”Kejsare springer omkring helt nakna, och vi vågar inget säga”, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Det tar väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart, och alldeles för lång tid att komma till åtgärd. Om Sverige vore ett företag, skulle utsikten från huvudkontoret vara mer relevant än rapporter från fabriken.
Kejsarens och hans papegojor
Man kan backa långt bak i historien och finna många exempel på ledare som förlorat förmågan att se sina egna brister. HC Andersen skrev redan 1837 sagan om ”Kejsarens nya kläder. Det roliga är detta att just HC blev inspirerad till att skriva sin saga utifrån en berättelse från 1300-talet. Inget är alltså nytt under solen. Men trots att nu snart halva befolkningen tillbringat mer än femton år på skolbänken är vi inte ett dugg mer kloka nu än då. Till och med dummare skulle jag vilja säga. Eller snarare trångsynta. Runt omkring oss finns massor av ”Kejsare” som springer omkring helt ”nakna” i sina korridorer och vi vågar inget säga.
Lakejerna förnekar Nu för tiden tar det väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart. Och efter det tar det alldeles för lång tid att komma till åtgärd. Hur kan vi tillåta detta tröghetsfenomen när det gäller styrningen av vårt samhälle? De allra flesta av oss ser ju när en företeelse förvandlas till ett växande problem. Vi ser det först och under lång tid innan någon Kejsare gör det. När väl kejsaren kanske i viss mån lyssnar, kommer hans lakejer att förneka allt. Men till sist och flera år för sent kommer så vändningen. Det som vi redan visste blev faktiskt sant på riktigt. Det vill säga att Kejsaren och dennes lakejer inte längre förmår att blunda längre.
Kejsarens papegojarmé Under hur många år har vi inte (vi simpla gräsrötter) sett att brottsligheten ökar. När vi sagt det så har vi mötts av en hel flock av Kejsarens egen papegojarmé. Hans lakejer har som uppdrag att skydda Kejsaren. Det vill säga att han har rätt och du fel! Ni har ju sett debatterna där forskare som Jerzy Sarnecki, i det närmaste hånfullt förnekat att så var fallet. Han är i det måttet en av de samhällsfarliga papegoj-lakejer som bromsat sanningens väg. Men så till slut, börjar till och med de ivrigaste lakejerna at inse faktum. Vi kan nu se att en av de ivrigaste börjar inse det han raljerade tvärt emot för ett halvår sedan. Idag skriver Anders ”lakej-papegojan” Lindberg en ledare i Aftonbladet som han själv skulle sågat sönder till spån för ett år sedan. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/6jpeXo/vi-forlorar-kampen-mot-tungt-kriminella Det är i sig det ultimata beviset på att ”sent ska syndaren vakna”.
Samhället som företag Tänk tanken om ett företag fungerat som det svenska samhället gör. Det är knappt så det går att få in den tanken i skallen över huvud taget. Tänk er en bolagsstämma som på nytt väljer om en styrelse, som inte har förmågan att spana in i framtiden. Att den styrelsen godkänner en ledningsgrupp som inte bryr sig om att fabriken inte fungerar. En ledningsgrupp som inte pratar med varandra utan kommunicerar om hur det borde vara och inte hur det är. En VD som förnekar det som händer och sopar det mesta under mattan så länge det går. En styrelse som tycker att utsikten från huvudkontoret är mer relevant än rapporter från fabriken. En säkerhetschef som blundar för inbrott, hot och våld på arbetsplatsen och som inte jagar ut vare sig tjuvar, våldsverkare eller sabotörer innan han hjälplöst försöker laga staketet med silvertejp.
Företaget Sverige En HR-chef som bara läser CV och inte bryr sig ett dugg om mer än att kompetenserna hjälpligt stämmer på pappret. Och en ekonomiavdelning som ser likviditeten rinna ur systemen utan att komma med åtgärder. Och när ändå ibland ledningsgruppen diskuterar framtidsfrågor anlitar de förstås experter som hellre säger det som vill höras, än att berätta sanningar och fakta. Ja ni ser. Ingen av er skulle ju vilja varken äga eller jobba på det företaget, Nu är det ju så illa att just det företaget heter Sverige och ledningsgruppen är den du valt. Nu senast för nästan exakt två år sedan. Som min gamla granne alltid sa: Söm en bäddar få en ligga, och jag fick inte ligga alls. Sven-Arne Thorstensson
”Utsikten från huvudkontoret är mer relevant än rapporter från fabriken”
Politiken beställde förenklingar. Istället har det blivit ännu mer komplicerat. Det hävdar Gunnar Olofsson, kraftverksägare från Svenljunga, som sitter i Västsvensk Vattenkraftförenings styrelse. Ytterst handlar det här om äganderätten. Men också om hur de stora bolagen köper sig fria. Och om hur myndigheter kommer överens i hemliga möten, och driver igenom sin egen vilja istället för att följa riksdagens beslut, för att sedan köra över kraftverksägarna som om man inte förstod vad ord som samråd och samverkan egentligen betyder. Läs hela Westsidans intervju med Gunnar Olofsson.
Ett av alla små vattenkraftverk i Nossan. Foto: G Åhrén
Småskalig vattenkraft
”Djävulen sitter i detaljerna”
Förslag om utrivningar får kritiken att växa
”Djävulen sitter i detaljerna”, säger Gunnar Olofsson. I grunden handlar det om äganderätten. Ska man få bruka det man äger, undrar han retoriskt. Förslag att riva har gjort situationen akut. Därför växer kritiken från kraftverksägarna.
Det handlar om den småskaliga vattenkraften. Just nu pågår pilotprojekt i syfte att ta fram rutiner för samverkan när vattenkraften ska få moderna miljövillkor. Men konflikten mellan motståndare till vattenkraften och ägarna har pågått länge. Riksdagen har beslutat om en nationell plan. En nationell fond har inrättats som har fått en central roll i arbetet med att finansiera det omfattande projektet. Kritiken växer nu mot att myndigheterna går längre än riksdag och regering bestämt. Fonden försvarar sig med att inget är bestämt. Men kraftverksägare hänvisar till de pilotprojekt som pågår just nu, där man hävdar att förslaget är att riva flera kraftverk i Tidan. Det fick kraftverksägarnas representanter att hoppa av. Gunnar Olofsson från Svenljunga sitter i styrelsen för Västsvensk vattenkraftförening. Han är kritisk till hur arbetet med den nationella planen och den nationella fonden utvecklats, och hur berörda myndigheter jobbar med frågan. – Myndigheterna jobbar på i gamla spår. Med miljöfonden och pilotprojekten, säger han.
Föreslår utrivningar Det innebär bland annat att länsstyrelser föreslagit utrivningar i flera fall och hävdar att detta är nödvändigt för att uppnå miljökvalitetsnormen. – Myndigheterna har flyttat fram sina positioner genom den här samverkansprocessen, säger Gunnar Olofsson. Han är kritisk till hur miljöfonden utvecklat samverkansprocessen. Det heter att man ska samverka innan domstolsprövningen. Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit att länsstyrelserna ska leda arbetet och styra samverkansprocessen. Länsstyrelsernas roll gör processen rättsosäker, hävdar Gunnar Olofsson. – Det innebär att allt material som verksamhetsutövaren tar fram blir känt för motparterna, säger han. Det kan skapa en märklig situation eftersom länsstyrelsen sedan agerar motpart i domstolsprocessen. – Det är inte rättssäkert. Det är ju domstolen som avgör vem som får tillstånd och inte. Det innebär ju att länsstyrelsen kan syna alla kort som verksamhetsutövaren har, innan rättsprocessen.
