Författare: Västsidan

Ekonomi som motiv till dödshjälp

VästsidanLämna en kommentar

Sveriges höga dödstal i Covid-19 upprör. Fokus riktas mot äldrevården och socialstyrelsens prioriteringar. Gamla i äldrevården får inte alltid grundläggande sjukvård som dropp, syrgas och antibiotika, utan behandlas istället med morfin. Detta har liknats vid dödshjälp. Historikern Per Bolander kallar Sverige extremt, och jämför i den här artikeln med det tyska dödshjälpsprogrammet, och konstaterar att motiven var desamma. Han varnar för konsekvenserna av att devalvera människovärdet.

Ekonomi som motiv till dödshjälp

Sverige extremare än Bolsonaro och Trump

Det är i sanning märkliga tider vi lever i. Den första stora pandemin på hundra år (sedan spanska sjukan) har visat hur extremt Sverige är. Myten om ”Landet lagom” där inget är för mycket eller för litet, för varmt eller kallt utan bara – lagom, har visat sig vara just en myt.
Sverige har haft den högsta dödligheten i världen proportionellt sett. Anledningen till detta sensationella förhållande har varit den linje som Folkhälsomyndigheten följt och som skiljt sig från hela den övriga världen. Där har det varit en självklarhet att medborgarnas liv och hälsa kommer före ekonomin.

Ofelbara myndigheter
Ledare som Trump och Bolsonaro, som sneglat på det svenska exemplet och velat öppna upp samhället medan pandemin rasar, har anklagats för fascism och att offra människoliv på profitens altare.
Kritik mot Tegnell och den förda linjen har dock mötts av upprörda rop och facebook-grupper som proklamerar sitt stöd till myndigheterna. Det verkar nästa som ett ifrågasättande av FHM är förräderi mot fosterlandet. Svenska myndigheter är ju som bekant, i likhet med påven, ofelbara.
Om Sverige gör på ett sätt, och hela den övriga världen på ett annat, så måste Sverige ha rätt och världen ha fel. Det är på många sätt lustigt men det finns en mörkare sida till det hela som gör att skrattet fastnar i halsen.

Hänsyn till ekonomin
På frågan varför Sverige för sin unika linje har Tegnell mer än antytt att man måste ta hänsyn till ekonomin. Och eftersom samhällets resurser är begränsade, och alla människor förr eller senare kommer att dö, måste man göra en kalkyl: Vad är bäst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?
Covid-19 drabbar främst äldre människor, sådana som redan gjort sitt för samhället och nu för en tärande tillvaro (det brukar ibland kallas pension). Detta är människor vars död förbättrar statens finanser, om man uttrycker det cyniskt.
Äldre människor som drabbas av Covid-19, eller visar symtom på corona, eller drabbas av någon annan sjukdom och därmed tar upp plats i den redan överfulla vården, utgör en förlustpost i den samhällsekonomiska balansen. Men det finns en lösning på detta som kallas palliativ vård. Det innebär officiellt ”vård av en patient med icke botbar sjukdom med förväntad dödlig utgång”, det vill säga i realiteten alla över åttio med snuva eller värre.

Eutanasi inget nytt
Den palliativa vården finns i tre former: förlänga livstiden, lindra symtomen och vård i livets slutskede. Den sistnämnda ”vården” innebär att patienten matas med morfin tills önskat resultat uppnås, det vill säga i realiteten eutanasi. ”Barmhärtighetsdöd” som det så vackert kallas.
En läkare avgör när patienten har nått de olika skedena i vården, men läkaren kan ibland fälla sin dom utan att över huvud taget träffa patienten. Han eller hon tittar i pappren, ser åldern och tänker förmodligen ”gubben är 90+, dags att stänga av så vi kan använda resurserna till något bättre”.
Påminner inte detta om något i historien?
I ett annat högt utvecklat land bestämde regeringen att personer som led av mentalsjukdomar, Downs syndrom, könssjukdomar, hjärnhinneinflammation eller började visa tecken på demens skulle avlivas på ett ”humant” sätt, till exempel genom en överdos av morfin.

Ekonomiska motiv
Läkarna, som i många fall aldrig träffade patienterna utan bara tittade i en dossier, gjorde upp listor med namn och satte en av tre beteckningar framför varje namn: a+ (betydde död), a- (betydde liv) och a? (betydde att beslut ännu inte tagits).
Motiven var i huvudsak ekonomiska. Om det enbart hade varit rashygeniska skäl, hade det räckt att sterilisera dom, som man gjorde i Sverige. Statens magra resurser kunde inte gå till att låta ”liv ovärdigt att leva” få fortsätta existera.
Hela programmet kallades ”Aktion T4” och genomfördes i Tyskland på order av statschefen, en misslyckad konstnär från Österrike. När det var över hade 275 000 till 300 000 människor mördats.
Dödshjälpsprogrammet pågick tills katolska kyrkan reagerade. Biskopen i Münster gick ut offentligt och kritiserade programmet 1941. Efter det fortsatte eutanasiprogrammet men i hemlighet. Och man flyttade morden utomlands. Men de upphörde inte helt förrän efter kapitulationen 1945, då amerikanerna satt stopp för det.

”Samma sätt att tänka”
Läkarna ställdes efteråt inför rätta anklagade för mord. De försvarade sig med att de bara tänkt på statens (och därmed de flesta medborgares) bästa. Ekonomin blev bättre och patienterna skulle ju ändå dö förr eller senare.
Domstolen var inte imponerad och dömde läkarna till döden genom hängning (många av dem föredrog att begå självmord i sina celler).
Läkare som lyckades komma undan, men upptäcktes under efterkrigstiden, dömdes senare i individuella rättegångar till livstids fängelse (i Västtyskland), och till döden (i DDR).
En överdriven jämförelse? Kanske. Men att avgöra om en människas liv är värt att leva, som läkare gör nu även i Sverige, ibland utan att ens träffa patienten ifråga, var vad tyska läkare också gjorde.
Då är vi på väg mot samma sätt att tänka, och därför måste vi stoppa det, innan det normaliseras.
Per Bolander
Historiker

”Vi är på väg mot samma sätt att tänka,
därför måste vi stoppa det
innan det normaliseras”

Sveriges strategi i Coronakrisen har misslyckats. Höga dödstal på äldreboenden upprör. Historikern Per Bolander drar historiska paralleller i den här artikeln om eutanasi som i grunden har ekonomiska orsaker. Då som nu.

