långdragna ärendet om en allmänt respekterad småföretagare på landsbygden som utan att förstå varför, över en natt förvandlades från att ha varit en miljöhjälte som producerade miljövänlig förnyelsebar el, till en miljöbrottsling som hotades med straff och höga viten.
Hans brott? Han sökte tillstånd för något som han egentligen inte behövde söka tillstånd för. I sin iver att göra allt rätt kontaktade han länsstyrelsen när han ville renovera sin anläggning.

Ägaren avled
Länsstyrelsen reagerade på ett sätt som hade platsat i någon av Kafkas romaner. Och utan att oberoende sakkunniga egentligen förstått nyttan med det, förbjöds han att producera elström och förelades med hot om vite att ansöka om utrivning.
Sedan dess har kraftverket stått stilla. En privatägd tillgång, hade av principer som man måste vara fanatiskt intresserad av sportfiske för att förstå, förvandlats till en belastning och en kostnad.
Eva Nilsson beskriver situationen så här i intervjun:
”Han ska försöka förstå att han är en brottsling, att det han håller på med är straffrättsligt sanktionerat och att han kan tvingas betala vite.”
Detta blev för mycket för ägaren som avled under processens gång. Han fick aldrig uppleva den dag då högsta domstolen avvisade alla överklaganden från sportfiskare inom Älvräddarna, Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Värmland.
Inte ens sportfiskenäringen, som bidrar frikostigt till de aggressiva organisationerna bakom kampanjen mot småskalig vattenkraft, fick någon nytta av denna process. Dammen är kvar. Liksom kraftverket. Som nu har tillstånd.

Eva Nilsson i Lantbrukspodden

Lokala opinioner
Det enda myndigheterna åstadkommit med detta är egentligen framväxten av en stark lokal opinion i den delen av Värmland som är beredd att stå upp för småskalig vattenkraft. Och fler personer har gjort enorma insatser för att rädda Silverforsens kraftstation.
Eva Nilsson är en. Lars Bredberg en annan. Men det finns fler. Och fler blir det, på andra plaster i landet, om inte våra myndigheter lär sig att väga olika intressen mot varandra på ett sätt som känns acceptabelt för en bredare allmänhet.
Det som hände ägaren till Silverforsen har knappast något stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Myndigheternas hetsjakt på småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring. Och i synnerhet på landsbygden har man svårt att förstå varför aktivistiska tjänstemän genom sitt surfande på Internet blivit så frälsta av nya idéer om att förvandla gamla kulturbygder till vildmark.
Att sportfiskenäringen betalar stora summor till sportfiskare och älvräddare är däremot lätt att förstå. De vill helt enkelt sälja mer och tjäna mer pengar. Svårare är det att förstå att staten är så frikostig med bidrag från våra gemensamma skattemedel. Och det är något som kanske riksdagen borde se över.

Gör det begripligt
Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson gör allt detta begripligt. Och det blir lättare att förstå varför det växer fram lokala opinioner, inte bara kring Silverforsen i Värmland, utan också i Järle, Essunga, Nordanstig och på många andra platser i landet.
Allt fler har tröttnat på den Kafka-lika hetsjakten på små privatägda vattenkraftverk på landsbygden.
Det är orättfärdigt att utan anledning förvandla hederliga människor till miljöbrottslingar. Det är hänsynslöst att inte förändra i samverkan och samråd med de som berörs, vilket för övrigt både miljöbalken och vattendirektivet föreskriver.
Det är ansvarslöst att låta aktivister överutnyttja de möjligheter att agera i rättsväsendet som naiva konventioner skapat möjlighet till. Och det är odemokratiskt att trotsa folkvilja och riksdag och fortsätta driva en utrivningsagenda bara för att man kan vränga lagar och hantera byråkratin bättre än offren för kampanjen.
I en demokrati borde man istället ställa frågan om svenska folket verkligen vill ”restaurera” alla vattendrag. Och vem som i så fall ska bekosta det. Eva Nilsson tar också upp frågan i intervjun om det bara är vattendrag som ska restaureras. Eller ska vi ta bort alla spår av mänsklig verksamhet, riva broar, vägar, byar och städer? Slussen i Stockholm? Var går gränsen för ”Rewild”-rörelsen? Är den, som så mycket annan aktivism nu för tiden, gränslös.
Göran Åhrén

https://poddtoppen.se/podcast/1485894994/lantbrukspodden

”Han ska försöka förstå
att han är en brottsling, att det han håller på med är straffbart,
och att han kan tvingas betala vite.”

Veckans krönika


Etnicitet är den glödheta potatisen. Både i corona-epidemin och i den epidemi av våldsbrott som plågat landet länge, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.
I båda fallen var vi oförberedda. Att tala om etnicitet är minerad mark. Man blir omedelbart ”brunsmetad”, vilket är en del av problemet.
Först när två höga polischefer går ut och talar klartext, får vi börja diskutera de verkliga problemen. De problem som statsapparaten känt till länge, men inte vågat göra något åt.
”Det är nu som man kan ta sig en funderare över om naivitet är ett obotligt karaktärsdrag eller ett tillstånd man kan tillfriskna ifrån”, avslutar Sven Arne Thorstensson.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image.png

Kan Stefan komma i fas?

Förnekelse och ilska har övergått i depression

De som bäddat under senare år, får allt svårare att sova. Men eventuellt börjar de nu kanske komma i rätt fas.
Första lördagen i september 2020 händer något utöver det vanliga. En myndighetsperson tar ton i P1-lördagsintervju och talar klarspråk. Landet är till vissa delar satt under hot utifrån men ändå inifrån.
Det märkliga i kråksången är att vi varit lika oförberedda för detta som då, när det blev uppenbart för svenska delen av världen att en virusepidemi var i antågande.
Man insåg även här att man inte var förberedd. Något man borde märkt långt tidigare.
Så när virusepidemin kom, fanns redan en pågående och allvarlig epidemi som pågick både i medias eller politikens uppmärksamhet.

Epidemi av våldsbrott
Våldsbrottsepidemin har pågått länge och under det senaste har den dessutom börjat eskalera. ”Smittspridningen” av otrygghet och hot har nått bortemot full samhällsspridning.
Precis som när Covid-19 kom i antågande i våras var man inte på något sätt nationellt förberedd.
Inför viruspandemin var antalet vårdplatser för lågt. Antalet IVA-platser ännu färre. Det saknades viktig skyddsutrustning som andningsmasker, skyddsdräkter, visir och handsprit.
Ja, den listan på brister kan göras nästan lika lång som bristerna i skydd och bekämpning av ohämmat klanvåld. Här finns brister i samsyn och samordning. Brist på poliser, väktare åklagare och domstolskapacitet.

Brottsepidemin ökar stadigt
Precis lika lång som bristerna i att hantera en eskalerande och okontrollerad brottslighet. Man har i ren och skär självbelåtenhet, tappat förmågan i att vara förberedd. Den enda skillnaden är att Covid-19 kom snabbare och kunde drabba flera och under kortare tid.
Men om man ser på denna jämförelse med lite perspektiv så har brottsepidemin drabbat fler och hårdare än Covid-19.
Nej, nej säger säkert många. Tänk ett varv till säger jag.
Tänk er alla dessa tiotusentals föräldrar som dagligen oroar sig för att deras barn skall drabbas eller smittas av brottsepidemin. Tänk på alla dom som förlorat någon framför en pistolsmynning eller fått sitt liv förstört på annat sätt.
Brottsepidemin har som många av oss vet, pågått i decennier och är under stadig ökning. R-talet för den epidemin ökar i jämförelse med den andra.