Normerna avgör Ett annat problem är miljökvalitetsnormerna, som är juridiskt bindande. – Vattenmyndigheten sätter miljökvalitetsnormer, och uppnår man inte miljökvalitetsnormerna som vattenmyndigheten satt, så tvingas domstolen besluta om återkallelse av tillstånd och utrivning. Allt detta ger länsstyrelserna alldeles för stor makt, menar kritiska kraftverksägare. – Myndigheterna har tillverkat yxan som sedan överlämnas till domstolen, säger Gunnar Olofsson. – Folk har inte fattat att det är miljökvalitetsnormerna som avgör det här i slutändan. Gunnar Olofsson är också kritisk till hur de stora kraftbolagen agerat. De tjänar på statens kampanj mot små privata kraftverksägare. Statliga Vattenfall är majoritetsägare i Vattenkraftens miljöfond som genom sin roll i den nationella planen, har fått stor makt i omprövningsarbetet. – Att fonden springer ärenden åt den storskaliga vattenkraften, det är ställt utom allt rimligt tvivel, säger Gunnar Olofsson. Misslyckad samverkan Miljöfondens inställning avslöjades i samband med pilotprojektet i Tidan som fick kraftverksägarnas representanter att hoppa av. – Om man går in i en förhandling och säger att man ska riva ut ett antal kraftverk, då kan man ju inte förvänta sig att ägarna vill vara kvar och förhandla. Uppenbarligen förstår de inte detta, säger Gunnar Olofsson. Fonden har förnekat att man föreslagit utrivning av ett antal kraftverk, men Västsvensk Vattenkraftförening anser att det klart framgår av handlingarna. Även om förslaget ursprungligen kommer från länsstyrelserna, så finns det med i fondens handlingar. – Det är skrivet på fondens papper, med deras logga uppe till vänster. Man framför detta helt okritiskt, säger Gunnar Olofsson. Det tyder på att man inte riktigt förstår frågan, och vad det innebär för kraftverksägarna att myndigheterna går längre än riksdag och regering har bestämt.
Plan för utrivning Förslaget som fick kraftverksägarnas representanter att lämna pilotprojektet var att fyra kraftverk i Tidan skulle rivas ut. Vattenfall, som är majoritetsägare i miljöfonden, har dessutom beställt en utredning av Energiforsk om den samhällsekonomiska nyttan med småskalig vattenkraft och ”de utrivningar som väntas”. Man tycks alltså veta något som politikerna i riksdagen som fattat besluten inte vet. – Fonden har nu använt den här utredningen i pilotprojektet i Tidan, säger Gunnar Olofsson. Frågan är vad politiken kan göra i det här läget. – Se till att regeringen gör vad riksdagen har beslutat, säger Gunnar Olofsson. – Om regeringen inte gör som riksdagen vill, då finns ju bara konstitutionsutskottet. – Möjligen anser man att detta är en så liten fråga att det inte är värt att ställa till en regeringskris.
”Hemliga samtal” Den småskaliga vattenkraftens öde har stötts och blötts i flera år nu. En del av detta har skett bakom stängda dörrar. Det gäller exempelvis utredningar som Havs- och vattenmyndigheten, HaV, ansvarade för. Liksom de så kallade högnivåsamtalen, där ett antal generaldirektörer gjorde upp. De stora kraftbolagen har passat på att sälja sina små vattenkraftverk. Många köptes i god tro av privatpersoner, småföretagare eller kommuner. Detta sker alltså samtidigt som hemliga samtal förs om hur man ska kunna lägga ner och riva ut stora delar av den småskaliga vattenkraften. – Det rör sig om mellan 150 och 200 kraftverk, säger Gunnar Olofsson. Många av dessa kraftverk ligger i vattendrag som Tidan, Lidan och Ätran, där myndigheterna nu jobbar för att lägga ner och riva ut kraftverk. – Mot bakgrund av detta kan den storskaliga vattenkraftens agerande inte betraktas som smakligt. Först sälja ut kraftverken, och sedan agera så att de nya ägarna ska tvingas riva kraftverken. Dom borde skämmas, säger Gunnar Olofsson.
Inga förenklingar Han menar att storbolagen redan visste att många skulle rivas, när man gjorde sig av med sina små kraftverk. Men köparna, som i många fall var privatpersoner eller småföretagare, i något fall en kommun, visste det inte. Man kan fråga sig varför de i så fall inte bara la ner kraftverken och ansökte om utrivning själva. Det hade ju varit hederligare. De förslag som kom fram i de så kallade högnivåsamtalen, och i Havs- och vattenmyndighetens egna utredningar, är till stor del det som genomförs nu. Inte det som riksdagen har beslutat. – Riksdagen har i princip beslutat att det ska införas förenklingar. Det är ingen som kan se dessa förenklingar. Det har blivit ännu mer komplicerat istället, säger Gunnar Olofsson. Meningen var att det inte skulle bli några utrivningar, möjligen något enstaka. – Dessa aktörer strävar efter att riva ut så många kraftverk som möjligt. Tror man att verksamhetsutövarna ska ledas till slaktbänken utan motstånd, undrar Gunnar Olofsson.
Storskalighet råder Mycket tyder alltså på att berörda myndigheter följer det man kom överens om i högnivåsamtalen och HaVs utredningar, snarare än det som riksdagen beslutat om. – Det är det som ligger till grund för det hela. Liksom Kammarkollegiets juridiska utredning, säger Gunnar Olofsson. – Det är en myndighet som beställt en utredning från en annan myndighet. Kammarkollegiet hade en sådan pondus att det fick ett stort genomslag. – Det är märkligt att fonden inte förstår att man inte kan gå in i en förhandling och föreslå att man ska utplåna den ena partens verksamhet. – Det är ju det konflikten handlar om. Man vill ju riva kraftverken. Och detta ska ske bara för att du är så liten och obetydlig ur ett nationellt perspektiv. – I så fall ska heller inte mindre lantbrukare och skogsbrukare accepteras. Det ska bara vara storskaligt och stora brukningsenheter. Det är typisk socialdemokratisk ideologi.
Det handlar om äganderätten – Till syvende och sist handlar det här om äganderätten. Ska man få äga och bruka det man äger? Eller är det alltid så att det allmänna ska gå före det enskilda ägandet? Det handlar också om småföretagande på landsbygden. – Ska man kunna försörja sig på landsbygden så måste man få använda de resurser som finns. Det är för mycket storstadsperspektiv i debatten. – För 50 år sedan hade detta varit otänkbart. Ägandet blir en black om foten om man inte får använda det man äger. Och samverkar man inte med miljöfonden så blir det inga pengar. Det innebär i klartext att man måste samarbeta med länsstyrelsen, för att få pengar till åtgärder, och HaV har föreslagit att länsstyrelserna ska leda samverkansgrupperna. Men även miljöfonden, som är ett privat företag med Vattenfall som majoritetsägare, kommer att få en del att säga till om. – Staten har överlåtit skitjobbet åt miljöfonden, säger Gunnar Olofsson. Och miljöfonden riskerar att bli ytterligare en motpart, till alla andra motparter som kraftverksägarna redan har. (Länsstyrelser, Vattenmyndigheter, HaV, Kammarkollegiet, Älvräddare och Sportfiskarna, varav flera aktörer regelmässigt överklagar om någon skulle få tillstånd.)