Ingrep mot skadegörelse

VästsidanLämna en kommentar
Magnus Jacobsson (KD) överraskade två aktivister och avbröt en skadegörelse av kungliga slottet i Stockholm. Foto: Magnus Jacobsson.

Avbröt skadegörelse av slottet

Riksdagsledamot från Västsverige ingrep mot aktivister

Magnus Jacobsson (KD), riksdagsledamot från Uddevalla, ingrep på onsdagen och avbröt en pågående skadegörelse av kungliga slottet. Händelsen inträffade i efterdyningarna av kravallerna i Stockholm. En formell polisanmälan har gjorts.

På onsdagen utbröt kravaller i Stockholm i samband med demonstrationer mot polisbrutalitet i USA. En del av kravallerna utspelade sig i närheten av riksdagen och kungliga slottet.
När riksdagsledamoten från Västsverige Magnus Jacobsson (KD), i godan ro tog sin kvällspromenad runt Gamla stan, hamnade han i efterdyningarna till kravallerna vid slottet. När Magnus Jacobsson passerade Logården, öster om slottet fick han syn på en aktivist som höll på att spraya slagord på slottet. Han ingrep då och avbröt skadegörelsen.
WESTSIDAN fick en intervju med lagstiftaren som för en stund gav den verkställande makten en hjälpande hand.

”Slottet har högt skyddsvärde”, säger riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD), som ingrep och avbröt en pågående skadegörelse. Foto: WESTSIDAN

Varför ingrep du?
– Jag var ute och gick och helt plötsligt ser jag två tjejer som sprayade ner slottet, ”taggade” som det heter, berättar Magnus Jacobsson.
– Jag har ju mina 18 år som väktare, så jag reagerade reflexmässigt, och avbröt ett samtal jag hade med en kompis, och ingrep.
Det var alltså en pågående skadegörelse av kungliga slottet?
– Ja, det är en pågående skadegörelse av slottet. Och slottet har ett högt skyddsvärde.
– Jag avbröt en pågående skadegörelse.
– I det här fallet är det svenska folkets egendom.
Händelsen inträffade relativt sent på kvällen när de hetaste känslorna vid Mynttorget hade lagt sig. Magnus Jacobsson har deltagit i debatter i riksdagen den här veckan och var därför på plats i Stockholm.
– Jag bor ju i Gamla stan, säger Magnus Jacobsson.
– Jag var ute på min kvällsrunda.
Tidigare på kvällen hölls en demonstration vid Sergels torg till stöd för svarta i USA som utsätts för polisbrutalitet. Bakgrunden är protesterna mot det polisingripande i Minnesota som ledde till afroamerikanen George Floyds död.
Arrangören av demonstrationen hade fått tillstånd för för max 50 personer mellan klockan 18.00 och 20.00. Men väl på plats stod det klart att det rörde sig om betydligt fler personer och polisen beslutade då att skingra folkmassan.
Sedan polisen lyckats skingra demonstrationen på onsdagskvällen drog tusentals personer runt i centrala Stockholm. Polisen satte in kravallpolis mot demonstranter vid slottet och T-Centralen. Flera personer greps misstänkta för anstiftan till våldsamt upplopp.
Det var efterdyningarna till dessa händelser som Magnus Jacobsson råkade promenera rakt in i när han ingrep mot aktivisterna vid slottet. Aktivisterna var i full färd med att spraya på slottet. Av allt att döma ville de att det skulle stå ”Black lives matters” – samma slagord som demonstrationen tidigare hade som paroll.
Det var två kvinnliga aktivister som utförde själva skadegörelsen, men de hade understöd av andra som skyndade till och ifrågasatte varför Magnus Jacobsson la sig i. Han backade dock inte utan stod på sig och dokumenterade händelsen med sin smartphone.
– Tjejerna lämnade platsen och och sprang därifrån, säger Magnus Jacobsson.
Efter händelsen gick Magnus Jacobsson vidare och nådde platsen för kravallerna framför slottet. Där var situationen lugnare men det fanns polis kvar på platsen.
– Min upplevelse var att det var förhållandevis lugnt förutom de här två tjejerna.
Han passerade Lejonbacken, och nästan framme vid riksdagshuset, stötte han på en MC-polis.
– Jag gjorde en formell polisanmälan om skadegörelse på slottet, säger Magnus Jacobsson, som är glad att han inte hamnade mitt i tumultet.
– Jag har ju förstått via media att det varit turbulent i olika delar av Stockholm.
WESTSIDAN (2020-06-04)

Demonstrationen vid Sergels torg i Stockholm som polisen skingrade, innan kravallerna utbröt runt om i staden.

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Det har hänt en del, från människans jakt på en kanin, till mänsklighetens jakt på information. Skillnaden är oändlig. Westsidans krönikör, Sven-Arne Thorstensson, skissar med lätt hand en bild av vårt förflutna, från tiden då vi var jägare och samlare, via den neolitiska revolutionen och framväxten av jordbruket i Mesopotamien, till industrialismen och informationssamhället.

Ett varv i karusellen

Från jakten på en kanin till informationssamhället

Stoppa världen – jag vill kliva av är nyckelmeningen i en brittisk musikal från 60-talet och den får utgöra själva inledningen på denna betraktelse, och om vi idag är så uppsnurrade att vi snart är tillbaka där gungorna en gång började gunga.
För att ta det hela från början, alltså riktigt från början, så trampade vi tillsammans runt här på jorden i tusentals år letande föda för att överleva. Man åt det som fanns och fångade det som man visste gick att äta. Då var det insikten och skickligheten som avgjorde vem som var mätt och vem som inte blev det.
Men att vara jägare och fiskare blev förstås jobbigare när allt fler blev bra på att just jaga.
Redan då, på den tiden uppstod bråk om vem som skulle få jaga och var man fick jaga och så var karusellen igång.

Planterade ett frö
Under tiden, långt nere i Mesopotamien, alltså öster om medelhavet, kom man så på att man kanske kunde jaga hemmavid och lade där grunden för det som vi idag kallar jordbrukssamhället. Den ordningen byggde alltså på, att man letade inte frö i skogen. Man planterade frö hemma och plockade dem hemma. Samma blev det med djuren. Man födde upp djuren och jagade dem i den egna hagen. På detta vis började alltså själva överlevnaden att bygga på hur mycket du hade av allt. Det handlade om att äga och kontrollera egna territorier. Nu hade man skapat något som medgav att det gick att planera längre och mer, än den allra närmaste tiden framåt.
Med tiden utvecklades fenomenet och arméer skapades för att skydda det egna och kanske ta ett och annat utanför det egna staketet. Nu gav resurserna man samlat en betydande makt, både innanför och utanför eget hank och stör. Ju mer man hade och ju mer man gjorde desto mer makt samlade man.