Varför blev det då så här?
Svaren på den frågan är förstås flera men det finns tre övervägande orsaker.
Den första är hastighet, och den andra är invaggad naivitet, och den tredje är etnicitet.
Alla tre toppar alltså båda epidemierna.
När det gäller etniciteten så toppar den i både orsak och verkan och det är just den glödheta potatisen som ingen förmått hantera. Det är den frågan som fortsatt förlamar hela samhällsdiskussionen.
Det är här som man bildligt kan säga att man beträder ”minerad mark” och den illvillige läsaren kommer direkt, när detta läses att plocka fram tuben och börja sin brunsmetning av hela texten. Och det är just detta som är problemet.

Man vågade inte
Men något hände i lördags. Två av de högsta cheferna inom polisen träder fram och vittnar om att vi har problem, stora problem. Cirka 40 stycken brottsliga klannätverk har tagit Sverige som bas för sin brottsliga verksamhet.
De vill inte bli en del av vårt samhälle. De är som ett slags parasiter som äter upp sin värd både inifrån och utifrån.
Det är familjeklaner med rutten syn på alla utanför sin egen verksamhet och sfär. Ett liv för dem saknar värde om det inte ingår i den egna ”familjen”.
Men det här är ju ingen nyhet för vår statsapparat. Självklart har Regeringen sedan länge fått den här bilden mellan ”skål och vägg” av polisledningen, men de har förstås nekats att framföra den.
Man visste alltså något över tid, som man inte vågade hantera.

Fem faser
Det är här faserna kommer in. Under covid-19 hann man inte med några faser. De kommer nog senare, eller så kanske man lärde sig något.
Men under den långdragna våldsepidemin gick det sakta. Här följer man klockrent Kübler-Ross-modellens alla fem steg i en oerhört långdragen process.
1. Förnekelsen.
2. Ilskan, oftast inåtvänd
3. Förhandlingen om det verkligen är sant
4. Depressionen
5. Acceptansen
Kanske har coronaepidemin lärt oss något, vi får hoppas det. Men jag vet att man just nu sitter runt om i Sverige och funderar över varför vissa etniska grupper drabbats så hårt av Corona.
Man vet att där spreds smittan mer och snabbare. De drabbades av oproportionerligt fler dödsfall och andelen som intensivvårdades var oerhört mycket högre än den statistiskt skulle vara.
Men här är det ”minerat” igen.

Obotlig naivitet
Vi diskuterade just den frågan och informationen kom direkt från en källa mitt i en region, mitt i Sverige, över en corona-avståndssäker middag i augusti.
– Det går helt enkelt inte att lyfta den frågan ännu sa min källa. Man blir avfärdad direkt att det gäller människor och då saknar ursprunget helt betydelse.
Ja, så är det ju i grund och botten. Men ska vi lära oss något måste man diskutera orsak och verkan, även om det stör den gängse ordningen. Så just där har man inte kommit längre än mellan steg 1 och 3. Men även där kommer man nog fram till något vad det lider, om än alldeles för sent.
Det är nu som man kan ta sig en funderare över om naivitet är ett obotligt karaktärsdrag eller ett tillstånd man kan tillfriskna ifrån.
Sven-Arne Thorstensson

”Är naivitet ett tillstånd

man kan tillfriskna ifrån”

Löfven förvärrar krisen

En del har fått för sig att jordbruket är en miljö- och klimatbov. Man får tänja lite på verkligheten för att den bilden ska stämma. Det skriver lantbrukaren Börje Berndtsson från Orust. I själva verket minskar Sveriges nettoutsläpp tack vare det svenska jord- och skogsbruket. En växande byråkrati belastar svenskt jordbruk med ökad tillsyn, skatter och avgifter. Det gör att vi redan har problem med lönsamheten, och en självförsörjningsgrad på runt 50 procent. I det läget förhandlar regeringen ner vår avgift till EU med 11 miljarder och låter bönderna betala notan med sänkt EU-ersättning. Konkurrerande länder som Finland, Tyskland och Frankrike har istället förhandlat till sig mer stöd. ”Det verkar inte som nuvarande regering förstår allvaret i detta”, skriver Börje Berndtsson.

Regeringen säljer ut jordbruket

Bonden får betala svenska EU-rabatten

Om man vill skapa ångest, depression och kaos, då anklagar man livsmedelsproduktionen för att orsaka problem för miljö och klimat. Produktionen av mat är trots allt den främsta förutsättningen för mänskligt liv.
Det är lite märkligt att en del fått för sig att livsmedelsproduktionen är en stor miljö- och klimatbov. Objektiva fakta placerar inte jordbruket bland de främsta miljöbovarna. Man får tänja lite på verkligheten för att den bilden ska stämma.
Ändå hör vi detta ständigt.
Sedan har man kommit på att det är animalieproduktionen som är den verkliga boven. Trots att den idisslande kon lever till hundra procent på vegetabilier, som i sin tur lever på koldioxid. Veganism och djuraktivism har visat sig vara en drivkraft bakom utpekandet av köttet i vår föda och djurhållningen som miljö- och klimatbov. Men det har de flesta medier missat.

Minskar nettoutsläppen
Djurhållning är själva motorn i ett ekologiskt odlingssystem. Djuren käkar vegetabilier som vi inte kan tillgodogöra oss. Men vi kan äta osten och dricka mjölken som deras produktion tillför oss.
Dessutom behövs gödsel från kor och hästar inom ekologisk odling eftersom gröngödsling inte räcker till. Gräset tar upp näringsämnen när det växer, men om man låter det vissna ner så kan det aldrig tillföra mer näring än den tagit upp. Det blir Ebberöds bank. Gröngödsling innebär att skördarna halveras.
Djuren håller också ytor öppna som vi inte kan betrakta som åker, och som det inte går att odla på.
Jord- och skogsbruk bidrar i själva verket till att binda kol och bidrar på det sättet till att minska Sveriges nettoutsläpp av koldioxid. Ändå snärjer statsmakterna lantbruket i ett nät av skatter och avgifter, med mer tillsyn och nya avgifter, och med villkor som på 20 år blivit 120 procent fler.
Det handlar om en växande byråkrati som kostar och belastar den svenska livsmedelsproduktionen.

Ersättningar minskar
Samtidigt åker vår statsminister till Bryssel och förhandlar ner vår avgift till EU med 11 miljarder kronor mot att han sänker EU-stöden till Sverige. Det innebär att ersättningarna till svenskt jordbruk kommer att minska.
Det handlar om ersättningar som var nödvändiga för att vi skulle kunna vara med i EU. Tar staten bort dessa ersättningar, får svenskt jordbruk väldigt svårt att konkurrera.
Kostnaderna ökar, men intäkterna minskar. Och detta sker i ett läge då livsmedelsproduktionen redan befinner sig i kris, och vi har en självförsörjningsgrad på bara 50 procent.
Konkurrentländer som Finland, Tyskland och Frankrike förhandlade sig till mer landsbygdsstöd. Sverige gjorde alltså tvärt om mot de flesta andra. Den regering vi har i Sverige är en katastrof för svensk livsmedelsproduktion.
Livsmedelsstrategin är därmed inte värd pappret och trycksvärtan det är skrivet med.
Man behöver inte vara matematiker för att förstå att detta inte går ihop.