Maktförskjutning Och systemet med ramlagar gör som sagt att den lagstiftande makten förskjutits från politik till myndigheter. Och detta utnyttjas av motståndarna till den småskaliga vattenkraften. – Det vet ju alla, att djävulen sitter i detaljerna, säger Gunnar Olofsson. Få är insatta och förstår vad det innebär att miljökvalitetsnormerna är juridiskt bindande. Det är anmärkningsvärt inte minst mot bakgrund av att normerna ofta enbart bygger på bedömningar. – I den gamla lagen såg man helheten. Det gör man inte nu, avslutar Gunnar Olofsson. Kraftverksägarna har svårt att se på vilket sätt detta innebär en förenkling av tillståndsprocesserna, vilket var en av huvudpunkterna i riksdagens beslut när den nya lagen antogs. Grundproblemet är systemet med ramlagar. Det ger myndigheter makt att tolka riksdagsbeslut, och omforma verkställigheten efter den egna agendan. I den situation den småskaliga vattenkraften har hamnat, blir detta väldigt tydligt. WESTSIDAN har varit i kontakt med Vattenkraftens miljöfond för att ge fonden möjlighet att bemöta kritiken. Men fondens företrädare har valt att inte svara på några frågor. Göran Åhrén
Leta rätt på alla Bull, så får ni mer ”Pang för pengarna”, och ändå en slant över. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, där han delar in folk i litterära storheter som Spara och Slösa, och Bill och Bull. Uppmaningen riktar han till kommunala politiker, som gärna tänker som Spara och Slösa. Bill är bra på att få saker uträttade. Bull är bra på att komplicera, och låter gärna någon annan göra jobbet. Det finns inte många Bill i den kommunala byråkratin, men desto fler Bull.
Lyckoslanten räcker inte till
”Leta reda på Bull och få en slant över”
Många av oss minns de där två flickorna ”Spara & Slösa”. Dessa två motsatser skulle för den uppväxande generationen vara sedelärande i göranden. På många sätt gav detta alldeles säkert resultat i att fler tänkte till när det gällde sina tjänade och sparade slantar. Men det var då det. Det var på den tiden som man köpte tuggummi, sockerdricka och en och annan fotboll för pengarna. Vid enstaka tillfällen kunde man kosta på sig en biobiljett och en varmkorv med pucko om pengarna och samvetet tillät utsvävningen. Det var en sedelära som fungerade i en sakekonomi, långt innan tjänstesamhället bredde ut sig runt omkring oss. När det gällde sakekonomin så var allt lätt att jämföra. Ett tuggummipaket jämfördes med ett annat och prisskillnader på Toy var blygsamma. Lika så var även biobiljetter, varmkorv, cyklar och bilar.
”Pang för pengarna” Men när det kom sig till tjänstesamhällets tjänster så blev det genast svårare med just jämförelsen. Nu kom ord som bättre än och inte jämförbar in som argument, oftast av dem som tjänade mest på att göra minst. Det är här vi behöver föra in en ytterligare dimension, nämligen ”Pang för pengarna” Så om vi för en stund släpper Spara och Slösa och studerar deras kusiner Bill & Bull. Bill och Bull får personifiera just hur mycket ”Pang” man får för pengarna. Låt oss titta lite närmare på dem. Bill är den där smarta grabben, som har full koll på allt i omvärlden, och vad som påverkar honom nu och senare. Han kan konsten att planera långsiktigt. Han är förstås både idog och flitig, med ett stort mått av noggrannhet utan att överdriva. Han köper billigt när det fungerar, men satsar på kvalité när det ska investeras. Bill är effektiv och ogillar Lull-lull. Här ska det hända och när det behövs så händer det. Pengarna finns redan, och de både räcker och blir över.
Bull är motsatsen Bull däremot är ju förstås motsatsen i allt. Han har dålig eller ingen koll på sin omgivning och planerar sällan, och de gånger han gör det, görs det inte särskilt väl. Han är dessutom oftast ganska lat och om det ges en möjlighet, så låter han någon annan göra jobbet för att slippa själv. Bull får aldrig någonting att räcka mer än tron på sig själv. Pengar och andra resurser måste ständigt tillföras från annat håll om det ska ”smälla” överhuvudtaget. Bull är en loser. Bill klarar sig alltid, och där smäller det lagom mycket även med lite krut. Om vi nu tar både Spara och Slösa, samt också deras kusiner Bill och Bull med in i den kommunala ekonomin så förefaller det som om man endast tittar på de två flickorna Spara och Slösa, medan man helt glömt bort Bill och Bull. Alla vet att de finns där i olika antal de också. I den här miljön syns inte Bill till så mycket. Dels för att det oftast inte finns så många Bill kvar. De flesta Bill har blivit rekryterade till näringslivet om de ens hann börja.
Många Bull i korridorerna Det märkliga är att man inte märker så mycket av Bull heller. Men den som letar finner många Bull lite varstans i korridorerna. Det är där de gömmer sig, och de är bra på det också. De ”Bullar” som är allra skickligast har lärt sig att komplicera allt som går att komplicera. De hävdar lagar och regler som sitt eget skydd, ty eget ansvar är Bull helt främmande för. En Bull är därmed oerhört duktig på att äta upp Sparas tillgångar och samtidigt på ett smart sätt i det dolda skylla på Slösa. Så ni politiker som jämt gafflar om någon procent hit och dit i era budgetramar. Var stram mot Slösa, men för guds skull leta rätt på alla Bull. Och jaga dem, så kommer det mer än 10 procent mer ”pang för pengarna” direkt, och då har ni nio över… Sven-Arne Thorstensson
”Bullar är skickliga på att komplicera allt som går att komplicera”
Nutidens Farbror Melker fattar ännu mindre hur man lever på landet. Ändå är det dessa som regerar. Det är den urbana normen som gäller, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, som hyllar Helena Lindahl, Västerbotten, som ett lysande undantag. Vi har inte råd med 300 slätkammade ja-sägare längre, vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson är tillbaka i gammal god form. Läs hela krönikan.
Nu finns det tusentals Farbror Melker
Nutidens Farbror Melker regerar
Astrid Lindgrens briljans fångade redan 1964 förlagan av vad vi nu ser effekterna av. Farbror Melker kom från stan och fattade inte ett dugg om hur man lever på landet. I TV-serien från då, finns många paralleller med nu, fast nu har blivit mer än rart och bortkommet. Dagens Melker har tagit kommandot och sätter nu normen, trots att han idag fattar ännu mindre än sin förlaga Melker gjorde då. Hur kan det då ha blivit så undrar den som tänker några varv till. Jo, tyvärr har vi ”på landet” oss själva att skylla. Vi har stilla suttit och sett det ske. Vi har helt enkelt kapitulerat för stadens bild av vad som en gång var ursprunget.