Kokande vatten
När man efter några tusen år i den ordningen kände att man ville ha mer och snabbare så började de med mest resurser att fundera på om allt gick att göra bättre, större och fortare.
Hjulet, vattenkanalerna och armborsten var i och för sig redan uppfunna men det borde gå att göra mer. Mycket mer.
I takt med att man kunde ersätta mänsklig kraft som krävde mycket havregröt så räckte det nu med att elda ved och av det kokande vattnet hade man skapat ångmaskinen. Med den i ryggen startade nästa epok Industrisamhället.
Inom loppet av några årtionden byggdes det fabriker och järnvägar kors och tvärs över världen.
Nu var det inte längre svart arbetskraft, siden och kryddor man i jakt åkte runt efter. Nu var det nya råvaror. Överallt hittade man nya saker att mecka ihop till ännu nyare saker.
Det var här som Bra-att-ha-samhället startade. Nu dög det inte längre med att vara mätt och i viss mån en fungerande del av samhällsmaskinen. Nu började man vilja ha utan att behöva.

Att göra tusen till
Jaja, säger den kritiske nu. Så har det ju alltid varit. Det är nog sant. Den stora skillnaden i ha-begärets tid är att man inte längre tar det man vill ha från någon. Man gör helt enkelt en till, eller snarare tusen till. Så nu, sådär 250 år efter Spinning Jenny så sprutar produkterna ut ur fabriker runt om i världen varje dag.
För sisådär 30 år sedan deltog jag vid några roliga seminarier om framtiden. 
Man listade upp precis den linjen ni nyss läst. Jägare, check, Jordbrukssamhälle check, Industri.. check.!
Allt det där kommer vi att lämna bakom oss, sas det då rund 1990. Nu är vi på väg in i Informationssamhället och så blev det ju som vi nu vet.
Det är här som den här karusellen börjar bli intressant. Ty när jägaren gick ut och samlade så tog han bara det som behövdes med sig hem, allt annat var ju bara dumt. Döda kaniner kunde ju inte lagras.

Sjunkande kvalitét
Sen när bonden sådde, födde upp så kunde han hålla sig med ett lager som i storlek kändes tryggt för den närmaste tiden men sällan mer än så. Det kostade för mycket och risken för inkurans (värdeminskning) var stor.
Men när industrialismen fått ordentlig fart och fört oss vidare till Bra-att-ha-samhället så blev många nya gränser passerade på kort tid. När produkterna skaffades i överflöd sjönk samtidigt med kvalitén i jakten på ännu mer prylar för mindre motprestation.
Kanske var det i just det gränslandet som en ännu billigare produkt sattes på marknaden, nämligen information om mycket, vi inte ens behöver men inbakad i ett avancerat framkallat behov.
Själva industrisamhället lever kvar lågt borta någonstans där vi slipper se det.
Nu skapas nya så kallade värden genom all sorts information som kopieras i mängder.

Onödig information
Troligen är mer än 95 procent av den information vi översköljs med helt totalt onödig för vettig funktion eller att du ska känna dig som en trygg och fungerande människa och del av samhället.
Men jakten på information skiljer sig oändligt från jakten på en kanin.
När jägaren äntligen fått sin kanin på pilen så slutade han drömma om en till som kanske fanns bakom nästa trär. Han nöjde sig, åt upp den och blev mätt och nöjd.
Samtidigt scrollar du och jag vidare i jakt på ny information, som vi inte ens vet om den är sann eller falsk. Och än värre så vet vi inte ens vad vi ska ha den till.
Det enda vi vet, men inte erkänner, är att det mesta vi läser kommer vara helt onödig spillande av tid….
Så kanske även detta…
Sven-Arne Thorstensson

”Jakten på information
skiljer sig oändligt
från jakten på en kanin”

Åsikter

VästsidanLämna en kommentar

Avgifter från kommuner och regioner är Fairtrades främsta inkomstkälla. Det handlar om så kallad certifiering. Arbetarrörelsen äger Fairtrade. WESTSIDANs Henrik Sundström liknar detta vid ett riktat partistöd till arbetarrörelsen. ”Det borde vara en utgift högt upp på listan över möjliga besparingar”, skriver han i det här inlägget. I synnerhet som en granskning visar att Fairtrade-systemet missgynnar flertalet fattiga odlare.

Fairtrade gynnar inte flertalet

Ett sätt att tjäna pengar på välbeställd medelklass

För ett drygt decennium sedan kom den brittiske nationalkonomen ut med sin bok ”The undercover economist”. Det första kapitlet handlade om priset på kaffe. Alltså inte marknadspriset på brasilianska arabicabönor, utan priset för en kopp kaffe på de internationella cafékedjorna.
Han visade på ett lättsamt sätt hur priset på en kopp styrs av vad publiken är beredd att betala, och inte på själva produktionspriset. Han visar också hur så kallade etiska märkningar är ett utmärkt sätt att pressa upp konsumentpriset och därmed vinstmarginalen.
Människor betalar gärna extra om det får dem att känna sig förmer än andra, men i stort sett inget av det högre priset når den odlare vars välfärd var hela tanken bakom märkningen. Boken blev en formidabel succé, trycktes om i tiotals nya upplagor och översattes till flera språk. Dock mig veterligen inte till svenska.

Missgynnar flertalet
Även själva fairtrade-systemet har utsatts för granskningar. Den tidigare ledamoten av EU-parlamentet Christoffer Fjellner har bedrivit ett veritabelt korståg mot att EU-kommissionen skickar stora bidrag till den internationella organisationen bakom Fairtrade. Han har lyft fram flera studier som pekar på att fairtrade-systemet i det stora hela tvärtom missgynnar det stora flertalet fattiga odlare, och att det är en helt fri handel som är den breda vägen ut ur fattigdom. http://www.fjellner.eu/oacceptabelt-sloseri-att-ge-eu-kommissionen-ger-fairtrade-60-miljoner-for-att-lobby-eu/
Fairtrade är alltså huvudsakligen ett sätt att tjäna pengar på medveten medelklass, som önskar dygdsignalera genom sin konsumtion. Fairtraderörelsen har internationella rötter, men i Sverige domineras den av arbetarrörelsen.
Upplägget är delat på två juridiska personer, ett aktiebolag och en ideell förening. Aktiebolaget ägs till lika delar av LO och Svenska kyrkan. Bolaget äger licensen för själva märkningen, för vilket man får intäkter från dem som vill använda fairtrade-märket på sina produkter.

