Sista utposten:

Minst en hund begraven i Alsterån

Staten vill riva dämmen trots rikligt med fisk

Nyss hemkommen från ett besök i Småland slår det mig att häxjakten på den småskaliga vattenkraften liknar en rad andra frågor där överdrifter, halvsanningar och ibland rena lögner dominerar. I det här fallet finns det gott om fisk uppströms. Även lax och öring. Vad är problemet, undrar man då som lekman.
Varför ska dammen rivas om fisken kommer upp och kan leka? Den måste ju rimligtvis redan betraktas som miljöanpassad.
Utrivningsivrarnas huvudargument har alltid varit att dammar och kraftverk utgör vandringshinder för fisk. Här har vi en gammal kvarn som malt mjöl sedan 1600-talet. Ån har varit uppdämd sannolikt ännu längre. Kvarnbyggnaden är fantastisk. Metertjocka stenmurar i botten, imponerande bjälklag, väggarna hantverksmässigt timrade. Egentligen borde hela anläggningen bevaras som ett kulturminne.

Hund begraven
För cirka tio år sedan byggdes en laxtrappa vid dämmet. Det finns fiskvandringsvägar även vid dammarna uppströms. Utredningar visar att lax och havsöring går upp och leker i ån.
Kommunen skryter om vilka fina fiskevatten man har, och hur rika åarna är få bland annat lax och havsöring. Kommunen har bland de rikaste vattendragen i norra Europa. I en av åarna har man konstaterat upp till 30 fiskarter. Ändå finns det krafter som vill riva de två nedersta dammarna.
Det är då man förstår att det måste finnas minst en hund begraven i den här fisksoppan.
De krafter som vill riva ut små dammar och kraftverk i Sverige drivs av en ambition att restaurera alla vattendrag. Sportfiskarna vill bygga om vattendragen till anläggningar för sportfiske genom att göra dit en massa sten och grus och lägga dit. Ungefär som om det vore akvariet hemma i pojkrummet under uppväxten, vill de skapa en gynnsam miljö för fisken.
Sedan har vi en grupp miljöaktivister som ser all mänsklig verksamhet som något negativt. De vill restaurera alla vattendrag och tillverka vildmark av gamla kulturbygder. Den orörda naturen är något heligt. Och den biologiska mångfalden har blivit ett mantra.

Andra intressen
Problemet är att detta krockar med andra intressen. På landsbygden bor det nämligen människor. Alla är inte konsulter och kommunikatörer som jobbar hemifrån med sina paddor. Några har faktiskt sin verksamhet på landsbygden. De lever av de resurser som jord och skog kan ge, eller som entreprenörer inom exempelvis jordbruk och skogsbruk. I vissa kommuner är de gröna näringarna helt dominerande för näringslivet och människors försörjning.
Till dessa näringar hör kvarnar som mal mjöl, och gamla sågverk som sågar timmer. Många av dessa har i hundratals år tagit sin kraft från vattnet. Vattenkraft.
Från början drevs kvarnar och sågar mekaniskt, med vattenhjul. Med tiden moderniserade man verksamheten och skaffade eldrivna maskiner och turbiner som producerade el.
För flera år sedan ville riksdagen stimulera ägarna till dessa dammar och kraftverk, att om de inte redan gjorde det, börja producera ren förnyelsebar el och leverera ut på nätet. Man införde de så kallade elcertifikaten.

Miljöhjältar
Den småskaliga vattenkraften betraktades länge som miljöhjältar. Det var vanligt att enskilda ägare som investerade för att effektivisera sin verksamhet fick miljöpris. Vattenkraften är också ur klimatsynpunkt den i särklass bästa. Den är hållbar, som det heter nu för tiden.
Men plötsligt ändrades allt det. Andra intressen började driva kampanjer. Sportfiskare. Älvräddare. Stimulerade av stora statliga energibolag, som såg sin chans. Dammarna hindrar fisken från att komma fram, konstaterade man. Det spreds uppgifter om ålar som dog i vattenkraftens turbiner.
Allt det där var naturligtvis överdrivet. Men det tjänade ett syfte.
Plötsligt hade berättelsen ändrats. Vattenkraften var nu med stöd av mantrat biologisk mångfald, ett miljöproblem. Inte en lösning.