Den urbana normen Under årtionden har vi utsett våra egna ”landsbygdspolitiker” till att föra vår talan. Trots att hela vårt valsystem på alla sätt gynnar landsbygdsregionerna när det gäller vår representativa demokrati, så når inte våra röster fram. Vi har sölat bort det helt. Eller snarare. Vi har låtit dem göra det. Problemet ligger ju förstås i, att vi tappat greppet om både våra politiker och politiken. När det gäller politikerna (med mycket få undantag) så har vi alla både sett och hört dem. Inte en gång, inte tre, utan väldigt många gånger. ”Ni förstår inte komplexiteten i detta.” Ty det är ju lite jobbigt att driva frågor och företräda något som avviker från den urbana normen.
Förvandlingen Nu gäller det istället att smälta in i den sociala hierarkin och det sociala nätverket. Detta istället för att behålla ”handskarna på” och stå upp för och förklara vad som behövs för att hela landet ska fungera. De som en gång lovade och förstod, har nu skaffat sig en dyrare kostym, klippt sig, vaxat håret, och ansat skägget, allt för att passa in i storstadsnormen. Och inom kort har de fullbordat sin förvandling till nutidens Farbror Melker. Denna transformation har pågått i decennier men accelererar nu när 80 och 90-talisterna börjar forma politiken. Hos dem är särart något fult, och det blir ännu mera viktigt att smälta in. Och behovet av att just smälta in är av någon konstig anledning mycket viktigare än att vara självständig. Den så hedrande personliga integriteten, som det talas om i de små rummen, den blir helt enkelt som bortblåst i de större.
Blytung kollegialitet Det kollegiala i riksdagsgrupper, allianser, utskott, departement och korridorer väger blytungt mer än det uppdrag de egentligen fått i att bevaka våra regionala intressen. Helt plötsligt blir den personliga vinningen viktigare än det givna uppdraget. Genom åren har jag sett många personer i position, som egentligen inte jobbar med att utföra det de är tillsatt för, utan istället positionerar sig för den egna karriärstegen genom att mer eller mindre öppet arbeta för att få någon annans position och jobb. Tråkigt nog så är idag enda vägen till karriär, att inte på något vis ha stött sig med någon, någon gång. Inte ens lite. Det är det som är så förödande med många av våra unga politiker. De har helt enkelt alldeles för mycket att förlora i framtiden om de gör det de valts för att göra. Från detta finns väldigt få undantag.
Sådana vi behöver Ett undantag är den modiga och relativt unga riksdagskvinnan Helena Lindahl från Västerbotten. Hon talar klarspråk. Konkretiserar problem. Pekar finger åt korkade myndigheter. Och hon står på sig. Men vad jag förstått så är hon inte särskilt populär, djupt internt inom sitt parti, och det är högst troligt att hon aldrig kommer att nå en högre position än den hon har idag inom sitt parti. Toppstyrda Centern skulle aldrig våga utse en sådan frispråkig kvinna till t.ex. minister. Fast det är precis sådana vi behöver. Sverige har helt enkelt inte råd att hålla sig med över trehundra slätkammade ja-sägare längre. Vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. Och politik uppstår genom att diskutera och bryta åsikter. Finns inga åsikter, finns inget nytt land att bryta. Så nästa gång du ser en farbror Melker, säg åt honom att ”Du har inte rätta knycken”. Sven-Arne Thorstensson
”Vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik”
”Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald”, skriver biologen och vattenexperten Eva Nilsson i en krönika från Värmlandsskogen. Bakgrunden är ett besök vid Järle kvarn i Västmanland, där två statliga myndigheter vill lägga ner och riva ut Järle kvarn, en unik kulturmiljö. En lokal opinion för att bevara Järle kvarn har vuxit fram och protesterna börjar bli besvärande för de statliga myndigheterna.Frågan är om den biologiska mångfalden verkligen gynnas av en utrivning, och om det i så fall väger upp förlusten av kulturmiljön. Eva Nilsson menar att svaren inte är givna.
Krav på mångfald… ...får inte leda till enfald
Växande lokal opinion vill bevara Järle kvarn
Efter en härlig dag med barnbarnen i blåbärsskogen hamnade jag framför sena nyheterna. En av huvudrubrikerna var ”Striden om vattnet” och jag lystrade till. Det handlade om vem som har rätt till Nilens vatten, och i andra floder i världen, som passerar flera länder på sin väg till havet. Vattnet är livsviktigt för att det ska vara möjlig att leva. Det rinnande vattnet är en förutsättning för fiske, bevattning och produktion av elektricitet. I Sverige pågår just nu många strider om vem som har rätt till vattnet. En sådan strid handlar om Järle kvarn i Örebro län. Jag har under våren följt striden på avstånd. En dag i juli blev det möjligt att själv åka dit för att se och samtala med de som kämpar för att bevara den unika kvarnmiljön på platsen.
Vill rädda Järle kvarn Vi träffade tre fantastiska kvinnor som jobbar hårt för att rädda Järle kvarn. De berättade om den tuffa kampen mot ”staten” och aktivister inom myndigheter eller organisationer. Naturvårdsverket har ansökt om att riva ut en del av den gamla kvarndammen i Järle, för att gynna flodpärlmusslan i ån. En talesperson för Naturvårdsverket har antytt att det var Länsstyrelsen i Örebro som tryckt på för att få utrivning till stånd. Älvräddarna, en annan aktör i konflikten, ringde upp en av kvinnorna för att prata henne ”till rätta”. Det lyckades givetvis inte. Jag förundras över hur starka och seriösa kvinnorna i Järle är i sin kamp. De studerar lagar och dokument, de söker fakta och information direkt från källan, de ifrågasätter och de skapar opinion. Protesterna sker dock på ett stillsamt och sofistikerat sätt och de eftersträvar en bra kommunikation med myndigheterna.
En lokal opinion för att rädda Järle kvarn har vuxit fram. Foto: Eva Nilsson.
2300 följare på FB De har skapat en facebooksida ”Vi som vill rädda kultur- och naturmiljön vid Järle kvarn” som idag har cirka 2300 följare, fantastiskt efter så kort tid. Sidan bjuder på fina bilder från omgivningen runt Järle kvarn, intressanta diskussioner och funderingar. Som en tyst protest uppmanades besökare som stödjer deras kamp att sätta upp tygband på broräcket över ån. Antalet band ökade snabbt och efter två månader klarade inte Länsstyrelsen i Örebro av att stillatigande acceptera denna tysta protest. En fyra man stark delegation åkte ut och rev ner banden. Samtidigt öppnade de upp dammluckorna så att dammen tömdes på vatten. Dammen har ännu inte, 14 dagar senare, kunnat fyllas upp till den nivå som det ska vara enligt skötselplanen för Naturreservatet. Länsstyrelsen i Örebro är i detta fall skyldig till den skada som uppkommit på flora och fauna vid torrläggningen, ett miljöbrott som borde anmälas.