Bidrag från staten
Fairtrade är en synnerligen lönsam historia. Det är tiotals miljoner om året som rullar in i bolaget. Vart de tar vägen sedan är inte offentligt. Av årsredovisningen för 2018 kan man läsa sig till att närmare 20 miljoner kronor betalats ut för ”övriga externa tjänster”. Sannolikt är detta fråga om förtäckta överföringar till ägare eller andra närstående aktörer.
Bolaget har inga utgifter för marknadsföring, detta sköter den närstående ideella föreningen. Föreningen får i sin tur bidrag från staten, genom t ex SIDA, men även från det arbetarrörelsen närstående Postkodlotteriet. Föreningen är även aktiv i det samlade nätverk av bidragsentreprenörer som kan kallas det biståndsindustriella komplexet. Bland tidigare generalsekreterare för föreningen hittar vi namn som Alice Bah Kuhnke.

Riktat partistöd
Den största intäktskällan för föreningen är dock avgifter från kommuner och regioner, för så kallad certifiering. Denna certifiering innebär att kommunen eller regionen förbinder sig att köpa in och marknadsföra fairtrade-produkter, och för denna förmån utgår dessutom en ansenlig avgift till föreningen.
Win-win för fairtrade-bolaget, med andra ord, som därigenom får betalt av skattebetalarna för gratis marknadsföring.
Det är upp till var och en om man önskar köpa fairtrade-märkta produkter eller inte. Men kommuner och regioner som låter sig certifieras av Fairtrade ger inte medborgarna och konsumenterna något aktivt val.
Man ägnar sig åt något som liknar utbetalning av ett riktat partistöd till arbetarrörelsen. Det borde vara en utgift högt upp på listan över möjliga besparingar.
Henrik Sundström
Advokat och lokalpolitiker (M) i Uddevalla

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Vår demokrati är hotad. Allt för få vill engagera sig. Vi måste satsa på Förnyare. Mängden Förvaltare har för länge sedan passerat vår smärtgräns, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson.

Konsten att döda engagemang

Vår så värnade demokrati är hotad. Delar av den ligger redan för döden, och den lilla återväxt som finns, sker i drivbänkar under kontrollerade former. Aldrig har så få velat ägna sig åt aktiv politik som nu.
All makt utgår från folket heter det ju. Så fint det låter egentligen. Det är vi, folket, som styr via personer som vi tillsammans har förtroende för. Om det hade kunnat vara så, då hade det ju varit bra. Men den tiden är snart förbi om den inte redan är det.
För inte alls länge sedan så kunde de flesta både peka ut och namnge ett antal personer i deras närhet som de hyste förtroende och respekt för. De fanns då, de personer som rakryggat förde talan.
De stod upp när det blåste och kunde behålla sitt förtroende även om deras bedömning sved en aning. Men vart tog de vägen?

Ett gäng doldisar
Idag finns det knappt någon som känner sina lokala politiker om de ens vet hur de ser ut. Enda undantaget är väl de som tagit sig ända upp till rikspolitiken.
Och den gruppen är ju begränsad till det fåtal som fått ett mediagodkännande att få uttala sig och vara med på annat än gruppbilder.
Så på det lokala och regionala planet bedrivs vår demokrati av doldisar, som oftast hellre lägger energi på att vara populär uppåt i partiet eller i just den förvaltning man är med och egentligen skall styra.
Varför har det blivit så här kan man undra? Det enkla svaret är att politik har blivit tråkigt och introvert. Istället för att ägna tid åt framtidsplanering som befolkningen förstår, så ägnar man sig åt siffersnurrerier kring förutspådd demografi och skattekraft. Jag kan garantera att just detta är föga intressant för medborgare och väljare. I detta ligger förstås själva kärnan.

Förvaltare tar över
Jag insåg redan som ung att man kan dela upp de allra flesta i två grupper. Man kan kalla dem för Förvaltare och Förnyare. Man kan också kalla dem för Försvarare eller Utmanare.
Om vi bara backar några år så var det vanligt att ett antal ”utvecklare” fanns i ledande politiska roller.   
Så är det inte längre. De förvaltande försvararna har tagit över och ju fler de blir desto mer finns att försvara.
Det är i ljuset av detta som samtliga partier tappar medlemmar och med detta allt lokalt politiskt intresse från gemene man.
Det går ju ändå inte att förändra.
Detta fenomen har blivit som ett slags vaccin för den rådande ordningen inte ska brytas. Den nyrekrytering som sker görs ofta i någon form av politiska drivbänkar. De få som nu vill engagera sig sugs upp i den politiska organisationen och kläms in i partiets alldeles egen trånga åsiktskorridor.
Den så kallade mångfalder har ersatts av farlig självgod enfald.

Språngbräda
Dessutom ser många av de som hamnar där, endast den nuvarande positionen som en språngbräda i den egna karriären. Just detta är mycket allvarligt. Vi har alltså en stor mängd politiker som egentligen inte vill göra det de är satta att göra, utan positionerar sig inför framtidens uppdrag. Och på den vägen är man också villig att offra, det som kanske är nödvändigt för det stora hela, men missgynnar karriären.
Men inför varje val så krisar det med att fylla partiets listor. Det saknas nästan överallt namn och med detta också personer. En och annan gång kommer en ny och politiskt oförstörd person in i de politiska rummen. När detta händer inträffar ofta nästa fenomen. Tystnaden. Det är förstås så att om en ny omdömesgill person kommer in i de för honom okända politiska rummen så gäller det ju att ta reda på vad denne både kan och vill.
Just detta är ju en jobbig resa som sällan blir av.