Tomma politiska löften
Om staten inte kompenserar bönderna, så kommer vi att få se en minskning av livsmedelsproduktionen i Sverige. Och då hjälper inte tomma politiska löften eller livsmedelsstrategier som inte får någon praktisk betydelse på gårdsnivå.
Vår självförsörjningsgrad kommer att försämras ytterligare. Och Sverige kommer att stå ännu sämre rustade när nästa kris kommer. Det verkar inte som nuvarande regering förstår allvaret i detta.
Med mindre egen produktion, ökar behovet av import, och därmed transporterna. Därmed ökar utsläppen av växthusgaser, liksom vår sårbarhet vid kriser.
Hur kan en svensk regering sälja ut det svenska jordbruket? Och hur kan Centerpartiet stödja en sådan regering?
Erik Axel Karlfeldt skrev en gång att ”Den som lägger jord igen, begår ett värre brott än den som dräper män.”
Börje Berndtsson
Lantbrukare, Varekil

”Hur kan centerpartiet
stödja en sådan regering”

Totalitära tendenser

”Det känns retfullt att skattepengar slösas bort på idioti”, skriver Per Bolander apropå skolor som HBTQ-certifieras. Den genusteori som nu tvingas på samhället av Nationella sekretariatet för genusforskning, NSG, får absurda konsekvenser ifall man följer alla budorden. Det allvarligaste är ändå förbudet att debattera genusteorin, eftersom den anses vara ”den allena saliggörande sanningen”. Det finns något religiöst i detta, skriver Per Bolander som också drar paralleller till marxismen i Lenins tappning, och konstaterar att detta är en del av nutidens totalitära tendenser.

Mot dumheten kämpar
själva gudarna förgäves

Galenskap finns som bekant, överallt. Inte minst i den akademiska världen där de mest märkliga idéer breder ut sig. Så länge idéerna förblir kvar i elfenbenstornen så spelar det kanske inte så stor roll, även om det känns retfullt att skattepengar ska slösas bort på idioti.
Men när myndigheterna får för sig att de djupa teorierna är vägen, sanningen och livet och därför måste spridas till populasen, då blir det allvarligare.
Nationella sekretariatet för genusforskning (hädanefter NSG) är en ”nationell enhet” (vad nu det är) vid Göteborgs Universitet som i realiteten har fått i uppgift av myndigheterna att genomföra ”jämställdhetsintegrering” i hela Sveriges land.
Det låter ju inte speciellt kontroversiellt, vem kan vara emot jämställdhet? Dock är det mer komplicerat än så. NSG:s teori är nämligen en total självmotsägelse. Å ena sidan säger NSG att könen (”genus”) är helt och hållet socialt konstruerat, det finns alltså inga kön rent biologiskt, å andra sidan ska alla myndigheter aktivt befrämja jämställdhet mellan män och kvinnor. Genom att undersöka hur många kvinnor det finns inom olika yrkesgrupper ska man kunna upptäcka diskriminering, MEN man får inte dela upp personalen i män och kvinnor vilket gör det omöjligt att kunna upptäcka diskriminering. Goddag yxskaft, med andra ord.
NSG:s teori är alltså en form av lysenkoism, där miljöpåverkan bestämmer allt och biologin ingenting.

Våldtog två till
Vidare måste vi acceptera att varje människa själv får bestämma sin identitet. Om en person som hela sitt liv betraktats som man, plötsligt får för sig att han/hon är kvinna, så måste omgivningen acceptera detta. Det kan få oanade konsekvenser.
Om en viss institution, säg ledningen för ett företag eller universitet, kritiseras för att de har så få kvinnor som medlemmar, så kan ju ett antal av männen deklarera att de nu känner sig som kvinnor och problemet är löst.
Om styrelsen för ett storföretag till 80 procent består av män, så räcker det med att 30 procent av männen säger att de nu är kvinnor och företaget kan skryta med att man nu har uppnått hälften kvinnor, och alltså är jämställt. Det finns dock betydligt allvarligare exempel. En man i USA (hela genusteorin kommen därifrån, naturligtvis) som dömts till fängelse för våldtäkt fick för sig att han nu var kvinna. Han/hon flyttades därför till ett kvinnofängelse där han/hon/hen våldtog två kvinnor till.

En skylt på en skola som blivit HBTQ-certifierad.

En vecka för HBTQ
För gymnasieskolan har detta inneburit att personalen varit tvungna att slösa bort en vecka av sin värdefulla tid för att bli HBTQ-certifierade. Man har tvingats att inrätta toaletter och omklädningsrum som är ”transgender” och som därför aldrig används (se bild).
Nu har skolan också fått en ”HBTQ-checklista” med sju heliga bud (varför inte tio?) som ska följas till punkt och pricka. Jag vill inte undanhålla er visdomen hos en del av dessa regler. Det andra budet säger att man inte ska ”informera eleverna om antalet flickor/pojkar i klassen. Eleverna behöver inte ha den här informationen”. Skulle det likväl stå på listan så måste man radera den innan den delas ut.

Könsneutrala pronomen
Det tredje budet säger att man endast ska använda ”könsneutrala pronomen som hen”. Ingen vet dock hur man böjer ”hen”, man kan ju inte säga ”henne”.  
I det femte budet står det att man i ”undervisningen väljer material så att personer med olika sexuell läggning och könsidentitet finns representerade”. Med andra ord så ska man i t ex historieundervisningen ta upp hermafroditer, pedofiler, koprofager, sodomiter och sadomasochister som gjort värdefulla bidrag till mänsklighetens utveckling. Det lär bli svårt.
De flesta människor i historien har inte velar skylta med just sin sexuella läggning så historielärare får inskränka sig till några kända exempel som Caligula, Nero, Idi Amin och Jack Uppskäraren.
Det sjätte budet säger att läraren inte får ta för givet att eleverna kommer från en ”cis-normativ familj”. Exakt vad detta betyder, därom tvista de lärde. Men man får väl utgå ifrån att det gäller familjer med mamma, pappa, barn där ingen är just pedofil, koprofag e t c.

Toalett för även det tredje könet.

Ingen debatt
En annan aspekt av genusteorin är att den inte går att debattera eftersom den är den allena saliggörande sanningen. Följaktligen betecknas alla motargument som ”motstånd” som måste övervinnas.
NSG har vänligen stått till tjänst med en skrift till lärare och andra hur man ska bemöta just ”motstånd”. Där ger man exempel på hur man ska krossa argument som ifrågasätter teorin (alltså det hemska motståndet) och frälsa den motsträvige.
Det finns något religiöst över allt detta. NSG förutsätter alltså att det inte går att debattera teorin därför att den är SANN och alla som på minsta sätt försöker att komma med motargument är det hemska patriarkatet som slåss för att behålla sin makt.
Det finns en annan lära som framförde liknande anspråk, marxismen. Som V I Lenin uttryckte det: ”Marx lära är allsmäktig eftersom den är sann”. Byt ut Marx mot genusteorin och ni har en ganska bra bild av nutidens totalitära tendenser.