”Här ska allt rivas” Man kan ju fråga sig varför länsstyrelsen genomförde denna aktion. För att ytterligare visa sin makt uttalade tjänstemännen från länsstyrelsen som var på platsen att ”Det får vara slut på samråd” och ”Här ska allt rivas så vattnet kan rinna fritt”. En av dem var så otrevlig mot en granne som kom förbi att denne kort därefter kontaktade hans chef. Enligt chefens egen utsago gavs tjänstemannen en reprimand för uppförandet. Förutom de 2 300 följarna på facebook har eldsjälarna vid Järle kvarn ett mycket starkt stöd från Örebro länsmuseum som aktivt arbetar för att kulturmiljön omkring Järle ska räddas. Sveriges Hembygdsförbund och Vattenhistoriskt nätverk är två andra miljöorganisationer som genom skrivelser och yttranden försöker förhindra utrivning och förstörelse av natur- och kulturmiljön vid Järle kvarn.
Örebro länsmuseum arbetar för att rädda kvarnmiljön vid Järle. Foto: Eva Nilsson.
Stationär öring lika bra De som vill ha bort kvarndammen hävdar att en rivning skulle gynna musslor och vandrande öring. Flodpärlmusslor är beroende av öring eller lax som mellanvärd för sin föryngring. Men mussellarverna har inga krav på att det måste vara vandrande öring. Det fungerar lika bra med stationära öringbestånd, och det finns redan i Järleån. Huvudsaken är att det sker en reproduktion av öring i samma vatten som musslorna finns eftersom musslans larver fäster på årsynglens gälar. När en öring en gång har ”infekterats” av mussellarver blir den immun mot flera angrepp varför det krävs många öringyngel för att föryngringen av musslor ska lyckas. Att tro att föryngringen av flodpärlmusslor har minskat på grund av dammen vid Järle kvarn är enfaldigt. Dammen har funnits under mycket lång tid, liksom musslorna. Enligt Birgitta Johansen på Länsmuseet har det funnits en damm på platsen i 500 år. Att flodpärlmusslan skulle få problem med föryngringen är högst osannolikt.
En biologisk fålla Orsakerna till att det finns få (juvenila) små musslor i vattendraget bör utredas noga innan så drastiska åtgärder som utrivning vidtas. En utrivning är en oåterkallelig process som inte är möjlig att göra ogjord om man efter en tid skulle inse sitt misstag. Minskningen av småmusslor vid Järle kan ha en så simpel förklaring som att den man som under många år fiskat stora mängder signalkräftor i ån nu har upphört med det. Signalkräftbeståndet har ökat drastiskt vilket kan ha haft en negativ påverkan på föryngringen av öring och musslor. Jag är jag själv biolog och i början av min karriär hamnade jag i den fållan som många nyutbildade biologer gör, nämligen bland de som hävdade att utrivning av vandringshinder var nödvändigt för att uppnå biologisk mångfald. I fiskevårdsplan efter fiskevårdsplan föreslog jag detta utan tanke på vilken nytta det egentligen skulle göra för den biologiska mångfalden.
Paradigmskiftet 2012 Jag tänkte inte heller på följderna för de enskilda människorna som drabbades. Till mitt försvar gällde på den tiden att ingenting skulle göras utan verksamhetsutövarens medgivande. Utrivning kunde endast ske efter ansökan av ägaren. Det var också självklart att åtgärderna skulle bekostas med statliga medel, så kallade biotopvårdsåtgärder. År 2012 skedde ett paradigmskifte i Sverige (utan någon ny lagstiftning) och det tidigare synsättet försvann över en natt. Nu var ingenting längre skyddat, vare sig enskild egendom eller kulturmiljö. Orsaken till detta är en annan historia, en långsam utnötning och penetrerande i lagstiftning för att hitta dess svaga punkt. Efter att ha sett hur människor i min närhet drabbades hårt av detta nya synsätt och myndigheternas agerande insåg jag att det finns två sidor på ett mynt. Jag började strida för att åtgärder som gynnar livet i vattnet måste ske i samstämmighet med den verksamhet som i många hundra år nyttjat vattnets kraft. Åtgärder som vidtas måste vara till nytta för det biologiska livet och inte bara försvåra den pågående verksamheten, vilket jag upplever att det gör idag.
Silverfors kraftstation blev enväckarklocka för Eva Nilsson.
”Bevara Silverforsen” Gunnar Eriksson i Silverfors, blev min väckarklocka och jag kämpade hårt för att rädda och bevara Silverfors kraftstation. Biologisk mångfald kan inte endast värderas utifrån att det finns vandrande öring i ett vattendrag. Många öringbestånd är stationära, och har inget behov av att förflytta sig till andra miljöer. Det finns så mycket mer i ett vattendrag som är biologisk mångfald, bottenfaunan till exempel. Bottenfaunan är ett begrepp på alla olika insekter och småkryp som lever i rinnande vatten. Vissa insekter lever där i ett eller flera stadier i sitt liv. En artrik bottenfauna är ett bra betyg på vattnets kvalitet. Det finns också sällsynta mossor och andra växter som trivs mycket bra i gammal kvarnmiljö med dammar och andra konstruktioner av olika material. Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald. Liksom i Järle kvarn hade vi i Silverfors folkets stöd. En facebookgrupp bildades med flera tusen följare. Grannar och närboende i bygden ville ha kvar ”sin” kraftstation och på möten med politiker och myndigheter mötte de upp mangrant. På domstolsförhandlingen deltog ett 40-tal intresserade bybor. Silverforsens kraftstation finns fortfarande kvar, trots åratal av processande. Jag hoppas Järle kvarn också får vara kvar. Liksom den biologiska mångfald som faktiskt finns idag trots dammen och kraftverket. Eva Nilsson Biolog och konsult i vattenfrågor
”Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald”
Villkorlig dom och dagsböter för sabotage av kraftverk
SVENLJUNGA: En sportfiskare döms för grov skadegörelse mot ett vattenkraftverk i Svenljunga kommun. Enligt Borås tingsrätt har han vid flera tillfällen orsakat allvarlig skada på kraftverket.
En man i 40-årsåldern, hemmahörande i Svenljunga kommun, döms av Borås tingsrätt för grov skadegörelse till villkorlig dom och dagsböter på 38 000 kronor. Han ska också betala kostnaden för det juridiska ombudet på 43 376 kronor. Det var i augusti 2016 som mannen vid två tillfällen gav sig på en privatägd anläggning för produktion av vattenkraft. Kraftverket ägs av Västergötlands Kraft och ligger vid sjön Såkens södra ända. Kraftverket förses med vatten av en tub 450 meter från sjön. Vid sjön regleras vattentillförseln till kraftverket och Lillån av ett antal dammluckor. Någon otillbörlig har gett sig på dammluckorna för att påverka vattenflöden i Lillån.
Omfattande skador Vid två tillfällen, den 8 och 12 augusti, har någon utsatt anläggningen för skadegörelse. Brytvåld har använts mot dammluckorna. Vatten har letts från kraftverket, till Lillån. Det har lett till att vakum har bildats i tuben med omfattande skador på tuben och de fundament som den vilar på som konsekvens. Den åtalade sportfiskaren har erkänt att han vid ett tidigare tillfälle har brutit upp luckorna med en kofot, men hävdar att han gjorde det för att han var orolig för att det var för lite vatten i Lillån. Men han förnekar att han är ansvarig för skadegörelsen i augusti 2016. Åklagaren grundar sitt åtal både på bevisning och vittnesmål som styrker att sportfiskaren var där.