Ett namn på en stol
Som regel har ju inte den nye och oförstörde tackat ja till att bara vara ett namn på en stol i en nämnd eller styrelse. Men det är oftast det som förväntas. Att ta reda på och synkronisera åsikter är jobbigt så just detta låter man ofta bli. När så den nya kraften tar sig ton, så kommer den; Tystnaden.
Kom inte hit och stör vår ordning. Påstå inte att vi har gjort några fel tidigare. Det är så de tänker, men nästan aldrig säger. De förväntar sig att du skall in i den lokala ”torktumlaren” där alla taggar nöts av och efter ett antal år och varv så är du då till slut tillräckligt luddig för att inte skapa vare sig problem eller egna utspel. Om inte, så inträder läget Frysboxen. Tänk om de istället moget ägnat lite tid åt att lyssna, fråga och försökt förstå. Man väljer helt enkelt att inte prata om det som är svårt, utan låter det bara vara och kanske, förhoppningsvis så dör det ut eller snarare fryser inne.
Det är så det rullar på. Allt färre vill engagera sig i förvaltande och egenupplevt ofelbara organisationer. Det är nu vi måste satsa på Förnyarna. Mängden Förvaltare har för längesedan passerat vår smärtgräns i antal.
Sven-Arne Thorstensson

Allt färre
vill engagera sig
i förvaltande

Debatt

VästsidanLämna en kommentar
Hyllor gapade tomma när folk hamstrade i inledningen av Corona-krisen. Foto: Westsidan.

Vi måste producera mer mat

Sverige har för låg självförsörjningsgrad

Sverige importerar väldigt mycket mat. Det gör oss sårbara i kriser. Coronakrisen har visat hur sårbara vi är när samhällen och gränser stängs ner.
För att ha en bättre beredskap inför kommande kriser behöver vi öka produktionen av livsmedel. Vi behöver helt enkelt öka vår självförsörjningsgrad.
Vi är för beroende av import idag. Det borde riksdag och regering ta tag i.
Politiken måste inse hur sårbara vi är, och vidta de åtgärder som krävs. Det är egentligen obegripligt att det ska behövas en kris som denna för att alla ska inse hur allvarligt det är med en självförsörjningsgrad på runt 50 procent.

Tomma hyllor
Även LRF måste inse att det här är ett gyllene tillfälle att få allmänhetens och politikens stöd för att öka produktionen inom jordbruket. Och inte sitta fast i gamla doktriner och ideologiska låsningar. Samhället ändras snabbt just nu. Det gäller att hänga med.
Visst är det viktigt att öka lönsamheten i jordbruket. Det är naturligtvis en förutsättning för att produktionen ska öka. Men det bästa argumentet för att få allmänheten och politiken att engagera sig är nog trots allt upplevelsen av tomma hyllor i butikerna.
I åratal har vi sett hur svenskt lantbruk går utför. På Orust fanns det cirka 90 mjölkbönder när vi gick med i EU. Nu finns det nio kvar. Det borde därför finnas en stor potential att öka livsmedelsproduktionen.
De pålagor som belastar svenskt jordbruk gör att vi har stora svårigheter att konkurrera med import. En svällande byråkrati bidrar ytterligare till att vi har sämre förutsättningar.

En rad hinder
Det är en rad hinder som politiken behöver se över. Det är främst miljömässiga, men också skattemässiga hinder.
Politiken måste plocka bort några av de här hindren. Är det rimligt att jordbruket klassas som miljöfarlig verksamhet?
Man behöver se över regelverket. All tillsyn, påpekanden, föreläggande och hot om viten, leder till omfattande merarbete för jordbrukaren, ibland helt i onödan.
Danska och finska bönder har helt andra priser på bränsle, för att ta ett annat exempel.
Dessutom har vi miljöorganisationer och djurrättsaktivister som hela tiden hackar på lantbruket. Men de har inga synpunkter på att vi köper mat från länder där maten produceras under helt andra förutsättningar.

Ett uppvaknande
Om vi bestämmer oss för att öka självförsörjningsgraden så kommer efterfrågan på svenska livsmedel att öka. Finland anser att deras oberoende hänger ihop med tillgången på mat. Minskar självförsörjningsgraden, då ökar beroendet av leveranser från andra länder.
Nu är ett gyllene tillfälle att få stöd för ökad produktion av mat, och att öka självförsörjningsgraden. Vi behöver en egen produktion av av de viktigaste livsmedlen för att ha en uthållighet vid internationella kriser.
Coronakrisen visar vad som händer när det blir oro i världen och gränserna stängs ner. Det blev snabbt brist på vissa livsmedel. När hamstringsvågen var som värst gapade många hyllor tomma.
Vi måste öka livsmedelsproduktionen. Annars är Sverige illa ute. Man kan kalla det för ett uppvaknande. En klarsyn som skapar politiska förutsättningar för att öka den svenska livsmedelsproduktionen. Och öka vår självförsörjningsgrad.
Börje Berndtsson

”Nu är ett gyllene tillfälle
att få stöd för ökad
produktion av mat”

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Vem är kung och vem är torsk i köp och sälj? Krönikören Sven-Arne Thorstensson funderar. I samband med en polisrazzia på Östermalm är kunden alltid torsk. Men i livsmedelsaffären är det plötsligt inte kunden utan råvaruproducenten som är torsk. Bonden.

Torsk i grossistbordellen

Vid en djupare söndagsfundering, fastnade tanken vid våra tänkesätt om att köpa och sälja. Om vem som har ansvar. Och om vad som är rätt och fel.
I detta lilla inspel positioneras den mindre tänkande kunden. Han som antingen av ingivelsen, eller som en del av medveten planering, tar vägen förbi butiken, för att för en mindre summa få ta del av det han inte förmår eller orkar ordna själv.
I dagarna förfasas vi medborgare över vad som hände där på Östermalm, vid en större polisrazzia. En känd person blev riks-torsk över en natt.
Denne riks-torsk gav själv sin förklaring efter att han ertappats med, vad som vissa kallar fingrarna i syltburken. Han hade helt sonika inte tänkt som han skulle, och tagit genvägen och betalt för det han tyckte han behövde.
Nu backar han och tycker han varit i viss mån dum.

Kunden alltid torsk
Att dessa drifter alltid funnits vet vi ju, och vägarna till att bejaka dem har varit olika. Pengar har alltid varit det avgörande smörjmedlet genom historien, och företeelsen fortsätter.
Men om vi för ett kort tag stannar till vid den traditionella prostitutionen, är det alltid kunden som är torsk.
En penningstinn homo erektus blir aldrig annat än torsk. Han torskar dit. Alla tycker han är torsk. Skulden och domen ligger som en välförtjänt lerig smäck över hans person, och epitetet kommer följa honom en bra tid framöver.
Allt i sin ordning tycker de allra, allra flesta. Man utnyttjar inte andras svagheter genom vare sig sin ställning eller de resurser som tillfälligt finns i börsen för att kortsiktigt, cyniskt och billigt få det man just nu vill ha.

