Båda kan inte vara skyldiga. I brist på bevis kunde hovrätten inte annat än fria de åtalade ukrainarna i Markarydfallet. I Lindeomefallet, som medierna jämför med, var det åtalet som var fel utformat. I båda fallen är det brister i åklagarens arbete som ligger till grund för de friande domarna. Det är alltså inte lagen det är fel på, konstaterar advokaten Henrik Sundström, som uppmanar media att ställa de rätta frågorna.

Båda kan inte vara skyldiga

Brister i åklagarnas arbete bakom friande domar

Häromveckan meddelade Göta hovrätt en friande dom mot två ukrainare som var misstänkta för mordet på en 70-årig man i Markaryd. Mediarapporteringen kring fallet ledde många till uppfattningen att det var fel på antingen lagen eller domstolen, och drog paralleller till det så kallade Lindomefallet på 90-talet. Detta eftersom man uppfattade att båda friades för att man inte kunde bevisa vem av de två som var den skyldige.
Debatten efter domen pekar egentligen på den största svagheten i svensk rättspolitisk debatt – att media är fullständigt okunniga om det mesta, vilket leder till att det är alltför lätt att dra fel slutsatser om vad problemen egentligen handlar om.

Åtalet fel utformat
Lindomefallet handlade om mordet på en 89-årig man. Åklagaren var i det fallet övertygad om en teori som gick ut på att en av två misstänkta gärningsmän var ansvarig för mordet, medan en annan bara varit medhjälpare. När domstolarna prövade bevisningen kunde man inte hitta annat än att det var tvärtom.
Enligt svensk rätt hade då båda egentligen kunnat dömas för mord ”gemensamt och i samförstånd”, men eftersom åklagaren inte hade utformat åtalet så, så kunde ingen av gärningsmännen fällas för mordet.
I medias värld finns det dock ingen som helst uppfattning om att åklagare faktiskt kan tabba sig. Konstiga domar skylls regelmässigt på domstolarnas bristande kontakt med verkligheten. Åklagarna utmålas alltid som hjältar, och deras omdöme och åtgärder antas vara ofelbara. Jag har aldrig varit med om att media någonsin kritiskt har granskat en åklagares processföring och dess konsekvenser för en utgång.

Inte fel på lagen
Vidare satte det sig hos allmänheten en bild av att det var lagen det var fel på, att man alltid kunde frias från mord om man var flera gärningsmän som skyllde på varann. Minns till exempel att detta användes som del i handlingen i Kjell Sundvalls film Jägarna från 1996.
Men lagen var exakt samma vid tiden för Lindomefallet som den är idag – men behöver inte visa vem av flera gärningsmän som varit mest skyldig till ett mord, alla som deltagit i ett brott kan dömas till ansvar utan att det behöver visas exakt vem som gjort vad, så länge som åklagaren gör sitt jobb i rättssalen.
Skillnaden mellan Lindomefallet och mordet i Markaryd, är att i Lindome var det klarlagt att de båda misstänkta fanns i närheten av offret. Men i Markaryd pekade åklagarens bevisning i form av övervakningsfilmer snarare på att de båda misstänka var långt ifrån varandra i nära anslutning till brottet.
Med andra ord var det ganska tydligt för hovrätten att båda helt enkelt inte kunde vara skyldiga samtidigt.

Brist på bevis?
Åklagaren å sin sida satte allt på ett kort, och presenterade ingen ytterligare bevisning för var de två misstänkta befann sig vid tiden för brottet. Detta gav inte hovrätten något annat val än att fria ukrainarna.
Varför det blev så här kan egentligen bara åklagaren svara på. Låste man sig för tidigt vid en viss hypotes, och struntade i att utreda vidare? Eller var det brist på polisresurser? Eller fanns det helt enkelt ingen annan bevisning att hitta?
Det är dessa frågor media behöver ställa. Media har givits rollen att granska, så att medborgarna ska kunna utkräva ansvar. Det är mer än dags att börja nu.
Henrik Sundström

”Båda kunde inte
vara skyldiga
samtidigt”