Bunden till platsen Tingsrätten skriver att det är ställt utom rimligt tvivel att sportfiskaren befunnit sig på platsen vid tillfället. Domstolen stöder sig på övervakningsbilder och vittnesmål från en annan person som var på plats vid samma tillfället. Tingsrätten skriver att den åtalade sportfiskaren orsakat de omfattande skadorna genom att stänga tillförseln av vatten till kraftverket för att öka tillförseln av vatten till till Lillån. Den dömde är medlem och förtroendevald i en lokal sportfiskeklubb. Det är allmänt känt att sportfiskare i Svenljunga varit aktiva motståndare till småskalig vattenkraft. Med domen i brottmålet är detta inte över. Nu när ansvarsfrågan är fastställd, kommer ägaren till kraftverket att begära skadestånd. Skadeståndet lär hamna på betydligt högre belopp än de böter och advokatkostnader, på drygt 80 000 kronor, som den dömde sportfiskaren nu tvingas betala till staten. WESTSIDAN (2020 07 24)
Slaveriet har hamnat i fokus och det har blivit populärt att riva gamla statyer. Historikern Per Bolander gör en tillbakablick och ställer frågan vilka som egentligen är ansvariga för slaveriet, och vem som egentligen är rasist. Han konstaterar bland annat att många som var med och skrev USAs författning var slavägare. Men var alla därför rasister? Och vem var det som satte stopp för slaveriet? Svaren är inte så givna som många tycks tro. Och hur många vet att européer såldes som slavar i Turkiet så sent som 1908?
Riv gärna statyer… …men tänk efter först
De senaste veckorna har världen skakats av stora demonstrationer på grund av polisvåldet i USA, som anses rikta sig främst mot svarta amerikaner och därför vara rasistiskt. I samband med detta har det kommit krav på att riva ner statyer av misshagliga personer som varit slavägare och/eller rasister. I USA har statyer av gamla sydstatsgeneraler rivits. Detta är dock inte så kontroversiellt som många tror, eftersom generalerna ifråga var förrädare mot sitt land, och försökte få Storbritannien och Frankrike att anfalla USA (det var nära några gånger). De flesta vita amerikaner skulle därför nog inte ha något emot att avlägsna dessa statyer, om än av andra orsaker än demonstranterna.
Vilka statyer ska bort? Men vad göra med landets grundare? De som skrev självständighetsförklaringen och ledde revolutionen mot britternas styre. Thomas Jefferson var inte bara slavägare (och hade en av sina slavinnor som älskarinna) utan också en ideologiskt övertygad rasist. Detta gäller flera av de övriga grundlagsfäderna, dock inte den störste av dem alla. George Washington var inte rasist och beslöt följaktligen att frige alla sina slavar, men han tycks ha varit unik. Ska de övrigas statyer också bort? Det lär möta ett enormt motstånd från den överväldigande majoriteten av amerikanerna.
Vilka statyer ska bort? Foto: WESTSIDAN
Känslostyrd rörelse De flesta av aktivisterna tycks inte ha tänkt igenom vad de sysslar med. Det är en rörelse som är helt känslostyrd och oförmögen att pröva intellektuella argument. Bara en sådan sak som att svarta väljer att knäböja för att protestera mot rasism. Man undrar vad deras förfäder skulle tycka om det. En annan sak är motivet för att riva en staty. När svarta i Kapstaden rev statyn av Cecil Rhodes, den engelska 1800-tals imperialisten som grundade Rhodesia (dagens Zimbabwe), fick de entusiastiskt stöd av de vita boerna som hatar Rhodes på grund av hans roll i boerkriget där över 30 000 av boernas kvinnor och barn dog i de engelska koncentrationslägren.
Vem är rasist? När aktivister i en amerikansk stad nyligen ville riva en staty av Columbus hamnade de på samma sida som Ku Klux Klan. Statyn hade bekostats av fattiga och föraktade italienska invandrare 1927 trots hot från klanen att riva statyn av vad de betraktade som en ”smutsig dego”. Så vem är rasist? Den som vill riva statyn eller den som vill bevara den? Statyer av slavägare- och handlare och rasister är de som bör rivas, tycker många. Vad gör vi då med några av de största författare som levat. Tolstoj ägde hundratals slavar men var inte rasist. Dostojevskij ägde inga slavar men var en glödande rasist. Ska vi riva deras statyer? Eller bara en av dem? I så fall vilken? För att inte tala om Shakespeare, Locke och en hel drös andra. Det lär bli problematiskt.
Vita slavar i Afrika Många av aktivisterna vill uppmärksamma slaveriet och tycks tro att bara européer sysslade med sådant, men det är ett stort misstag. Den arabiska slavhandeln förde miljoner svarta slavar till Arabvärlden under hundratals år (se bild) men det talas det inte mycket om. Något som tycks vara helt okänt är slavhandeln från Europa till Afrika. Vissa historiker uppskattar att ca 1,25 miljoner västeuropéer fördes till slaveri i Afrika mellan 1400-talet och 1800-talet. Arabiska slavhandlare gjorde raider ända upp till Island i slutet av 1600-talet och förde bort befolkningen till slaveri i Nordafrika. Även svenskar, danskar, fransmän och engelsmän fördes bort. Så, ska vi (Skandinaver, Västeuropéer) kräva en ursäkt från Marocko och Algeriet? Kanske också skadestånd i form av pengar.
Turkiet sålde slavar 1908 Bland de största slavhandlarna var Turkiet (Osmanska Riket) och deras hantlangare. Miljoner européer fördes bort till slaveri i Turkiet och Mellanöstern. Själva ordet ”slav” och motsvarande ord på engelska, tyska, franska, spanska e t c kommer från ”slaver”, alltså förfäderna till våra dagars ryssar, polacker, tjecker e t c. Enbart under 1500- och 1600-talen fördes över 2 miljoner människor från Ryssland och Polen till slaveri i Turkiet. Så sent som 1908 såldes östeuropéer på slavmarknader i Turkiet. Men inga krav från aktivisterna att detta ska uppmärksammas i skolans historieböcker.
Slaveriet utbrett Den enkla sanningen är att slaveriet som institution har funnit i tusentals år i alla länder och alla kulturer. I Mexiko var slaveriet utbrett under aztekernas välde, även i Inkariket. På Nya Zeeland var slaveriet en del av maoriernas samhällssystem fram till att de engelska kolonisatörerna avskaffade det. Och detta är kanske det mest känsliga av allt. Det var några av de västeuropeiska länderna, England och Frankrike, samt USA som var de första som började ifrågasätta både slavhandeln och slaveriet i sig och som också avskaffade det. I USA krävdes det ett inbördeskrig med nära 700 000 döda och en enorm materiell förstörelse innan man lyckades. Det är dessa länder som faktiskt har försökt göra upp med sitt förflutna. Har något liknande skett i Turkiet, Marocko, Algeriet eller länderna i Mellanöstern?
