Utveckling har förbytts i inveckling. Det som var enkelt, har blivit mycket krångligare, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Kompetens har ersatt talang och lämplighet. Och allt ska vara mätbart. I anonyma ansökningar. Alla ska vara utbytbara. Resultatet blir en osund miljö och ”management by fear”. Ett led i en farlig samhällstrend.
Denna sjukliga kultur har sitt epicentrum i den ultraurbana miljön. ”Men den sprider sig okontrollerat ut i landet, där den kommer att fungera ännu sämre.”
Anonyma och utbytbara
”Kompetens har ersatt talang och lämplighet”
”Kompetens har ersatt talang och lämplighet”
Är vi på väg mot en framtid där största bristen kommer att vara förmågan till helhetssyn och förnuft.
Någon har sagt att fram till 90-talet var världen i en utvecklingsfas, som sedan förbyttes till en ny, nämligen en invecklingsfas.
Jag tror de flesta håller med om det. Det som tidigare föreföll ganska enkelt, har idag många sett till att det blivit väldigt mycket krångligare, om det ens är möjligt numera.
I takt med att allt blivit mer invecklat och komplicerat, så är du dömd som lekman om du ifrågasätter rimligheten i att allt ska vara så förbenat svårt. Ledordet för detta är numera kompetens, och den ska förstås vara väldokumenterad, och i tillskansade poäng angivna i tillräcklig mängd.
De två gamla egenskaperna, talang och lämplighet har devalverats till snart sagt ingenting.
Ty ingen av dessa två gamla egenskaper kan ju mätas eller räknas.
De bara finns där, helt oförklarligt, hos vissa. Och hos andra inte.
Anonyma ansökningar
För att göra det ännu mer verklighetsfrånvänt, men dock mätbart, infördes fenomenet anonymiserade ansökningar. Anonymiserade! Ni hör ju.
Detta har blivit så dumt så klockorna stannar.
Det måste väl ändå vara förbehållet de mest naiva organisationerna. Men så är det inte. Det tillämpas allt mer och allt oftare. Själv ser jag det som ett led i en farlig samhällstrend. Nämligen, att du inte är en medarbetare och människa, du skall vara en könlös funktion. Vem du egentligen är spelar ingen roll, och egenskaperna talang och lämplighet tycks alltså helt ovidkommande.
Det är kanske just detta vi sett hända i både Färgelanda och Uddevalla nyligen. Kampen mellan den formella kompetensen, och förmågan att använda den till något vettigt. Fast det är ju ingen direkt nyhet att det gnisslar i ledarskapskedjan både här och där.
Alla ska vara utbytbara
Ur min synvinkel så kan endast sådana problem lösas genom att människor möts. Om dessa misslyckas kvarstår endast juridikens yttersta rågångar. Och när man kommit dit, så har ingen vunnit, utan båda förlorat.
Det borde inte vara utan oro som man kan betrakta detta nya förhållningssätt. Fenomenet är på väg att infektera vårt samhälle i grunden. Alla skall vara utbytbara och du som person saknar alltså helt betydelse.
Denna sjukliga, låt oss kalla det kultur, har sitt epicentrum i den ultraurbana miljön. Men den håller på att sprida sig okontrollerat ut i landet, där den kommer att fungera ännu sämre.
På något sätt så har det helt plötsligt blivit oväsentligt att man blir sedd. I det nya gäller det i stället att synas och emellan dessa två ligger en hel avgrund utan att någon tar ton och pekar på den orimligheten.
Man kan nog med fog säga att detta är ett tydligt bevis på både rädsla och ren cynism, där ”management by fear” uppstår helt automatiskt i och med att alla blivit utbytbara brickor. På många håll liknar detta mer ett hänsynslöst gladiatorspel, än ett sunt fungerande lagbygge.
Osund miljö
I den nya urbana samhällsrollen är du nu ett ID i en fil, en inloggning i ett nätverk och en siffra på ett skåp. För numera har du ju inte ens en egen arbetsplats.
Du har ett litet skåp, med ett nummer på, för att förvara just dina jobbprylar. Och själva arbetsbordet skall du roffa åt dig i ett trångt kontorslandskap, i en ny jakt på yta varje morgon.
Vem var först, vem var sist, där ska jag stå nu…
Jag har sett det och verkat i det, om än ett väldigt kort tag, och såg effekterna. De var i stort sett enbart negativa.
Själv tog jag striden för den enskildes intressen i att få vara sig själv och känna sig viktig och tillfreds på en egen yta. Det enda jag då möttes av var total oförståelse, och det jag kan säga är att den miljön inte är sund för vare sig arbetsgivare eller medarbetare.
Fick tag i fel folk
I just detta så märktes kulturskillnaden mellan det nya urbana och det traditionella tydligt. När stora HR-avdelningen skulle söka nya att anställa, spaltades tiotals egenskaper upp i en kravspecifikation som överlämnades till ett lika urbant rekryteringsbolag.
Ut trillade ett urval av duktiga CV-skrivare som med sina nedtecknade meriter fick sitt skåp och sin lön. HR-avdelningen hade följt sin manual och det mesta var uppfyllt och kunde både prickas av och mätas. Det enda som inte funkade var att de fick tag i fel folk.
Vid ett tillfälle kom frågan till oss i lilla dotterbolaget, hur vi gjorde våra rekryteringar. Då höll stora HR-chefen på att praktiskt taget svimma på stolen. Eller så var det föraktet som fick henne att tappa färgen totalt. Hon blev helt förstummad av att vi använde våra kontakter och tips.
Vi gick i stort sett helt på personliga egenskaper och krävde aldrig katalogtjocka CV. För oss var det viktigare vart de som vi ämnade anställa var på väg, inte var de kom ifrån. Vi såg oss som spelare i ett lag, och i det laget spelar vi lagspel. I det laget får varje spelar både egen yta och ett eget ansvar, och det är när varje människa känner sin egen betydelse i laget som målen uppfylls.
Sven-Arne Thorstensson
FOTNNOT: HR-avdelning står för ”Human resources” och motsvarar ungefär det vi förr kallade personalavdelning.
Westsidan 