Regeringen är kluven
Aktivisterna som vill riva pratar bara om fisk. Och så skyller man på EU hela tiden. Men EU har flera gånger klargjort att man inte kräver att Sverige river dammar och kraftverk för att uppnå målen i vattendirektivet. Det handlar om rent vatten, väldigt lite om fisk.
Det är då man förstår att det måste handla om något annat. Stora statliga elbolag vill inte ha konkurrens från små privata producenter av elström. De har därför lierat sig med sportfiskare och älvräddare, och de som vill förvandla kulturbygder till vildmark. Det handlar alltså om privat kontra statligt ägande. Det handlar också om småskaligt kontra storskaligt. Små privata producenter har så liten betydelse för landets elförsörjning att man är beredd att offra dessa, får vi veta.
Det är ett cyniskt resonemang. I synnerhet som det finns en politisk majoritet i riksdagen för att bevara småskalig vattenkraft. Problemet är att vi har aktivistiska tjänstemän som inte lyder riksdagen. Och regeringen är kluven i frågan.
Göran Åhrén

”Varför ska dammen rivas

om fisken kommer upp

och kan leka”

Alla nyanser föll bort

Staten överdriver problemen med enskilda avlopp

Från början handlade tillsynen av enskilda avlopp om att skydda dricksvattentäkter och få bort sanitära olägenheter. Men ambitionerna att göra något åt övergödningen av Östersjön ledde till politiska krav på ökade insatser.
Det hette att arbetet skulle inriktas på områden där behovet ”är särskilt stort”. Krav på åtgärder skulle ”fördelas på de utsläppskällor där det är motiverat och skäligt att vidta åtgärder.”
Utredarna drog flera slutsatser. ”Tillsynsbeslut om åtgärder vid en fastighet kräver bland annat ur rättssäkerhetssynpunkt noggranna utredningar av det enskilda fallet.”
Man ville också att utsatta områden skulle åtgärdas först, men konstaterade samtidigt att det krävs ett bra underlag för att kunna göra bra prioriteringar, ”vilket idag till viss del saknas”.

Nyanserna föll bort
De här nyanserna har till stor del fallit bort. Idag är det sällsynt att kommunerna utreder enskilda fall. Intrycket är istället att man fattar schablonmässiga beslut och dömer ut fungerande enskilda avlopp. På löpande band.
Kommunerna skriver ut förelägganden, med krav på åtgärder och hot om viten utan att först ta reda på om avloppen fungerar eller inte. Man gör det generellt, utan att ta hänsyn till om de ligger i ett område med övergödning.
Grundfrågan, ”vad är problemet”, hoppar man över.
Detta gör man trots att HaV flera gånger betonat att kommunerna måste göra individuella bedömningar. Men individuella bedömningar tar tid, och kräver både kompetens och resurser.
Och kompetens är sällsynt. Många kommuner hotar med viten och förbjuder fastighetsägarna att använda sina avlopp. En del hotar med att komma och plugga avloppen om de inte åtgärdas i tid.
Medierna jamsar med. Miljöchefer intervjuas i lokalpressen där de utan kritiska följdfrågor säger att ”enskilda avlopp är miljöbovar”. Vilket inte sällan blir rubrik.

Många tvingas flytta
Många överklagar besluten och hamnar i domstol. Där driver kommunerna frågan med sina jurister och kan på så sätt skapa prejudikat och en praxis som i tillämpning ligger långt ifrån vad politiken från början avsåg.
Med domen i ryggen hävdar kommunerna att de har gjort rätt. På så sätt cementeras en förvaltningspraxis som egentligen saknar både folkligt stöd och demokratisk förankring.
Konsekvenserna av detta är att många som bor på landet tvingas ta banklån för att åtgärda sina avlopp. De som inte har råd och inte får banklån tvingas helt enkelt flytta.
De som ifrågasätter kommunernas krav tvingas till processer som kan ta flera år. Många mår dåligt av detta, och en del förlorar dessutom tilltron till samhället.

HaV räknar inte rätt
Det absurda är att det finns forskarrapporter som visar att enskilda avlopp inte är så stora miljöproblem som Havs- och vattenmyndigheten hävdar. Forskaren Lars Hylander har tillsammans med VA-konsulten Peter Ridderstolpe ställt samman resultaten av svensk och internationell forskning på området. Deras slutsats är att problemet med enskilda avlopp har överdrivits, och att påverkan är betydligt mindre än myndigheterna hävdat. De gör bedömningen att HaV överdrivit belastningen från enskilda avlopp cirka fem gånger.
Detta beror bland annat på att de statliga myndigheterna inte räknat med markretentionen. Växter och djur i marken tar upp fosfor som avloppen släpper ifrån sig. Och väldigt lite läcker ut till haven.
Denna kunskap vill Havs- och vattenmyndigheten inte ta till sig. Detta trots att det var den statliga myndigheten som beställde rapporten. Istället har man ansträngt sig för att rapporten inte ska komma ut till allmänheten.
För att rättfärdiga sitt handlande kritiserar myndigheten forskarna. De skickade rapporten på ”remiss”. De flesta som yttrade sig var positiva till rapporten. Men en instans, som har ett ekonomisk intresse av att hålla liv i den statliga kampanjen, kritiserade rapporten. Det räckte för HaV.