Slut på arabisk slavhandel Sanningen, som aktivisterna vägrar ta till sig, är alltså att såväl argumenten som organisationerna mot slavhandel och slaveri började i England, Frankrike och USA. Det var också de som avskaffade slavhandel överallt där de kom åt. Den brittiska flottan patrullerade Atlanten och Indiska Oceanen och stoppade alla slavskepp. Engelsmännen avskaffade slaveriet i hela sitt väldiga imperium. Faktum är, och detta är säkert det svåraste att erkänna, att den franska och engelska koloniseringen av Afrika befriade miljoner slavar och gjorde slut på den arabiska slavhandeln. Så det kanske inte var helt rätt att riva statyn av Cecil Rhodes trots allt. Sen får boer och afrikaner säga vad de vill. Per Bolander
”Miljoner européer fördes bort till slaveri i Turkiet”
Demokratin är i kris. En djupare kris än många verkar förstå. På område efter område visar det sig att regeringen struntar i beslut som riksdagen fattat. Exemplen är många. Strategier, som livsmedelsstrategin, som inte leder till konkreta åtgärder. Tjänstemäns ansvar för sina beslut, där en majoritet i riksdagen har röstat för ett skärpt tjänstemannaansvar. Regeringen väljer att strunta i riksdagsmajoriteten. Inom vattenförvaltningen sitter Miljöpartiet i miljödepartementet och blockerar en förändring av regelverket som skulle innebära lättnader för ägare till enskilda avlopp. En förändring som statliga myndigheter faktiskt ställt sig bakom.
Nationell plan Det senaste exemplet på regeringens och Miljöpartiets förakt för demokratin är beslutet om den nationella planen för den småskaliga vattenkraften. Där slår man fast att det är miljökvalitetsnormerna som kommer att bli styrande för omprövningen av tillstånden för den småskaliga vattenkraften. Alla som är insatta i frågan vet vad det innebär. I händerna på aktivistiska tjänsemän riskerar den nationella planen att bli en nationell plan för utrivning. Riksdagen har flera gånger fattat beslut om att miljöprövningar av vattenkraften inte får leda till omfattande utrivningar. EU-kommissionen har flera gånger klargjort att man inte kräver att Sverige river ut dammar och kraftverk för att nå upp till miljökvalitetsnormerna. SOM-institutets undersökningar visar att vattenkraften har ett massivt stöd i den svenska folkopinionen. Och Europadomstolen har slagit fast att även lokala nyttor från småskalig vattenkraft kan betraktas som samhällsintresse.
Driver utrivning Alla dessa argument som för vanligt folk förefaller självklara, verkar inte tränga in på de statliga myndigheterna som driver frågan. De pilotprojekt som Havs- och vattenmyndigheten genomfört i samverkan med länsstyrelser och representanter för kraftverksägarna visar att berörda statliga myndigheter inte ändrat sin ambition att riva ut dammar och kraftverk. Regeringen är väl medveten om problemen med aktivistiska tjänstemän på vattenmyndigheter, länsstyrelser och Havs- och vattenmyndigheten, och att de fortsätter driva sin egen agenda. Men regeringen väljer att inte göra något åt problemet. Istället låter man myndigheterna styra. Det är svårt att tolka regeringens beslut i veckan på annat sätt. Den enda förändring regeringen har gjort av den nationella planen är ett tillägg med lydelsen att återkallelse av tillstånd med efterföljande krav på utrivning ”bör röra sig om undantagsfall”. I övrigt nöjer sig regeringen med en brasklapp om att det går ”att ändra och anpassa planen så att den får önskad effekt”.
Tvingas fortsätta Inget av detta är naturligtvis tillräckligt för att lugna oroliga ägare till små vattenkraftverk. Bedömningen är snarare att små privata energiproducenter kommer att få fortsätta kämpa för sin existens. Med de beslut som riksdagen fattat i frågan borde hetsjakten på småskalig vattenkraft vara över. Att problemen för kraftverksägarna av allt att döma nu kommer att fortsätta, visar att den svenska demokratin inte fungerar. Bakom hetsjakten på små privata vattenkraftverk ligger åratal av lobbyverksamhet från sportfiskarna som med frikostigt ekonomiskt stöd av producenter och återförsäljare av sportfiskeutrustning har utnyttjat miljöbalken och vattendirektivet för sina syften. De vill förvandla kulturbygder till ”vildmark” med forsande vatten för att öka möjligheterna till flugfiske efter havsvandrande öring och lax.
En liten minoritet Sportfiskarna har lierat sig med aktivistiska tjänstemän på statliga myndigheter som Havs- och vattenmyndigheten, för övrigt gamla fiskeriverket, och vattenmyndigheterna, kammarkollegiet och ett antal mer eller mindre aktivistiskt dominerade länsstyrelser. Dessa representerar en minoritet på några få procent av befolkningen, enligt SOM-institutet. Ändå dominerar de frågan. Sannolikt eftersom ett antal stora statliga oligopol på energimarknaden ser en fördel med att begränsa konkurrensen från många små privata producenter. Riksdagen beslutade en gång att stimulera alternativ energiproduktion genom elcertifikaten. Det var ett demokratiskt beslut. Om regeringen nu ger oligopolen och aktivistiska myndigheter fria händer att begränsa den privata småskaliga vattenkraften, så grundar det sig inte på ett demokratiskt beslut. Tvär om. Få frågor är så manipulerade som denna.
En spik i kistan Det är skamligt att regeringen fortsätter att skylla på EU när alla som är insatta vet att allt bygger på påhitt från aktivistiska myndigheter, med stöd av en liten grupp radikala miljöjurister. Förutsättningarna för det som händer nu grundar sig i en överimplementering av EU:s vattendirektiv, den svenska tolkningen av miljökvalitetsnormer, systemet med ramlagar och den för Sverige unika ordningen med självständiga myndigheter. Detta skapar förutsättningar för att dribbla bort demokratiska beslut. Problemen förvärras av en passiv regering, och inte minst av att Miljöpartiet sitter i miljödepartementet och kan fortsätta driva sin politik trots ett allt mindre folkligt stöd. Det finns inget demokratiskt stöd för att riva ut delar av den småskaliga vattenkraften. Regeringens beslut om den nationella planen är därför ytterligare en spik i kistan på den svenska demokratin. Göran Åhrén
”Med de beslut riksdagen fattat borde hetsjakten på småskalig vattenkraft vara över”
Som sommarbetraktelse vore det trevligt att ge sans åt den gångna tidens olika paniker. Likt en oändlig tsunami har vi översköljts med det ena efter det andra larmet, och en stor del obehag har etsat sig fast i sinnet. Media som ni vet, älskar att skapa upprörda känslor, och lever gott på det. Under mitt liv som bonde kunde jag nästan alltid konstatera; att det blir aldrig riktig så bra som man önskat och inte så illa som man befarat. Det brukar bli rätt OK och ordna sig trots allt. Därför har jag midsommaraftonen till ära våldfört mig på Evert Taubes gamla klassiker. Skål på Er alla och glad midsommar, även 2020. 😊
Stoppa Jämmerdalsvalsen
Mel: Det går en dans på Sunnanö
Vi har distans i sommarkö Vi lyssnat på Tegnell Två meter är vart enda streck Vi har ju inget val Och genom media strömmar in En jäkla massa kval.. Texter om virus och morfin En enda jämmerdal Texter om virus och morfin En enda jämmerdal
Men nu så lyser solen rund Och blå är våran sky Å röda gubbar – sill i mun Och snapsen den är ny.. Herr Jämmerdal det är ju ni Som gett oss dessa kval Bland alla mänskor jorden runt Det har jag hört..bla..bla Bland alla mänskor jorden runt Det har jag hört..bla..bla
Att deppa, är ej vår musik Nej vänner vi ska le Vi sjunger högt, men utan skrik Och vänner – får jag be…
Vi kickar nu herr Jämmerdal och ut med dennes stol… Ja den och kanske något mer Hör där nu göken gol… Ja den och kanske något mer Snart är det som i fjol………….