Dock ämnar jag fortsätta käfta emot teorin med sakargument (”motstånd”) även om jag därmed avslöjar att jag tillhör fienden. Som exempel så har jag i texten använt ordet ”man” istället för ”en”. Jag skriver således ”Man anser” istället för ”En anser”, men det beror mer på att jag inte vill använda småländsk dialekt i rikssvenska.
Per Bolander

”Det känns retfullt
att skattepengar
slösas bort på idioti”

Veckans krönika

”Kejsare springer omkring helt nakna, och vi vågar inget säga”, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Det tar väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart, och alldeles för lång tid att komma till åtgärd. Om Sverige vore ett företag, skulle utsikten från huvudkontoret vara mer relevant än rapporter från fabriken.

Kejsarens och hans papegojor

Man kan backa långt bak i historien och finna många exempel på ledare som förlorat förmågan att se sina egna brister. HC Andersen skrev redan 1837 sagan om ”Kejsarens nya kläder. Det roliga är detta att just HC blev inspirerad till att skriva sin saga utifrån en berättelse från 1300-talet.
Inget är alltså nytt under solen.
Men trots att nu snart halva befolkningen tillbringat mer än femton år på skolbänken är vi inte ett dugg mer kloka nu än då. Till och med dummare skulle jag vilja säga. Eller snarare trångsynta.
Runt omkring oss finns massor av ”Kejsare” som springer omkring helt ”nakna” i sina korridorer och vi vågar inget säga.

Lakejerna förnekar
Nu för tiden tar det väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart. Och efter det tar det alldeles för lång tid att komma till åtgärd.
Hur kan vi tillåta detta tröghetsfenomen när det gäller styrningen av vårt samhälle?
De allra flesta av oss ser ju när en företeelse förvandlas till ett växande problem. Vi ser det först och under lång tid innan någon Kejsare gör det.
När väl kejsaren kanske i viss mån lyssnar, kommer hans lakejer att förneka allt.
Men till sist och flera år för sent kommer så vändningen. Det som vi redan visste blev faktiskt sant på riktigt. Det vill säga att Kejsaren och dennes lakejer inte längre förmår att blunda längre.

Kejsarens papegojarmé
Under hur många år har vi inte (vi simpla gräsrötter) sett att brottsligheten ökar.
När vi sagt det så har vi mötts av en hel flock av Kejsarens egen papegojarmé. Hans lakejer har som uppdrag att skydda Kejsaren. Det vill säga att han har rätt och du fel!
Ni har ju sett debatterna där forskare som Jerzy Sarnecki, i det närmaste hånfullt förnekat att så var fallet. Han är i det måttet en av de samhällsfarliga papegoj-lakejer som bromsat sanningens väg.
Men så till slut, börjar till och med de ivrigaste lakejerna at inse faktum. Vi kan nu se att en av de ivrigaste börjar inse det han raljerade tvärt emot för ett halvår sedan. Idag skriver Anders ”lakej-papegojan” Lindberg en ledare i Aftonbladet som han själv skulle sågat sönder till spån för ett år sedan. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/6jpeXo/vi-forlorar-kampen-mot-tungt-kriminella
Det är i sig det ultimata beviset på att ”sent ska syndaren vakna”.

Samhället som företag
Tänk tanken om ett företag fungerat som det svenska samhället gör. Det är knappt så det går att få in den tanken i skallen över huvud taget.
Tänk er en bolagsstämma som på nytt väljer om en styrelse, som inte har förmågan att spana in i framtiden.
Att den styrelsen godkänner en ledningsgrupp som inte bryr sig om att fabriken inte fungerar. En ledningsgrupp som inte pratar med varandra utan kommunicerar om hur det borde vara och inte hur det är. En VD som förnekar det som händer och sopar det mesta under mattan så länge det går. En styrelse som tycker att utsikten från huvudkontoret är mer relevant än rapporter från fabriken.
En säkerhetschef som blundar för inbrott, hot och våld på arbetsplatsen och som inte jagar ut vare sig tjuvar, våldsverkare eller sabotörer innan han hjälplöst försöker laga staketet med silvertejp.

Företaget Sverige
En HR-chef som bara läser CV och inte bryr sig ett dugg om mer än att kompetenserna hjälpligt stämmer på pappret. Och en ekonomiavdelning som ser likviditeten rinna ur systemen utan att komma med åtgärder.
Och när ändå ibland ledningsgruppen diskuterar framtidsfrågor anlitar de förstås experter som hellre säger det som vill höras, än att berätta sanningar och fakta.
Ja ni ser. Ingen av er skulle ju vilja varken äga eller jobba på det företaget, Nu är det ju så illa att just det företaget heter Sverige och ledningsgruppen är den du valt. Nu senast för nästan exakt två år sedan.
Som min gamla granne alltid sa: Söm en bäddar få en ligga, och jag fick inte ligga alls.
Sven-Arne Thorstensson

”Utsikten från huvudkontoret
är mer relevant
än rapporter från fabriken”

Småskalig vattenkraft


Politiken beställde förenklingar. Istället har det blivit ännu mer komplicerat. Det hävdar Gunnar Olofsson, kraftverksägare från Svenljunga, som sitter i Västsvensk Vattenkraftförenings styrelse. Ytterst handlar det här om äganderätten. Men också om hur de stora bolagen köper sig fria. Och om hur myndigheter kommer överens i hemliga möten, och driver igenom sin egen vilja istället för att följa riksdagens beslut, för att sedan köra över kraftverksägarna som om man inte förstod vad ord som samråd och samverkan egentligen betyder. Läs hela Westsidans intervju med Gunnar Olofsson.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är baljefors-smal.jpg
Ett av alla små vattenkraftverk i Nossan. Foto: G Åhrén

Småskalig vattenkraft

”Djävulen sitter i detaljerna”

Förslag om utrivningar får kritiken att växa

”Djävulen sitter i detaljerna”, säger Gunnar Olofsson. I grunden handlar det om äganderätten. Ska man få bruka det man äger, undrar han retoriskt. Förslag att riva har gjort situationen akut. Därför växer kritiken från kraftverksägarna.

Det handlar om den småskaliga vattenkraften. Just nu pågår pilotprojekt i syfte att ta fram rutiner för samverkan när vattenkraften ska få moderna miljövillkor. Men konflikten mellan motståndare till vattenkraften och ägarna har pågått länge.
Riksdagen har beslutat om en nationell plan. En nationell fond har inrättats som har fått en central roll i arbetet med att finansiera det omfattande projektet.
Kritiken växer nu mot att myndigheterna går längre än riksdag och regering bestämt. Fonden försvarar sig med att inget är bestämt. Men kraftverksägare hänvisar till de pilotprojekt som pågår just nu, där man hävdar att förslaget är att riva flera kraftverk i Tidan. Det fick kraftverksägarnas representanter att hoppa av.
Gunnar Olofsson från Svenljunga sitter i styrelsen för Västsvensk vattenkraftförening. Han är kritisk till hur arbetet med den nationella planen och den nationella fonden utvecklats, och hur berörda myndigheter jobbar med frågan.
– Myndigheterna jobbar på i gamla spår. Med miljöfonden och pilotprojekten, säger han.