Kunden aldrig torsk
Ganska ofta utnyttjar pengar och makt svagheten och sårbarheten. Men så…
Plötsligt så mäter vi något annat på ett helt motsatt sätt i vår omvärld. Där är inte längre den oansvarige kunden torsk. Det är någon annan.
Här är kunden den som är vilseledd och besviken, förbannad och utnyttjad. Vi har nu klivit in i livsmedels-branschen. Här blandas begreppen snabbare än en hästlasagne travar.
Det finns nog ingen som egentligen kan bortse från det ansvar som både den ätande livsmedelskunden, och den penningstinne dagligvaruhandlaren, har i denna bordellhärva.
Om andra gör det, kan ju också jag…!
Det är tydligen så man tänker. Ty varan finns till salu i din egen ICA eller Coop-butik. Det är någon annan som bär ansvaret för att den ligger där. Och ligger den där, då är det ju okey att köpa.

Bonden är torsk
Men skillnaden blir så tydlig. Ty när ”Torsken” blir ertappad med korven i handen på Östermalm, då finns inga förmildrande omständigheter, trots att ”varan” i sig inte är olaglig.
Men när samme man går på ICA och fingrar på billiga importerade innanlår, ja då är han kung. Och får lägga hela ansvaret för eventuell vandel på någon helt annan.
Så helt plötsligt är det säljaren som är torsken.
Om han blir ifrågasatt, skyller han ju förstås i första hand på ICA. Men eftersom han vet att just det, inte är någon större idé, så hamnar skulden längre bak i kedjan. Oftast ända längst bak, till bonden som råvaruproducent. Där ska det granskas och utvärderas, lagstiftas, kontrolleras och fördömas.

Omvänd skuld
ICA och Coop har strategier för hur man glider undan och känner sig också invant förda bakom ljuset trots att det just är dom som sett till att sälja just den varan.
Skuldbeläggningen är alltså nu den helt omvända. Den som bär det fulla ansvaret är ju förstås Grossisterna, ICA, Axfood, Coop, Netto, Lidl med flera. Det är just dessa, som ser till att otillfredsställda kunder ska kunna handla precis det de vill ha när de vill ha det.
Detta kan, om man spetsar till det, jämföras med ett slags koppleri. Och frågan bör ställas. Skiter de fullständigt i var ”innanlåret” kommit ifrån, eller hur det funkat på väg till hyllan, om de tjänar bra på marginalen. Trots denna cynism klarar sig dessa ”kopplare” varje gång, om och om igen.
Ty i denna kedja är Kunden kung, och råvaruproducenten torsk. Så likt Paolo, så bär även du ansvar för vilken dörr du öppnar, vilken vara du åtrår och vad du väljer att köpa.
Det är ditt val och du väljer…
Sven-Arne Thorstensson

”I denna kedja är Kunden kung,
och råvaruproducenten torsk.”

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Vi måste bygga upp
”flockimmunitet” och ”antikroppar”
mot brott och våld igen

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Dags vända på steken

En flockimmunitet har gått förlorad

Om tillräckligt många runt omkring oss är antikroppar så skyddar vi oss själva mot hot utifrån. Eventuella skadegörare får det svårt, och vårt samhälle blir säkrare.
Nu ska inte detta alls handla om varken virus eller någon Corona, utan om civilkurage. Men det finns ju intressanta paralleller.
Om vi för en stund backar bandet några decennier, så fanns det många antikroppar runt omkring oss. Ganska många bar på dem utan att de själva visste, men när nåt hände så grep de in.
De flesta av oss hade en tydlig känsla om vad som var rätt och vad som var fel. Även om den gränsen kanske var aningen flytande, var ändå rågångarna ganska klara.
Det var ett sätt att få samhället att fungera i det lilla, i vardagen. Oavsett vad som gjordes på fel sida om rågången, så reagerade allmänhetens antikroppar genom att fördöma, agera och stå för det.
Nästan alla såg sitt ansvar och tog det.

Brott var svårare förr
Om någon dåförtiden utsattes för ett brott eller övergrepp, grep människor med dessa antikroppar in och hindrade eller hotade den som var i färd med att övertrassera sina befogenheter.  
Kanske gick det över styr ibland, men det var betydligt svårare att komma undan med att brutalisera sig på sin omgivning.
När det fanns gott om dessa antikroppar, dom fanns nästan överallt, då spred sig knappt varken gatuvåld eller personrån ohämmat, utan det stävjades direkt på ort och ställe utan fördröjning.
De flesta minns säkert hur detta fungerade i verkligheten. Blev någon påhoppad och vi såg det, så räckte det bara med en mött blick, för att två för varandra okända personer skulle bilda lag mot våldsverkaren och det funkade nästan alltid.

Något har hänt
På senare tid, låt säga de sista 10 till 20 åren, har något hänt. De gamla antikropparna har minskat i antal, om de ens finns kvar.
Så nu, när dylikt händer sänks blicken hos din granne till ett tillstånd att inte vilja vara delaktig. Lösningen finns bara hos någon annan.
Det är väl just detta. Oviljan av att se sig själv som delaktig avvärjare som nu fått vardagsbrottsligheten att sprida sig mera fritt på gator och torg.
Numera är det i stunden ganska ofarligt att råna en pensionär eller ensam tonåring. Risken att få en 90 kilo tung och kuragefylld 50-åring över sig, har minskat med 95 procent sedan 60-talet.
Men allt börjar ju någonstans och svaren finns nog i att vi överbeskyddar våra uppväxande barn.
Allt fler föräldrar vägrar se att deras egna avkommor kan vara behäftade med något som helst fel i sina göranden. Även här är det någon annan som bär ansvaret.