Ja detta, å nåt mer vi tål Vi höjer nu upp till SKÅL……..
Glad midsommar önskar Sven-Arne Thorstensson
”Likt en oändlig tsunami har vi översköljts med det ena efter det andra larmet”
Varför ska man lära sig räkna med bokstäver, undrar WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. Algebra är bästa sättet att ta ifrån en 12-åring lusten att lära, och bara ett fåtal har någon nytta av det. I vår skola gäller numera bara det mätbara. Och det är alltför lätt att bli dömd av det fina förtrycket. Det är ”det fina laget”, de lättkränkta, som sätter gränserna.
Det fina förtrycket – Akademismen
”Då hade det ju blivit något av dig.” ”Du kunde ju blivit vad som helst…” Känner du igen de där orden. Jag gör det och många med mig. Att bli något. Du känner också säkert några som fått en diagnos med tillhörande bokstavskombination. Tyvärr så är allt detta ett resultat av ett gigantiskt standardiseringsprojekt där det mesta och de flesta skall placeras på en slags värdeskala. En värdeskala som slår undan benen för vissa och ger hybris åt andra. Så kan vi ju inte ha det. Men det är precis så det fungerar, nästan överallt. Allt ska mätas, värderas och valideras, som det numera heter. Vi har blivit det mätande folket.
Kränkta människor Vän av och med sunt förnuft undrar förstås hur det kunnat bil så här. Den frågan är nu mer befogad än någonsin. Nu tar vi och tänker hela varvet runt. Normen idag är på pappret allas lika värde. Men det gäller bara för vissa områden och bland vissa grupper. I andra ändan saknas det helt och där är förtrycket enormt. Låt oss ta ett exempel. Runt omkring oss så springer det omkring människor och känner sig kränkta för vissa saker. Minsta lilla, så kan de uppfatta det som en kränkning, en stigmatisering eller något annat. Genus är en sådan fråga. Manligt och kvinnligt är numera så fult att dessa ord snart inte ens känns igen i Microsofts autocorrect. Du måste alltid tänka på vad du säger. Mottagaren har sedan en tid inget som helst ansvar för att värdera meningen eller uppsåtet i det du säger. Sagt är alltså sagt, oåterkalleligt och oförlåtligt, även om avsändaren just då formulerade sig lite illa.
En tydlig gräns Än så länge så kan du berätta för dina vänner, att det faktiskt går att dricka rödvinet Gato Negro. Men där går gränsen. Skulle du en enda gång råka beställa en N-boll på konditoriet så är du rökt. Ett ord och du är dömd. Resultatet blir att allt fler håller käften och de som inget har att säga pratar på. Hänger ni med? Det har numera uppstått en ganska tydlig gräns mellan fint och fult. Just det kanske inte är så allvarligt men problemet är att det endast är de som tillhör det fina laget som sätter den gränsen. De fula har inte ens yttranderätt i ämnet. Just därför ska jag nu ta steget in i skolans värld. I den värld som en stor del av grunden läggs och som är så oerhört viktig för allas framtid. Jaja. Nu glömde han föräldraansvaret tycker ni. Nä. Det gjorde jag inte. Föräldraansvaret är en produkt och ett resultat av skolans värld för cirka 35 år sedan. Det är normerna där som skapar föräldraansvar idag. Bevisa motsatsen den som kan.
Det mätbara Det är nu jag tänker trampa på många ömma tår. Något förenklat ställer jag frågan. Vad är egentligen skolans syfte? Är det att forma starka unga individer som tror på sin egen förmåga, kan fungera i grupp, uppträda och visa respekt för sin omgivning, känna nyfikenhet och sin egen förmåga att forma sin framtid. Eller gäller det mest mätbara. Provresultat, glosor, algebra, arbeta och söka information självständigt, bygga en träbåt i slöjden och hoppa 3,15 i längdhopp. Ja, ni vet ju redan svaret på vad som prioriteras idag. I min världsbild så görs de största misstagen redan här. Det som inte går att mäta lägger man mindre vikt vid är min slutsats. Sen finns det en sak till som är så märkligt med detta. Du kan ha åsikter om det mesta här i livet, men ha aldrig en åsikt över hur skolan fungerar, ty då får du i stort sett hela lärarkåren på dig. Just detta tycker jag är så märkligt och det präglar ju deras syn på sitt eget yrke. Något på gränsen till det magiska.
Räkna med bokstäver Det finns nog ingen annan yrkeskår som agerar likadant. Inom alla andra yrken så väger erfarenhet och lämplighet tungt. Kunskap är där en sammanfattning av dessa båda. Inom läraryrket gäller en fullgången och godkänd akademisk utbildning. Den som inte har det betraktas i det närmaste som kvacksalvare, trots att lämpligheten ofta vida överstiger en nykläckt gröngöling från högskolan. Själv brukar jag roa mig med att provocera lärare, för att de just är så lättprovocerade. Som exempel brukar jag ta Algebra. Algebra måste vara väldens bästa recept på att beröva en något mindre motiverad 12 åring sin lust till studier. Varför i hela världen ska man lära en 12 åring att räkna med bokstäver. Jag vill påstå att det endast är kanske max 5 procent av alla elever som någonsin kommer behöva räkna med bokstäver någon enda gång i livet. Vi andra slipper. Ändå ska alla mätas hur bra de just kan räkna med bokstäver och siffror i helt onödiga ekvationer. Det man gör är att ta bort lusten från dem som tycker det är svårt.
Det fina förtrycket Tänk om man i stället motiverat med varför du ska kunna… Nej, det kan de ju inte för det behövs ju för väldigt få. Och jag kan vittna om att de som verkligen behöver räkna algebra i sitt vidare liv, kommer att göra det på en kvart eller två när de förstår varför de ska kunna det. Så här kan man fortsätta att sammanfatta den svenska skolan. Kan man räkna algebra är du bra. Kan du inte är du dömd. Har du sen en diagnos som någon givit dig så är du ursäktad men dömd ändå av det fina förtrycket. Men kom ihåg att väldigt många nuvarande entreprenörer, företagsledare och arbetsgivare kunde inte algebra, flera hade halva alfabetet i bokstavskombinationer. Fördelen för dem var att ingen la huvudet på sned och berättade det för dem. Då såg man det som en egenskap. Numera finns inga egenskaper bara mätbara parametrar i ett syntetiskt system. Tack för kaffet och bollen. Sven-Arne Thorstensson
”Numera finns inga egenskaper, bara mätbara parametrar i ett syntetiskt system.”
Westsidan 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.