Föreslår utrivningar
Det innebär bland annat att länsstyrelser föreslagit utrivningar i flera fall och hävdar att detta är nödvändigt för att uppnå miljökvalitetsnormen.
– Myndigheterna har flyttat fram sina positioner genom den här samverkansprocessen, säger Gunnar Olofsson.
Han är kritisk till hur miljöfonden utvecklat samverkansprocessen. Det heter att man ska samverka innan domstolsprövningen. Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit att länsstyrelserna ska leda arbetet och styra samverkansprocessen.
Länsstyrelsernas roll gör processen rättsosäker, hävdar Gunnar Olofsson.
– Det innebär att allt material som verksamhetsutövaren tar fram blir känt för motparterna, säger han.
Det kan skapa en märklig situation eftersom länsstyrelsen sedan agerar motpart i domstolsprocessen.
– Det är inte rättssäkert. Det är ju domstolen som avgör vem som får tillstånd och inte. Det innebär ju att länsstyrelsen kan syna alla kort som verksamhetsutövaren har, innan rättsprocessen.

Normerna avgör
Ett annat problem är miljökvalitetsnormerna, som är juridiskt bindande.
– Vattenmyndigheten sätter miljökvalitetsnormer, och uppnår man inte miljökvalitetsnormerna som vattenmyndigheten satt, så tvingas domstolen besluta om återkallelse av tillstånd och utrivning.
Allt detta ger länsstyrelserna alldeles för stor makt, menar kritiska kraftverksägare.
– Myndigheterna har tillverkat yxan som sedan överlämnas till domstolen, säger Gunnar Olofsson.
– Folk har inte fattat att det är miljökvalitetsnormerna som avgör det här i slutändan.
Gunnar Olofsson är också kritisk till hur de stora kraftbolagen agerat. De tjänar på statens kampanj mot små privata kraftverksägare. Statliga Vattenfall är majoritetsägare i Vattenkraftens miljöfond som genom sin roll i den nationella planen, har fått stor makt i omprövningsarbetet.
– Att fonden springer ärenden åt den storskaliga vattenkraften, det är ställt utom allt rimligt tvivel, säger Gunnar Olofsson.

Misslyckad samverkan
Miljöfondens inställning avslöjades i samband med pilotprojektet i Tidan som fick kraftverksägarnas representanter att hoppa av.
– Om man går in i en förhandling och säger att man ska riva ut ett antal kraftverk, då kan man ju inte förvänta sig att ägarna vill vara kvar och förhandla. Uppenbarligen förstår de inte detta, säger Gunnar Olofsson.
Fonden har förnekat att man föreslagit utrivning av ett antal kraftverk, men Västsvensk Vattenkraftförening anser att det klart framgår av handlingarna. Även om förslaget ursprungligen kommer från länsstyrelserna, så finns det med i fondens handlingar.
– Det är skrivet på fondens papper, med deras logga uppe till vänster. Man framför detta helt okritiskt, säger Gunnar Olofsson.
Det tyder på att man inte riktigt förstår frågan, och vad det innebär för kraftverksägarna att myndigheterna går längre än riksdag och regering har bestämt.

Plan för utrivning
Förslaget som fick kraftverksägarnas representanter att lämna pilotprojektet var att fyra kraftverk i Tidan skulle rivas ut.
Vattenfall, som är majoritetsägare i miljöfonden, har dessutom beställt en utredning av Energiforsk om den samhällsekonomiska nyttan med småskalig vattenkraft och ”de utrivningar som väntas”. Man tycks alltså veta något som politikerna i riksdagen som fattat besluten inte vet.
– Fonden har nu använt den här utredningen i pilotprojektet i Tidan, säger Gunnar Olofsson.
Frågan är vad politiken kan göra i det här läget.
– Se till att regeringen gör vad riksdagen har beslutat, säger Gunnar Olofsson.
– Om regeringen inte gör som riksdagen vill, då finns ju bara konstitutionsutskottet.
– Möjligen anser man att detta är en så liten fråga att det inte är värt att ställa till en regeringskris.

”Hemliga samtal”
Den småskaliga vattenkraftens öde har stötts och blötts i flera år nu. En del av detta har skett bakom stängda dörrar. Det gäller exempelvis utredningar som Havs- och vattenmyndigheten, HaV, ansvarade för. Liksom de så kallade högnivåsamtalen, där ett antal generaldirektörer gjorde upp.
De stora kraftbolagen har passat på att sälja sina små vattenkraftverk. Många köptes i god tro av privatpersoner, småföretagare eller kommuner. Detta sker alltså samtidigt som hemliga samtal förs om hur man ska kunna lägga ner och riva ut stora delar av den småskaliga vattenkraften.
– Det rör sig om mellan 150 och 200 kraftverk, säger Gunnar Olofsson.
Många av dessa kraftverk ligger i vattendrag som Tidan, Lidan och Ätran, där myndigheterna nu jobbar för att lägga ner och riva ut kraftverk.
– Mot bakgrund av detta kan den storskaliga vattenkraftens agerande inte betraktas som smakligt. Först sälja ut kraftverken, och sedan agera så att de nya ägarna ska tvingas riva kraftverken. Dom borde skämmas, säger Gunnar Olofsson.

Inga förenklingar
Han menar att storbolagen redan visste att många skulle rivas, när man gjorde sig av med sina små kraftverk. Men köparna, som i många fall var privatpersoner eller småföretagare, i något fall en kommun, visste det inte.
Man kan fråga sig varför de i så fall inte bara la ner kraftverken och ansökte om utrivning själva. Det hade ju varit hederligare.
De förslag som kom fram i de så kallade högnivåsamtalen, och i Havs- och vattenmyndighetens egna utredningar, är till stor del det som genomförs nu. Inte det som riksdagen har beslutat.
– Riksdagen har i princip beslutat att det ska införas förenklingar. Det är ingen som kan se dessa förenklingar. Det har blivit ännu mer komplicerat istället, säger Gunnar Olofsson.
Meningen var att det inte skulle bli några utrivningar, möjligen något enstaka.
– Dessa aktörer strävar efter att riva ut så många kraftverk som möjligt. Tror man att verksamhetsutövarna ska ledas till slaktbänken utan motstånd, undrar Gunnar Olofsson.

Storskalighet råder
Mycket tyder alltså på att berörda myndigheter följer det man kom överens om i högnivåsamtalen och HaVs utredningar, snarare än det som riksdagen beslutat om.
– Det är det som ligger till grund för det hela. Liksom Kammarkollegiets juridiska utredning, säger Gunnar Olofsson.
– Det är en myndighet som beställt en utredning från en annan myndighet. Kammarkollegiet hade en sådan pondus att det fick ett stort genomslag.
– Det är märkligt att fonden inte förstår att man inte kan gå in i en förhandling och föreslå att man ska utplåna den ena partens verksamhet.
– Det är ju det konflikten handlar om. Man vill ju riva kraftverken. Och detta ska ske bara för att du är så liten och obetydlig ur ett nationellt perspektiv.
– I så fall ska heller inte mindre lantbrukare och skogsbrukare accepteras. Det ska bara vara storskaligt och stora brukningsenheter. Det är typisk socialdemokratisk ideologi.

