Romarna försåg folket med bröd och skådespel. Hunger är dåligt för stabiliteten i ett samhälle. ”Detta beprövade koncept har visat sig fungera utmärkt genom alla tider”, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson i sin nyårskrönika.
Men något har hänt. Makthavarna har tappat makten över skådespelet. Med Internet kom flera nya aktörer. En del med mycket stora resurser. Skådespelet har förändrats. Istället för skapa lugn odlar man nu motsättningar. ”Sanning och måttfullhet har blivit helt omodernt”, skriver Sven-Arne Thorstensson. ”I denna miljö så frodas både charlataner och storytellers.”
”Detta nya skådespel har också fått en helt ny dimension, ett nytt syfte. Från att ha varit ett medel att roa folket, så har det övergått i något helt annat, nämligen att odla motsättningar.”

”Blame game” istället för bröd och skådespel

En värld full av charlataner och storyteller

Att förse folk med ”bröd och skådespel ” har varit viktigt i flera tusen år, det vet vi.
Romarna var bra på det. När folket var skapligt mätta och kunde få ett litet skådespel då och då, så höll de sig lugna.
Detta beprövade koncept har visat sig fungera utmärkt genom alla tider, då man enkelt insåg att den romerska lösningen var både billigare och lugnare än att tvinga fram lugn och ordning.
På romartiden räckte det med hyfsade brödransoner och ett litet gladiatorspel på amfiteatern då och då. Genom tiderna har brödet i stort sett varit det samma. Mättnad är en relativt enkel uppgift att fylla men skådespelet har förstås förändrats över tid.
Alla ledande skikt, i alla tider har insett att hunger är dåligt för att bibehålla makt och lugn.

Mer bröd
Vid kristendomens intåg i vår del av världen, insåg man att skådespel var viktigt och man smyckade både präster och kyrkor till något som med hjälp av lite ritualer blev till ett skådespel var söndag.
Prästernas skådespel var ofta den enda händelsen för vanligt folk om helgerna som var ”politiskt korrekt” på den tiden.
Att folkloren spirade här och där kunde man dras med i någon mån, eftersom kristendomens skådespel var det allmänt förhärskande.
Och så har det pågått genom århundraden. Med några få undantag har man kunnat hålla folket mätta och skådespelet har utvecklats med tiden.
Att få fram ett samordnat och enande budskap skapade lugn, trygghet och i bästa fall tillförsikt inför morgondagen.
Ända fram till nittiotalets början hade ”samhället” hyfsad kontroll över skådespelet även om svackor förekom under 60 och 70-talen. Som medicin i svackorna skyfflade man ut mer bröd och med nytt bröd överbryggades svackorna i skådespelet.

”Blame game” det nya
Sen hände något med skådespelet. Från att ha varit skapligt homogent med hyfsad samsyn på vad som är rätt och fel i det samhällsstyrda manus som få regissörer fogade till en hyfsad enad bild om en bättre morgondag genom tillväxt.
En tillväxt med godare bröd, roligare och intressantare skådespel, så uppstod nu flera nya aktörer.
Det nyuppfunna Internet bröt upp de gamla strukturerna och kom att ge allt fler särintressen större utrymme och massorna börjar tvivla på vägen. Vad är egentligen vägen framåt, vad är rätt och vad är fel. Vad är sant och vad är falskt.
Som ett naturligt steg i detta började allt fler att omgående anklaga ”de andra” för att ha fel. Fenomenet och viljan att bevisa att den andre har fel blev snabbt större än att själv ha rätt.
”Blame game” växte sig på kort tid större och helt plötsligt så utvecklades själva konflikten till ett nytt växande skådespel.
Jakten på sanningen förvandlades. Nu vill alla bevisa att den andre verkligen har fel, och dessutom är fel.

Odlar motsättningar
Men som i de allra flesta konflikter så ligger ju själva sanningen inte helt hos varken den ena eller den andra sidan. Sanningen brukar ligga någonstans mitt emellan, med olika övervikter som varierar.
Detta nya skådespel har också fått en helt ny dimension, ett nytt syfte. Från att ha varit ett medel att roa folket, så har det övergått i något helt annat, nämligen att odla motsättningar.
Det som tidigare roade, bildade och utbildade, bygger nu murar och gräver medvetna raviner.
Allt detta har skett sedan nya aktörer med stora resurser klivit in och använder skådespelen till att påverka, manipulera, skuldbelägga och på det viset flytta fokus. Sanning och måttfullhet har blivit helt omodernt. Nu gäller det, precis som innan, att fånga ”folkets intresse”.
Skillnaden är nu att man medvetet inte vill ”hålla folket lugna” utan istället är målet att skapa konfliktlinjer. I detta spel är vad som är sanning, ofta helt oväsentlig. Det är egensyften som kommer först. Sanningen är offrad, utsåld och för de som regisserar ofta helt ointressant. Här gäller det att vinna för sina egna syften.

En vinnande ”story”
Om du ser dig omkring så finns dessa fenomen överallt. De finns i det politiska arbetet, i informationsmaterial, i handlingsplaner och utvärderingar. De finns i reklam och annonser, i dina vänners flöden, ja i stort sett överallt.
För när såg du senast någon tala klarspråk kring något och få kredit för det?
När hörde du, å ena sidan och å andra sidan sist? Sällan eller aldrig vill jag påstå.
Ty den som dristar sig till att sända ett allt för enkelt och konkret budskap blir oftast angripen från mer än ett håll. Jakten på de enkla och breda sanningarna leder oftast till blodspillan och status quo.
Just detta vet kombattanterna. Så konflikterna bedrivs som lågintensiva terrorkrig.
I denna miljö så frodas både charlataner och storytellers. Det viktigaste är inte att bringa klarhet. Det viktigaste är att visa på de andras svaghet, och sin egen förträfflighet.
Och man använder allt mer raffinerade budskap. Och formulerar dem så att de borrar sig in, i ett försök att skruva på dina värderingar. Det är högst troligen därför man så ofta utformar ”värdegrunder” som en slags hygienspärr, som ofta får dig att må lite illa, och i bästa fall att känna dåligt samvete, över att du är en dålig människa. Då har charlatanerna vunnit över dig och deras story har vunnit.
Ty det var längesedan, att ha rätt och få rätt var samma sak. Tänk på det när ni läser detta lilla manus till skådespel.
Sven-Arne Thorstensson