”Lägg dig inte i”
Vid flera tillfällen har jag själv fått på pälsen av föräldrar som känt sig kränkta när jag ringt eller knackat på. Men eftersom jag är uppväxt med sådana antikroppar kryllande runtomkring mig, så blev jag ju snabbt en själv.
Effekten har blivit att jag nästan aldrig blundar för något som är helt på tok och på väg att gå galet.
Om grannens osnutne och i mina ögon helt ouppfostrade son kör som en vettvilling med fara för omgivningen, då griper man ju självklart in.  Jag har gjort det mer än en gång. Flera faktiskt. Och den vanligaste reaktionen blir; ”Har han gjort dig något, och lägg dig inte i”.
Just detta fenomen försökte jag för en tid sedan lyfta på ett möte i hemkommunen som handlade om tryggheten i samhället. Till stor förvåning, för mig i alla fall, så tyckte varken kommunens säkerhetsansvarige eller den så kallade kommunpolisen att egeningripanden var någon god idé. Och precis som vanligt så sänkte de flesta åhörarna blicken. Församlingen visade att de för tillfället saknade antikroppar, om de ens haft några.

Dags vända på steken
Om det är så här vi ska möta framtiden, så kommer målet att stå öppet. Kvar finns bara att installera allt fler övervakningskameror, som i efterhand kan berätta vad som troligen hänt. Istället för antikroppar och folkimmunitet, som hindrar angreppet innan den verkligen hänt.
Vi har alltså blivit rädda att bilda lag för att skapa ett fungerande gemensamt skydd för oss själva, vilket i sin tur kommer skapar mer otrygghet att vara rädd i.
Nu är det dags att vända på den steken och snabbt börja bygga upp både flockimmunitet och antikroppar igen, för var och en förstår nog att den är viktig för oss alla.
Sven-Arne Thorstensson

”Kvar finns bara
att installera
övervakningskameror…”

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Utveckling har förbytts i inveckling. Det som var enkelt, har blivit mycket krångligare, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Kompetens har ersatt talang och lämplighet. Och allt ska vara mätbart. I anonyma ansökningar. Alla ska vara utbytbara. Resultatet blir en osund miljö och ”management by fear”. Ett led i en farlig samhällstrend.
Denna sjukliga kultur har sitt epicentrum i den ultraurbana miljön. ”Men den sprider sig okontrollerat ut i landet, där den kommer att fungera ännu sämre.”

Anonyma och utbytbara

”Kompetens har ersatt talang och lämplighet”

”Kompetens har ersatt talang och lämplighet”
Är vi på väg mot en framtid där största bristen kommer att vara förmågan till helhetssyn och förnuft.
Någon har sagt att fram till 90-talet var världen i en utvecklingsfas, som sedan förbyttes till en ny, nämligen en invecklingsfas.
Jag tror de flesta håller med om det. Det som tidigare föreföll ganska enkelt, har idag många sett till att det blivit väldigt mycket krångligare, om det ens är möjligt numera.
I takt med att allt blivit mer invecklat och komplicerat, så är du dömd som lekman om du ifrågasätter rimligheten i att allt ska vara så förbenat svårt. Ledordet för detta är numera kompetens, och den ska förstås vara väldokumenterad, och i tillskansade poäng angivna i tillräcklig mängd.
De två gamla egenskaperna, talang och lämplighet har devalverats till snart sagt ingenting.
Ty ingen av dessa två gamla egenskaper kan ju mätas eller räknas.
De bara finns där, helt oförklarligt, hos vissa. Och hos andra inte.

Anonyma ansökningar
För att göra det ännu mer verklighetsfrånvänt, men dock mätbart, infördes fenomenet anonymiserade ansökningar. Anonymiserade! Ni hör ju.
Detta har blivit så dumt så klockorna stannar.
Det måste väl ändå vara förbehållet de mest naiva organisationerna. Men så är det inte. Det tillämpas allt mer och allt oftare. Själv ser jag det som ett led i en farlig samhällstrend. Nämligen, att du inte är en medarbetare och människa, du skall vara en könlös funktion. Vem du egentligen är spelar ingen roll, och egenskaperna talang och lämplighet tycks alltså helt ovidkommande.
Det är kanske just detta vi sett hända i både Färgelanda och Uddevalla nyligen. Kampen mellan den formella kompetensen, och förmågan att använda den till något vettigt. Fast det är ju ingen direkt nyhet att det gnisslar i ledarskapskedjan både här och där.

Alla ska vara utbytbara
Ur min synvinkel så kan endast sådana problem lösas genom att människor möts. Om dessa misslyckas kvarstår endast juridikens yttersta rågångar. Och när man kommit dit, så har ingen vunnit, utan båda förlorat.
Det borde inte vara utan oro som man kan betrakta detta nya förhållningssätt. Fenomenet är på väg att infektera vårt samhälle i grunden. Alla skall vara utbytbara och du som person saknar alltså helt betydelse.
Denna sjukliga, låt oss kalla det kultur, har sitt epicentrum i den ultraurbana miljön. Men den håller på att sprida sig okontrollerat ut i landet, där den kommer att fungera ännu sämre.
På något sätt så har det helt plötsligt blivit oväsentligt att man blir sedd. I det nya gäller det i stället att synas och emellan dessa två ligger en hel avgrund utan att någon tar ton och pekar på den orimligheten.
Man kan nog med fog säga att detta är ett tydligt bevis på både rädsla och ren cynism, där ”management by fear” uppstår helt automatiskt i och med att alla blivit utbytbara brickor. På många håll liknar detta mer ett hänsynslöst gladiatorspel, än ett sunt fungerande lagbygge.

Osund miljö
I den nya urbana samhällsrollen är du nu ett ID i en fil, en inloggning i ett nätverk och en siffra på ett skåp. För numera har du ju inte ens en egen arbetsplats.
Du har ett litet skåp, med ett nummer på, för att förvara just dina jobbprylar. Och själva arbetsbordet skall du roffa åt dig i ett trångt kontorslandskap, i en ny jakt på yta varje morgon.
Vem var först, vem var sist, där ska jag stå nu…
Jag har sett det och verkat i det, om än ett väldigt kort tag, och såg effekterna. De var i stort sett enbart negativa.
Själv tog jag striden för den enskildes intressen i att få vara sig själv och känna sig viktig och tillfreds på en egen yta. Det enda jag då möttes av var total oförståelse, och det jag kan säga är att den miljön inte är sund för vare sig arbetsgivare eller medarbetare.

