”Bonden”

Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson är tillbaka lagom till jul med en betraktelse över bondens villkor i vår tid. I en parafras på Viktor Rydbergs ”Tomten”, skaldar han fritt kring bonden, gården och skogen. Och trots att det är på rimmad vers, och det snart är jul, så lyckas han på sedvanligt sätt gissla tidsandan och rikta en och annan känga åt staten. Läs Sven-Arne Thorstenssons ”Bonden”.

”Tomten” får nytt liv

Luciadagen nådens år 2020. 
Idag får ”Tomten” nytt liv, 11 verser satir och tankar över tiden…

Visslar bäst som visslar högst…
Håll till godo

Livsmedelshandelns press är hård, 
Kronorna gnistra och glimma. 
Alla lovprisa ”nära-gård” 
mitt i lågprisens timma. 
Kunden vandrar sin tysta ban, 
Pris lyser rött, till å me på Scan. 
Pris lyser rött i korgen.
Det är den stora sorgen.

Bonden står trött vid sin lagårdsdörr, 
trött och skall snart börja riva, 
lyssnar, som många gånger förr, 
musik från trångsynens skiva, 
tittar mot staden, där pris och lur 
drar kring maten en märklig mur, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

Tar sin tanke och keps och går, 
skakar huvud och hätta,…
»nej, den vägen blir alltför svår, 
nej, jag fixar ej detta»…
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
Sylt blir hans nya syssla.

Går till fähus och redskapshus, 
känner på alla låsen.
Korna flyttat till Schleswigs ljus,
från drömfabriken med båsen.
Lömsk av felen och tån så öm,
bonden i stallet har dock en dröm.
Sylt i krubban tar över,
nu blir det äntligen klöver.

Går så kursen om sylt och bär, 
ser, hur de fröjdas där inne.
Går till handlarn…”Nu är den här!”
…stolt med kursen i minne.
Bjuder ut sylten. ”Det är så gott.”
Handlarn’ skakar sitt huvud smått, 
Bonden sin handlare känner, 
de voro goda vänner.

Bonden han tvingas till sist att se 
marknadskraften den kära, 
länge och väl han märkt, att de 
inte hålla hans flit i ära.
Åkern han skött, han har gått på tå.
Länsstyret noterat felen små.
Det är ju deras lycka,
konstigt det kan man tycka.

Så har man sett det från tid till an, 
helt genom långa tider. 
Vaknar det gör man försent på dan,
nymornad tittar, det svider,
av nya tider som skrider.
Släkte följde på släkte snart, 
blomstra och åldras, gick…men vart? 
Frågan, som icke låter 
fråga sig, kom ju åter.

Bonden vandrar till husets loft, 
där har han bo och fäste.
Fönstret är öppet för skogens doft, 
hans besparingars bästa näste.
Nu är hans naturbetesmark så tom, 
men vad gör det, snart står gran i blom.
Förnuftet det kommer tillbaka, 
det ska kosta, det som man vill smaka.

Konstigt det där man har pratat om 
månget sånt färdeminne, 
intet likväl om frågan, som 
rör sig i bondens sinne. 
Genom en glänta i skogens vägg 
ser han en Lavskrika i mossans skägg. 
Fågeln hans drömmar sänker, 
nu han grubblar och tänker.

Tyst är gården och nejden all, 
trenden, den släckte ljuset, 
blott från fjärran av stadens kall 
höres helt sakta bruset. 
Bonden lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var förnuftet må vara.

Rimskrivarlyans dom är hård, 
trångsynen gnistra och glimma. 
Alla sova i egen vård… 
gott intill elftetimma. 
Bonden han flyttade in till stan, 
vi äter till måltid en ståtlig gran, 
Många fick det i baken. 
Är det nå’n mer än jag som e’ vaken?

Sven-Arne Thorstensson

”Åkern han skött, han har gått på tå.

Länsstyret noterat felen små.

Det är ju deras lycka,

konstigt kan man tycka”

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s