Regering och Riksdag har försatt oss i en ohållbar situation när det gäller energitillgång och rimlig prissättning. Det hävdar WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson, som den här veckan tar sig an energipolitiken som han menar leder till en allvarlig kris för demokratin.
”När det gäller Ryssland och Putin så är nästan alla inom EU överens om att man vill ha demokrati i Ryssland och Vitryssland m.fl. länder. Men problemet är att man ser andras brist men inte sin egen. Vi ropar efter demokrati i andra länder men gnager sönder vår egen inifrån”, skriver han.
”Det andra är EU och Sveriges oförmåga att kunna identifiera vad som är en spade och vad som är en urban dröm. Här kan vi idag se en problembeskrivning från två helt olika håll och som ger diametralt olika förklaringsmodeller av både nuläge och framtid. Det är inom detta minerade område som de ännu större riskerna finns. Riskerna som undergräver européernas tro på demokrati.”
Sven-Arne Thorstensson avslutar med en uppmaning till morgondagens ledare att bygga förtroende, invagga framtidstro och ge oss ”en rimlig beskrivning av färdriktningen” för mot framtiden.

Energikrisen största hotet mot demokratin

Ebba Bush tog till kraftord i början av Covid-pandemin. Hon anklagade regeringen för att med ”berått mod” orsakat den kris som uppdagade stora brister i beredskap och tillgång till skyddsutrustning. Berått mod!
För detta uttalande fick hon en hel del kritik. Hon gav en otillbörligt alldeles för hård smocka och hennes retorik bedömdes allt för hård.
Kanske var det just denna händelse och den efterföljande kritiken som nu gjort alla rädda för just hård retorik.
Men ingen kan på något sätt komma till annan slutsats än att under lång tid, så har regering och Riksdag med berått mod satt hela landet i en helt ohållbar situation när det gäller energitillgång och rimlig prissättning.

Halv miljard i skatterabatt
Tillgång och efterfrågan skrockar välbeställda nyttiga idioter, som möter upp till försvar på deras egna tillkortakommanden. Det som exakt alla begriper är att vi inte kan bygga vidare på samhällssystem som krackelerar så snabbt.
Hur ska någon kunna försvara att allt fler internationellt ägda datacenter just nu byggs runt om i Sverige, vilka idag slukar mer el än hela Uppsala län gör totalt och dessutom subventionera dem med drygt en halv miljard kronor i skatterabatt. Vi förstår att detta håller på att bli ohållbart.
Vi skall alltså låta bli att tända den julbelysning som vi köpt via Amazon eftersom de sög ut strömmen. Vi kommer gnälla på Facebook så att deras serverhallar i Luleå driver upp priset ännu mera för varmvattnet till duschen. När flera städer nu kommer släcka ner sin allmänna gatubelysning med 50-60 procent, så kommer detta att kompenseras med att ficklampan, köpt på Amazon blir årets julklapp laddad med engångs litiumbatterier i hundratusental.
Alla förstår att vi är inne på fel väg, inne i en återvändsgränd.

Tre problem
Men problemet är större än så. Problemet är att vi inte ser en lösning vid horisonten. Problemet är att vi inte ens är ense om hur vi ska lösa de problem som någon med ”berått mod skapat”. Det är till och med så illa att allt för många inte ännu insett problemet alls.
Vi ser fortfarande ”dumliberaler” med begränsningar i förstånd jobba enträget för att vindkraften ska lösa problemet. Men redan nu visar sig den sortens svaghet i den elementära elförsörjningen. Nämligen att när det blåser mycket, så producerar vindsnurrorna så mycket el att priset far i botten, och när de väl slutar snurra av stiltje, då sticker priset iväg upp mot det tak som inte finns.
https://sverigesradio.se/artikel/tusentals-vindkraftverk-kan-stangas-av-agarna-i-vinter?fbclid=iwar0hczbrogo_tyvtwcku45eeod8wkvt4n1vateqgw20_9plt6d0fpdpt4eg
Som jag ser det, så finns här tre problem som ligger oss i fatet just nu.
Det första är att allt fokus på orsaker till våra kriser riktas mot kriget i Ukraina och Putin. Så enkelt är det nog inte. Den dagen då Putin är borta och kriget över, så kvarstår enorma problem inom säkerhetspolitik och långvarig oro inom hela östblocket. Troligen kommer vi se stora bekymmer där under flera decennier framöver, vilket kommer verka ansträngande på EU och Sveriges ekonomi.

”En urban dröm”
Det andra är EU och Sveriges oförmåga att kunna identifiera vad som är en spade och vad som är en urban dröm. Här kan vi idag se en problembeskrivning från två helt olika håll och som ger diametralt olika förklaringsmodeller av både nuläge och framtid. Det är inom detta minerade område som de ännu större riskerna finns. Riskerna som undergräver européernas tro på demokrati.
När det gäller Ryssland och Putin så är nästan alla inom EU överens om att man vill ha demokrati i Ryssland och Vitryssland m.fl. länder. Men problemet är att man ser andras brist men inte sin egen. Vi ropar efter demokrati i andra länder men gnager sönder vår egen inifrån.
Så skillnaden blir att vi i tanken står helt enade mot ”Putinismen” som ett ”folk” men hemma strider vi mot varandras bilder om vad som är demokrati och om den fungerar. Kommer vi inte till samsyn där så kan det värsta av allt bli den värsta, nämligen strömningar som påminner om inbördeskrig. Hamnar vi där är Putin ett mindre bekymmer.

Kollektiv rädsla
Och det tredje är våra stora oförmågor att blicka lagom långt framför fötterna.
När covid-pandemin bröt ut då fanns bara det som fanns just nu som gällde. Ingen hade sett varen lagom långt fram eller framåt alls. Beredskapen var undermålig. Det samma ser vi inom en rad olika områden som segregation, fallande skolresultat, brister i allmänsjukvården, brist på arbetskraft, gatuvåld, gängkriminalitet och brister i rättsväsendet. Alltså dålig beredskap. Samhället har tappat sin förmåga att hantera skeenden och se dem komma. Eller snarare inse att det man ser faktiskt händer.
Grunden till detta ligger i den kollektiva rädsla som växt sig fast i hela samhällskroppen. Alla är ständigt rädda för något. Rädda att tappa väljare, rädda att göra fel, rädda att kränka, rädda att sätta ett stigma som någon möjligen kan uppfatta illa.

Rädsla att göra fel
Ni kan helt säkert se bilden. Vi har inga pionjärer längre. Dagens till antal decimerade pionjärer nämns aldrig under deras gärning. Det är först om det gått bra som de får en podd eller i extremfallen en netflixfilm som genmäle. Det är helt enkelt inte fint längre att vara modig.
Rädslan av att göra fel vinner i stort sett alltid. Det är rädslorna som alltid vinner och som skapat den nya yrkesrollen kommunikatör. Ingen vanlig människa är bemyndigad att uttala sig längre. Allt som ska sägas skall tvättas i minst 90 grader, så att inte minsta felaktigt ludd kan skönjas. Ingenting.
För mig påminner detta om den gamla sketchen med Magnus och Brasse som censurkontrollanter. Av en hel tidnings innehåll återstod endast; ”och, kanske men, nej…”, och det känns som vi är där nu.
Med detta som kuliss gäller det för morgondagens ledarskap att invagga framtidstro, brett ledarskap, förtroende och en rimlig beskrivning av färdriktningen för resan till i morgon, nästa år och även mot framtiden….
Sven-Arne Thorstensson