Veckans krönika

Från surdegsbagare Persson till Knådar-Stefan har det hänt en del i bageriet. Knådar-Stefan som nu tagit över klarar sig inte själv utan måste ta hjälp av andra bagare. Och när man dessutom glömt bort recepten, struntar i degen och brödätarna, och bara anstränger sig för att hålla bakpulverbakaren och hans snabbjäsande bagerier borta. Ja, då blir det som det blir. Risken är stor att vi snart bara kan köpa scones i butiken, konstaterar Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.

Sockerbagarnas tid är över

Alla minns väl surdegsbagaren Persson som efter Elfsborgsbagare Carlsson bakade borgarbröd under tio år på raken. På något sätt fick Göran det gamla bageriet att grädda bröd som de flesta åt. Men som på mången bagare innan, så tröttnade folk också på Görans enahanda knådade, och ibland smaklösa borgar-formbröd.
Så en höstdag 2006 hade en knapp majoritet av brödätarna skapat en bak-allians mot formbrödsbagare Persson.
In i bageriet kom nu sockerbagaren Fredrik. En välborstad rookiebagare som var så strömlinjeformad att han aldrig ens tänkt ta på sig varken bagarrock eller bagarmössa.
Här fanns fina fram recept. Flera av dem hade aldrig ens testbakats innan. Men de såg fina ut på bild.

Gamla recept
Även några gamla recept fanns med. Till och med dom som varit prövade innan, men oavsett skulle de prövas en gång till, även om de tidigare inte varit ätbara.
Med i menyn, var också så kallade profilbröd som skulle fotograferas till när Bagar-Fredrik åkte utomlands som statsbagare och berättade om den svenska bak-konstens förträffliga förträfflighet.
Tant Maud, som var den som egentligen tussat ihop Bak-alliansföreningen, fick av medveten Fredrik en övermäktig uppgift, för att hon skulle hålla sig ifrån recepten helt och hållet.
Han var helt enkelt rädd för att det skulle börja lukta lantbröd ur munnen på folk igen.
Så för att hålla tant Maud borta från recepten, gav han henne ansvar för bagerierna och deras maskiner.

Vankelmodige Janne
Likadant var det med den vankelmodige Janne. Han stoppades in i utbildningsverksamheten av unga brödätare och just detta blev så effektivt att på bara några år visste inte de små brödätarna ens vad ett bra bröd borde smaka. Och till och med den skojfriske Hägglund lyckades Fredrik eliminera.
Han fick ta hand om reparationsverkstaden, som senare till stor del såldes ut till ett antal plasticpaddingbolag, vars bästa merit var att fakturera reparationer.
Till sin hjälp i denna meny, hade förstås Fredrik ett antal egna receptskrivare.
De flesta var mest intresserade av att fotografera bröd som aldrig testätits överhuvudtaget.

För mycket jäst
Det mesta gjordes på hemmakontoret men ibland, bara ibland, blev han tvungen att ta in receptförslag från sina gamla alliansbagare.
Han fick en påse med ingredienser som hans tre vänner propsade på, skulle ingå.
Därefter hystade han in dem lite här och där, och för att degen skulle jäsa ordentligt, så tillförde han under hela sin bagartid mycket jäst.
Det han missat helt, var att många inte litade på Fredrik bagares förmåga att baka bröd med så mycket jäst. Här och där jäste det över, medan andra bullar fick en hård stålrand, när jästen kastats in efteråt i ugnen.
Ett annat problem för Fredrik-bagare var, att i flera av de nedlagda och tillsynes omoderna och fula gamla bagerierna, hade nu bakpulversbagaren Jimmy öppnat snabb-bageri.
Här erbjöds nya bullar efter diverse önskemål. Han snabbanställde både kreti och pleti i bageriet och bullarna bara sprutade ur ugnen, och de som tröttnat på både Perssons formbröd och Fredrik-bagares svårtuggade bakverk, valde nu att stilla sin hunger med bröd bakade utan jäst.

Stängde butiken
Men så en sen natt för sex år sedan stängde Bagar-Fredrik sin butik. Folk tuggade bakpulverbröd och vissa längtade tillbaka till Perssons formfranskor. Även de båda luft-bagarna grön och röd lockade ganska många. Troligen för att båda lovade bröd som kunde bakas av just bara luft, men även de sålde en och annan limpa på valdagen.
När så solen steg upp saknades en bagare som kunde sköta bageriet själv. Alla tittade sig vilset omkring. Alla såg att råttorna börjat knapra på mjölsäckarna och i bageriet hade ingen städat på länge.
Kvar fanns bara de fagra photoshopbilderna på hur bröd skulle kunna se ut, men om smaken och näringsvärdet var man helt oense.
Nu startade en av de mest intressanta delarna i svensk bagerihistoria. Surdegsbagar-Perssons arvinge Knådar-Stefan klev fram. Han hade ingen direkt bagarvana alls. Hans tidigare meriter var att försöka foga samman saker i metall och inte mjöl, jäst och vatten. Men knåda kan han, samtidigt som han gjort sig känd för att sällan få in en deg i ugnen innan den jäst över.

Tvingas be om hjälp
Men stackars Knådar-Stefan klarade sig inte själv. Han var helt enkelt tvungen att be om hjälp i bageriet. Efter en hel karusell av receptblandningsförsök, slutade det i en traditionell Surdegsmeny som kompletterades med 73 små rätter.
Problemet var att alla 73 skulle in i degen, oavsett hur de smakade och passade. Och inte nog med det. De två luft-bagarna Röd och Grön fick också ett finger med i degtråget.
Egentligen så brydde sig ingen om varken degen, brödet eller de som skulle äta. Det enda de brydde sig om var att med allt tillbuds stående ingredienser, recept och bakteknik stoppa bakpulverbakaren och hans snabbjäsande bakpulver-bagerier.
Så nu står vi här med en halv-pizza per månad i Dalsland, En arbetsförmedling i jojo-läge. En satsning på förnybar energi som inte får innehålla förnybara råvaror. Lagar som inte längre fungerar. En polis som ska se fin ut på bild och en rättsskipning i våra domstolar som är mer feg i att göra fel själva än att göra rätt för samhället.
Tyvärr så orkar ni nog inte läsa hela listan, så jag avrundar den med att tycka synd om utbildningsministern som nu inte har adressen till de skolor som hon basar över…
Och under tiden som Knådar-Stefan knådar och resten kavlar, så är risken stor för att både du och jag bara kan köpa scones i butiken framöver.
Sven-Arne Thorstensson