Det handlar om äganderätten
– Till syvende och sist handlar det här om äganderätten. Ska man få äga och bruka det man äger? Eller är det alltid så att det allmänna ska gå före det enskilda ägandet?
Det handlar också om småföretagande på landsbygden.
– Ska man kunna försörja sig på landsbygden så måste man få använda de resurser som finns. Det är för mycket storstadsperspektiv i debatten.
– För 50 år sedan hade detta varit otänkbart.
Ägandet blir en black om foten om man inte får använda det man äger.
Och samverkar man inte med miljöfonden så blir det inga pengar. Det innebär i klartext att man måste samarbeta med länsstyrelsen, för att få pengar till åtgärder, och HaV har föreslagit att länsstyrelserna ska leda samverkansgrupperna.
Men även miljöfonden, som är ett privat företag med Vattenfall som majoritetsägare, kommer att få en del att säga till om.
– Staten har överlåtit skitjobbet åt miljöfonden, säger Gunnar Olofsson.
Och miljöfonden riskerar att bli ytterligare en motpart, till alla andra motparter som kraftverksägarna redan har. (Länsstyrelser, Vattenmyndigheter, HaV, Kammarkollegiet, Älvräddare och Sportfiskarna, varav flera aktörer regelmässigt överklagar om någon skulle få tillstånd.)

Maktförskjutning
Och systemet med ramlagar gör som sagt att den lagstiftande makten förskjutits från politik till myndigheter. Och detta utnyttjas av motståndarna till den småskaliga vattenkraften.
– Det vet ju alla, att djävulen sitter i detaljerna, säger Gunnar Olofsson.
Få är insatta och förstår vad det innebär att miljökvalitetsnormerna är juridiskt bindande. Det är anmärkningsvärt inte minst mot bakgrund av att normerna ofta enbart bygger på bedömningar.
– I den gamla lagen såg man helheten. Det gör man inte nu, avslutar Gunnar Olofsson.
Kraftverksägarna har svårt att se på vilket sätt detta innebär en förenkling av tillståndsprocesserna, vilket var en av huvudpunkterna i riksdagens beslut när den nya lagen antogs.
Grundproblemet är systemet med ramlagar. Det ger myndigheter makt att tolka riksdagsbeslut, och omforma verkställigheten efter den egna agendan. I den situation den småskaliga vattenkraften har hamnat, blir detta väldigt tydligt.
WESTSIDAN har varit i kontakt med Vattenkraftens miljöfond för att ge fonden möjlighet att bemöta kritiken. Men fondens företrädare har valt att inte svara på några frågor.
Göran Åhrén

”Det har blivit
ännu mer komplicerat
istället”

Veckans krönika

Leta rätt på alla Bull, så får ni mer ”Pang för pengarna”, och ändå en slant över. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, där han delar in folk i litterära storheter som Spara och Slösa, och Bill och Bull. Uppmaningen riktar han till kommunala politiker, som gärna tänker som Spara och Slösa. Bill är bra på att få saker uträttade. Bull är bra på att komplicera, och låter gärna någon annan göra jobbet. Det finns inte många Bill i den kommunala byråkratin, men desto fler Bull.

Lyckoslanten räcker inte till

”Leta reda på Bull och få en slant över”

Många av oss minns de där två flickorna ”Spara & Slösa”. Dessa två motsatser skulle för den uppväxande generationen vara sedelärande i göranden. På många sätt gav detta alldeles säkert resultat i att fler tänkte till när det gällde sina tjänade och sparade slantar.
Men det var då det.
Det var på den tiden som man köpte tuggummi, sockerdricka och en och annan fotboll för pengarna. Vid enstaka tillfällen kunde man kosta på sig en biobiljett och en varmkorv med pucko om pengarna och samvetet tillät utsvävningen. Det var en sedelära som fungerade i en sakekonomi, långt innan tjänstesamhället bredde ut sig runt omkring oss.
När det gällde sakekonomin så var allt lätt att jämföra. Ett tuggummipaket jämfördes med ett annat och prisskillnader på Toy var blygsamma. Lika så var även biobiljetter, varmkorv, cyklar och bilar.

”Pang för pengarna”
Men när det kom sig till tjänstesamhällets tjänster så blev det genast svårare med just jämförelsen. Nu kom ord som bättre än och inte jämförbar in som argument, oftast av dem som tjänade mest på att göra minst.
Det är här vi behöver föra in en ytterligare dimension, nämligen ”Pang för pengarna”
Så om vi för en stund släpper Spara och Slösa och studerar deras kusiner Bill & Bull.
Bill och Bull får personifiera just hur mycket ”Pang” man får för pengarna.
Låt oss titta lite närmare på dem. Bill är den där smarta grabben, som har full koll på allt i omvärlden, och vad som påverkar honom nu och senare. Han kan konsten att planera långsiktigt. 
Han är förstås både idog och flitig, med ett stort mått av noggrannhet utan att överdriva. Han köper billigt när det fungerar, men satsar på kvalité när det ska investeras. Bill är effektiv och ogillar Lull-lull. Här ska det hända och när det behövs så händer det. Pengarna finns redan, och de både räcker och blir över.

Bull är motsatsen
Bull däremot är ju förstås motsatsen i allt. Han har dålig eller ingen koll på sin omgivning och planerar sällan, och de gånger han gör det, görs det inte särskilt väl. Han är dessutom oftast ganska lat och om det ges en möjlighet, så låter han någon annan göra jobbet för att slippa själv.
Bull får aldrig någonting att räcka mer än tron på sig själv. Pengar och andra resurser måste ständigt tillföras från annat håll om det ska ”smälla” överhuvudtaget.
Bull är en loser. Bill klarar sig alltid, och där smäller det lagom mycket även med lite krut.
Om vi nu tar både Spara och Slösa, samt också deras kusiner Bill och Bull med in i den kommunala ekonomin så förefaller det som om man endast tittar på de två flickorna Spara och Slösa, medan man helt glömt bort Bill och Bull. Alla vet att de finns där i olika antal de också.
I den här miljön syns inte Bill till så mycket. Dels för att det oftast inte finns så många Bill kvar. De flesta Bill har blivit rekryterade till näringslivet om de ens hann börja.

Många Bull i korridorerna
Det märkliga är att man inte märker så mycket av Bull heller. Men den som letar finner många Bull lite varstans i korridorerna. Det är där de gömmer sig, och de är bra på det också.
De ”Bullar” som är allra skickligast har lärt sig att komplicera allt som går att komplicera. De hävdar lagar och regler som sitt eget skydd, ty eget ansvar är Bull helt främmande för. En Bull är därmed oerhört duktig på att äta upp Sparas tillgångar och samtidigt på ett smart sätt i det dolda skylla på Slösa.
Så ni politiker som jämt gafflar om någon procent hit och dit i era budgetramar.
Var stram mot Slösa, men för guds skull leta rätt på alla Bull. Och jaga dem, så kommer det mer än 10 procent mer ”pang för pengarna” direkt, och då har ni nio över…
Sven-Arne Thorstensson

Bullar är skickliga
på att komplicera
allt som går att komplicera”

Veckans krönika

Nutidens Farbror Melker fattar ännu mindre hur man lever på landet. Ändå är det dessa som regerar. Det är den urbana normen som gäller, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, som hyllar Helena Lindahl, Västerbotten, som ett lysande undantag.
Vi har inte råd med 300 slätkammade ja-sägare längre, vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson är tillbaka i gammal god form
. Läs hela krönikan.