Fick tag i fel folk
I just detta så märktes kulturskillnaden mellan det nya urbana och det traditionella tydligt. När stora HR-avdelningen skulle söka nya att anställa, spaltades tiotals egenskaper upp i en kravspecifikation som överlämnades till ett lika urbant rekryteringsbolag.
Ut trillade ett urval av duktiga CV-skrivare som med sina nedtecknade meriter fick sitt skåp och sin lön. HR-avdelningen hade följt sin manual och det mesta var uppfyllt och kunde både prickas av och mätas. Det enda som inte funkade var att de fick tag i fel folk.
Vid ett tillfälle kom frågan till oss i lilla dotterbolaget, hur vi gjorde våra rekryteringar. Då höll stora HR-chefen på att praktiskt taget svimma på stolen. Eller så var det föraktet som fick henne att tappa färgen totalt. Hon blev helt förstummad av att vi använde våra kontakter och tips.
Vi gick i stort sett helt på personliga egenskaper och krävde aldrig katalogtjocka CV. För oss var det viktigare vart de som vi ämnade anställa var på väg, inte var de kom ifrån. Vi såg oss som spelare i ett lag, och i det laget spelar vi lagspel. I det laget får varje spelar både egen yta och ett eget ansvar, och det är när varje människa känner sin egen betydelse i laget som målen uppfylls.
Sven-Arne Thorstensson
FOTNNOT: HR-avdelning står för ”Human resources” och motsvarar ungefär det vi förr kallade personalavdelning.

”Det är när varje människa
känner sin betydelse i laget
som målen uppfylls.”

Åsikter

VästsidanLämna en kommentar
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är henrik-sundstrocc88m-2.jpg
Henrik Sundström varnar för en bankkris i kölvattnet på coronakrisen.

Corona kan orsaka bankkris

En bankkonkurs kan dra med sig övriga

De ekonomiska och politiska effekterna av Covid19-pandemin börjar nu bli allt mer påtagliga. EU kommer kanske att överleva detta, men Euro-samarbetet hänger just nu på en skör tråd.
Euron skapades inte för att det skulle ha varit ekonomiskt klokt. Euron skapades som ett politiskt projekt, en del i driften mot en ”ever closer union”, som en symbol för Europas enighet. Som valutaområde finns en hel del övrigt att önska.
Ett valutaområde behöver vara relativt balanserat handelsmässigt, annars kommer överskott och underskott i bytesbalansen länderna emellan att skapa oöverstigliga problem. Alternativet är att ha en finansiell överbyggnad, som genom skatter och transfereringar kan jämna ut skillnaderna mellan länderna.

Nolltillväxt i Italien
Grekland råkade illa ut efter åratal av statsfinansiell misskötsel, som bland annat möjliggjordes av lätt tillgång till billiga krediter tack vare euron. När sedan medicinen skulle distribueras av EU och Internationella valutafonden (i själva verket en räddningsaktion för de tyska banker som hade lånat ut pengarna till Grekland från början), så lyckades man förvärra situationen till den grad att Grekland hamnade i den värsta ekonomiska depression som något land sett någonsin sedan Digerdöden. Inklusive den amerikanska på 1930-talet.
Italiens BNP var före corona på i princip samma nivå som den dag då euron infördes, det vill säga noll total tillväxt. Det kanske kan glädja en och annan miljöpartist, men för människor och välfärd en mycket tragisk utveckling.

Enormt tyskt överskott
Det en förlorar, vinner en annan. På grund av att växelkurserna mellan import- och exportländer inom eurozonen numera är fasta, och att valutakursen därmed blir konstgjort nedpressad för de exporterande staterna, så skapas enorma handelsöverskott i framförallt Tyskland. Det tyska överskottet i handelsbalansen, över 8 procent av BNP, är det största som världen någonsin skådat. Detta överskott skapar högvis med likviditet som behöver avsättning – och som därmed i sin tur skapar ett nätverk av krediter mellan banker och stater.
Det största problemet just nu är Italiens statsskuld. De italienska statsobligationerna ges en kreditbedömning av de stora instituten som just nu är ett par hack över så skallad ”skräpnivå”. Om de skulle få en sänkt kreditbedömning till eller under ”skräpnivå” är det väldigt många pensionsfonder och andra institutionella placerare som helt enkelt inte får inneha dessa statspapper. Det talas om att det då är obligationer för runt 200 miljarder euro som då måste hitta nya långivare.
Europeiska centralbanken ECB har försökt att förekomma detta genom att uttala en ny policy, där man accepterar statspapper även på ”skräpnivå” som säkerhet, om utgivaren hade en annan kreditvärdighet i början av april i år. Ett skräddarsytt alternativ för att försöka rädda upp situationen.

Eurons fall
Mer sannolikt kommer eurons fall att börja med att någon bank faller. Flera av Europas banker har problem, inklusive de tyska. Aktierna i Deutsche bank, den största långivaren i Tyskland, handlas idag sedan flera år till en kurs om 6-7 euro per aktie. För tio år sedan toppade kursen på 112 euro, ett fall om över 90% sedan dess.
Många italienska och grekiska banker tyngs också av dåliga lån. De företag som har drabbats hårdast av coronakrisen är de små företagen. De italienska bankerna har den högsta exponeringen mot småföretag i hela Europa.
För att hantera de fulla konsekvenserna av en gemensam valuta i en kris, skulle det egentligen behövas en gemensam finanspolitik inom eurozonen, som kan beskatta och omfördela mellan EU:s olika länder. Något sådant är dock politiskt omöjligt, och man har fått nöja sig med otillräckliga halvmesyrer som EU:s bankunion, vilket innebär en gemensam övervakning av banksystemet, men i princip ingen gemensam garanti för de olika bankerna.

”Faller en…”
En utveckling av EU i mer federal riktning med en gemensam finanspolitik ”på riktigt” som i t ex USA, skulle kräva grundlagsändring i många europeiska stater, och också en ändring av EU:s fördrag, vilket som bekant skulle kunna stoppas av ett enstaka medlemsland. Blotta tanken på mer federalism är ett rött skynke i många länder, inte minst i Norden.
Redan före coronakrisen haltade såväl banker som stater betänkligt inom eurozonen. Denna coronakris kommer med all sannolikhet att innebära att någon eller några stater eller någon eller några banker kommer att få problem. Eftersom EU:s banker har lånat ut till varann och varandras regeringar, och de egna regeringarna garanterar bankerna, så räcker det med att någon bank eller att någon stat går omkull, för att dra med sig övriga i en svåröverblickbar domino.
Henrik Sundström

Advokat Henrik Sundström är före detta kommunalråd i Uddevalla och kom trea på Moderaternas lista i valet till Europaparlamentet, med en stor andel personröster. Han har också varit distriktsordförande för Moderaterna.