Nu finns det tusentals Farbror Melker

Nutidens Farbror Melker regerar

Astrid Lindgrens briljans fångade redan 1964 förlagan av vad vi nu ser effekterna av. Farbror Melker kom från stan och fattade inte ett dugg om hur man lever på landet. I TV-serien från då, finns många paralleller med nu, fast nu har blivit mer än rart och bortkommet.
Dagens Melker har tagit kommandot och sätter nu normen, trots att han idag fattar ännu mindre än sin förlaga Melker gjorde då.
Hur kan det då ha blivit så undrar den som tänker några varv till.
Jo, tyvärr har vi ”på landet” oss själva att skylla. Vi har stilla suttit och sett det ske. Vi har helt enkelt kapitulerat för stadens bild av vad som en gång var ursprunget.

Den urbana normen
Under årtionden har vi utsett våra egna ”landsbygdspolitiker” till att föra vår talan. Trots att hela vårt valsystem på alla sätt gynnar landsbygdsregionerna när det gäller vår representativa demokrati, så når inte våra röster fram.
Vi har sölat bort det helt. Eller snarare. Vi har låtit dem göra det.
Problemet ligger ju förstås i, att vi tappat greppet om både våra politiker och politiken.
När det gäller politikerna (med mycket få undantag) så har vi alla både sett och hört dem. Inte en gång, inte tre, utan väldigt många gånger.
”Ni förstår inte komplexiteten i detta.”
Ty det är ju lite jobbigt att driva frågor och företräda något som avviker från den urbana normen.

Förvandlingen
Nu gäller det istället att smälta in i den sociala hierarkin och det sociala nätverket. Detta istället för att behålla ”handskarna på” och stå upp för och förklara vad som behövs för att hela landet ska fungera.
De som en gång lovade och förstod, har nu skaffat sig en dyrare kostym, klippt sig, vaxat håret, och ansat skägget, allt för att passa in i storstadsnormen. Och inom kort har de fullbordat sin förvandling till nutidens Farbror Melker.
Denna transformation har pågått i decennier men accelererar nu när 80 och 90-talisterna börjar forma politiken. Hos dem är särart något fult, och det blir ännu mera viktigt att smälta in.
Och behovet av att just smälta in är av någon konstig anledning mycket viktigare än att vara självständig. Den så hedrande personliga integriteten, som det talas om i de små rummen, den blir helt enkelt som bortblåst i de större.

Blytung kollegialitet
Det kollegiala i riksdagsgrupper, allianser, utskott, departement och korridorer väger blytungt mer än det uppdrag de egentligen fått i att bevaka våra regionala intressen. Helt plötsligt blir den personliga vinningen viktigare än det givna uppdraget.
Genom åren har jag sett många personer i position, som egentligen inte jobbar med att utföra det de är tillsatt för, utan istället positionerar sig för den egna karriärstegen genom att mer eller mindre öppet arbeta för att få någon annans position och jobb.
Tråkigt nog så är idag enda vägen till karriär, att inte på något vis ha stött sig med någon, någon gång. Inte ens lite.
Det är det som är så förödande med många av våra unga politiker. De har helt enkelt alldeles för mycket att förlora i framtiden om de gör det de valts för att göra. Från detta finns väldigt få undantag.

Sådana vi behöver
Ett undantag är den modiga och relativt unga riksdagskvinnan Helena Lindahl från Västerbotten.
Hon talar klarspråk. Konkretiserar problem. Pekar finger åt korkade myndigheter. Och hon står på sig.
Men vad jag förstått så är hon inte särskilt populär, djupt internt inom sitt parti, och det är högst troligt att hon aldrig kommer att nå en högre position än den hon har idag inom sitt parti. Toppstyrda Centern skulle aldrig våga utse en sådan frispråkig kvinna till t.ex. minister. Fast det är precis sådana vi behöver.
Sverige har helt enkelt inte råd att hålla sig med över trehundra slätkammade ja-sägare längre. Vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. Och politik uppstår genom att diskutera och bryta åsikter. Finns inga åsikter, finns inget nytt land att bryta.
Så nästa gång du ser en farbror Melker, säg åt honom att ”Du har inte rätta knycken”.
Sven-Arne Thorstensson

”Vi behöver frisinnade
och tydliga personer i Riksdagen
som driver politik”

Kampen om vattnet

”Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald”, skriver biologen och vattenexperten Eva Nilsson i en krönika från Värmlandsskogen. Bakgrunden är ett besök vid Järle kvarn i Västmanland, där två statliga myndigheter vill lägga ner och riva ut Järle kvarn, en unik kulturmiljö. En lokal opinion för att bevara Järle kvarn har vuxit fram och protesterna börjar bli besvärande för de statliga myndigheterna. Frågan är om den biologiska mångfalden verkligen gynnas av en utrivning, och om det i så fall väger upp förlusten av kulturmiljön. Eva Nilsson menar att svaren inte är givna.

Krav på mångfald…
...får inte leda till enfald

Växande lokal opinion vill bevara Järle kvarn

Efter en härlig dag med barnbarnen i blåbärsskogen hamnade jag framför sena nyheterna. En av huvudrubrikerna var ”Striden om vattnet” och jag lystrade till. Det handlade om vem som har rätt till Nilens vatten, och i andra floder i världen, som passerar flera länder på sin väg till havet.
Vattnet är livsviktigt för att det ska vara möjlig att leva. Det rinnande vattnet är en förutsättning för fiske, bevattning och produktion av elektricitet.
I Sverige pågår just nu många strider om vem som har rätt till vattnet.
En sådan strid handlar om Järle kvarn i Örebro län. Jag har under våren följt striden på avstånd. En dag i juli blev det möjligt att själv åka dit för att se och samtala med de som kämpar för att bevara den unika kvarnmiljön på platsen.

Vill rädda Järle kvarn
Vi träffade tre fantastiska kvinnor som jobbar hårt för att rädda Järle kvarn. De berättade om den tuffa kampen mot ”staten” och aktivister inom myndigheter eller organisationer.
Naturvårdsverket har ansökt om att riva ut en del av den gamla kvarndammen i Järle, för att gynna flodpärlmusslan i ån. En talesperson för Naturvårdsverket har antytt att det var Länsstyrelsen i Örebro som tryckt på för att få utrivning till stånd. Älvräddarna, en annan aktör i konflikten, ringde upp en av kvinnorna för att prata henne ”till rätta”. Det lyckades givetvis inte.
Jag förundras över hur starka och seriösa kvinnorna i Järle är i sin kamp. De studerar lagar och dokument, de söker fakta och information direkt från källan, de ifrågasätter och de skapar opinion. Protesterna sker dock på ett stillsamt och sofistikerat sätt och de eftersträvar en bra kommunikation med myndigheterna.

En lokal opinion för att rädda Järle kvarn har vuxit fram. Foto: Eva Nilsson.

2300 följare på FB
De har skapat en facebooksida ”Vi som vill rädda kultur- och naturmiljön vid Järle kvarn” som idag har cirka 2300 följare, fantastiskt efter så kort tid. Sidan bjuder på fina bilder från omgivningen runt Järle kvarn, intressanta diskussioner och funderingar.
Som en tyst protest uppmanades besökare som stödjer deras kamp att sätta upp tygband på broräcket över ån. Antalet band ökade snabbt och efter två månader klarade inte Länsstyrelsen i Örebro av att stillatigande acceptera denna tysta protest. En fyra man stark delegation åkte ut och rev ner banden.
Samtidigt öppnade de upp dammluckorna så att dammen tömdes på vatten.  Dammen har ännu inte, 14 dagar senare, kunnat fyllas upp till den nivå som det ska vara enligt skötselplanen för Naturreservatet. Länsstyrelsen i Örebro är i detta fall skyldig till den skada som uppkommit på flora och fauna vid torrläggningen, ett miljöbrott som borde anmälas.

”Här ska allt rivas”
Man kan ju fråga sig varför länsstyrelsen genomförde denna aktion. För att ytterligare visa sin makt uttalade tjänstemännen från länsstyrelsen som var på platsen att ”Det får vara slut på samråd” och ”Här ska allt rivas så vattnet kan rinna fritt”.
En av dem var så otrevlig mot en granne som kom förbi att denne kort därefter kontaktade hans chef. Enligt chefens egen utsago gavs tjänstemannen en reprimand för uppförandet.
Förutom de 2 300 följarna på facebook har eldsjälarna vid Järle kvarn ett mycket starkt stöd från Örebro länsmuseum som aktivt arbetar för att kulturmiljön omkring Järle ska räddas. Sveriges Hembygdsförbund och Vattenhistoriskt nätverk är två andra miljöorganisationer som genom skrivelser och yttranden försöker förhindra utrivning och förstörelse av natur- och kulturmiljön vid Järle kvarn.

Örebro länsmuseum arbetar för att rädda kvarnmiljön vid Järle. Foto: Eva Nilsson.

Stationär öring lika bra
De som vill ha bort kvarndammen hävdar att en rivning skulle gynna musslor och vandrande öring. Flodpärlmusslor är beroende av öring eller lax som mellanvärd för sin föryngring. Men mussellarverna har inga krav på att det måste vara vandrande öring. Det fungerar lika bra med stationära öringbestånd, och det finns redan i Järleån.
Huvudsaken är att det sker en reproduktion av öring i samma vatten som musslorna finns eftersom musslans larver fäster på årsynglens gälar. När en öring en gång har ”infekterats” av mussellarver blir den immun mot flera angrepp varför det krävs många öringyngel för att föryngringen av musslor ska lyckas.
Att tro att föryngringen av flodpärlmusslor har minskat på grund av dammen vid Järle kvarn är enfaldigt. Dammen har funnits under mycket lång tid, liksom musslorna. Enligt Birgitta Johansen på Länsmuseet har det funnits en damm på platsen i 500 år. Att flodpärlmusslan skulle få problem med föryngringen är högst osannolikt.

En biologisk fålla
Orsakerna till att det finns få (juvenila) små musslor i vattendraget bör utredas noga innan så drastiska åtgärder som utrivning vidtas. En utrivning är en oåterkallelig process som inte är möjlig att göra ogjord om man efter en tid skulle inse sitt misstag.
Minskningen av småmusslor vid Järle kan ha en så simpel förklaring som att den man som under många år fiskat stora mängder signalkräftor i ån nu har upphört med det. Signalkräftbeståndet har ökat drastiskt vilket kan ha haft en negativ påverkan på föryngringen av öring och musslor.
Jag är jag själv biolog och i början av min karriär hamnade jag i den fållan som många nyutbildade biologer gör, nämligen bland de som hävdade att utrivning av vandringshinder var nödvändigt för att uppnå biologisk mångfald. I fiskevårdsplan efter fiskevårdsplan föreslog jag detta utan tanke på vilken nytta det egentligen skulle göra för den biologiska mångfalden.

Paradigmskiftet 2012
Jag tänkte inte heller på följderna för de enskilda människorna som drabbades. Till mitt försvar gällde på den tiden att ingenting skulle göras utan verksamhetsutövarens medgivande. Utrivning kunde endast ske efter ansökan av ägaren. Det var också självklart att åtgärderna skulle bekostas med statliga medel, så kallade biotopvårdsåtgärder.
År 2012 skedde ett paradigmskifte i Sverige (utan någon ny lagstiftning) och det tidigare synsättet försvann över en natt. Nu var ingenting längre skyddat, vare sig enskild egendom eller kulturmiljö. Orsaken till detta är en annan historia, en långsam utnötning och penetrerande i lagstiftning för att hitta dess svaga punkt.
Efter att ha sett hur människor i min närhet drabbades hårt av detta nya synsätt och myndigheternas agerande insåg jag att det finns två sidor på ett mynt. Jag började strida för att åtgärder som gynnar livet i vattnet måste ske i samstämmighet med den verksamhet som i många hundra år nyttjat vattnets kraft. Åtgärder som vidtas måste vara till nytta för det biologiska livet och inte bara försvåra den pågående verksamheten, vilket jag upplever att det gör idag.

Silverfors kraftstation blev enväckarklocka för Eva Nilsson.

”Bevara Silverforsen”
Gunnar Eriksson i Silverfors, blev min väckarklocka och jag kämpade hårt för att rädda och bevara Silverfors kraftstation.
Biologisk mångfald kan inte endast värderas utifrån att det finns vandrande öring i ett vattendrag. Många öringbestånd är stationära, och har inget behov av att förflytta sig till andra miljöer. Det finns så mycket mer i ett vattendrag som är biologisk mångfald, bottenfaunan till exempel.
Bottenfaunan är ett begrepp på alla olika insekter och småkryp som lever i rinnande vatten. Vissa insekter lever där i ett eller flera stadier i sitt liv. En artrik bottenfauna är ett bra betyg på vattnets kvalitet. Det finns också sällsynta mossor och andra växter som trivs mycket bra i gammal kvarnmiljö med dammar och andra konstruktioner av olika material. Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald.
Liksom i Järle kvarn hade vi i Silverfors folkets stöd. En facebookgrupp bildades med flera tusen följare. Grannar och närboende i bygden ville ha kvar ”sin” kraftstation och på möten med politiker och myndigheter mötte de upp mangrant. På domstolsförhandlingen deltog ett 40-tal intresserade bybor.
Silverforsens kraftstation finns fortfarande kvar, trots åratal av processande. Jag hoppas Järle kvarn också får vara kvar. Liksom den biologiska mångfald som faktiskt finns idag trots dammen och kraftverket.
Eva Nilsson
Biolog och konsult i vattenfrågor

”Krav på biologisk mångfald
får inte leda till
biologisk enfald”