Viljan större än förmågan
Forskarrapporten får dock stöd av flera rapporter från IVL/SMED. Där man konstaterar att markretentionen existerar. SMED har bland annat gjort beräkningar av hur många procent marken reducerar utsläpp av kväve och fosfor, vilket varierar mellan olika områden.
När kritiken mot HaV och kampanjen mot enskilda avlopp växte, började myndigheten ändra fokus. Det sker det en glidning i argumentationen. Från att i första hand ha handlat om fosfor, börjar myndigheterna istället betona smittorisken. Utan att presentera faktaunderlag den här gången heller.
Det är dock svårt att hitta stöd för att enskilda avlopp skulle vara ett stort problem när det gäller spridning av smitta. Särskilt på landsbygden.
Hur många har blivit sjuka av avloppsvatten från enskilda avlopp på landet? Är det inte istället kommunala VA-anläggningar som titt som tätt springer läck och sprider smitta och tvingar stadsbor koka sitt vatten.
Statliga myndigheter överdriver alltså problemen med enskilda avlopp. Viljan att göra en insats är större än förmågan att göra det rätt. Och likgiltigheten över konsekvenserna, för den enskilde, är inte bara misantropisk till sin karaktär, den är skrämmande lik fanatism.
WESTSIDAN: 2020-03-29

Kampanjen mot småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring och kan inte heller stödja sig på EU. Ansvaret vilar helt på aktivistiska tjänstemän inom vattenförvaltningen.

Vi behöver en ny författning

Hur styr man ett land mot folkets vilja? Ett sätt är att överföra makten till tjänstemän och fatta alla viktiga beslut utom räckhåll för politiker och väljare.
Den svenska vattenförvaltningen är ett utmärkt exempel på detta.
En myndighet ger andra order om vad som ska göras, och en tredje utfärdar föreskrifter. Politikerna får inte vara med och bestämma.
Det blir allt tydligare att flera av de myndigheter som är inblandade i vattenförvaltningen har stora problem. Exempel är hetsjakten på enskilda avlopp, där tjänstemän driver egen agenda, och vägrar ta till sig fakta och vetenskapliga rapporter.
Ett annat exempel är statens kampanj mot småskalig vattenkraft, där kraven på åtgärder inte står i rimlig proportion till miljönyttan, och en liten minoritet driver igenom sin vilja.
Ett tredje är skogen där statliga myndigheter med juridisk fingerfärdighet rundar lagstiftningen i sin iver att hindra skogsägare att avverka sin egen skog utan att staten behöver betala ersättning.
När lagar och direktiv ska bli verklighet, och politiska ambitioner förvandlas till konkreta åtgärder, så spårar det ofta ur. Det uppstår konflikter som är mycket svåra att lösa. Inte sällan leder dessa konflikter till att man gör saken ännu mer komplicerad exempelvis genom att skapa ytterligare en aktör.
När vattendirektivet skulle implementeras i Sverige skapades fem nya vattenmyndigheter. Det är regionala myndigheter, som dock samarbetar. Vid sidan av Havs- och vattenmyndigheten och kammarkollegiet, samt länsstyrelserna, utgör dessa den svenska vattenförvaltningen.
För att samordna dessa krävs enorma insatser till höga kostnader. Samråd och dialoger sväller ut till stora massmöten. Berörda är ofta i minoritet på dessa möten. Statliga tjänstemän dominerar stort.
LRF har tidigare kritiserat uppbyggnaden av den svenska vattenförvaltningen som man menar blivit alltför komplicerad.
Nu har vi i Sverige lyckats lägga till ytterligare en aktör för att försöka lösa den konflikt om den småskaliga vattenkraften som vattenförvaltningen skapat. Den nationella fonden. Det är ingen myndighet. Men den kommer att fungera ungefär som en myndighet, och fonden kommer att fatta beslut som påverkar ägarna till den småskaliga vattenkraften. Det är till stor del statliga aktörerna som dominerar fonden.
Konflikten om den småskaliga vattenkraften är idag så komplicerad att den förmodligen inte går att lösa. Aktörerna är för många. Ska man samla alla parter krävs det snart att staten hyr Globen.
Regelverket är också alldeles för komplicerat. Det är väldigt få personer som förstår allt som påverkar vattenförvaltningen. Hur många har för övrigt själva läst EUs ramdirektiv för vatten, med bilagor, och alla tilläggsdirektiv?
Bara den svenska utformningen av miljökvalitetsnormer, och de komplicerade datasystem som byggts upp med en egen begreppsvärld, och klassificeringar av vattendrag som verkar gjorda för att ingen ska begripa att det i de flesta fall bara bygger på bedömningar.
Ändå är det detta regelverk som styr.
Lägg till att kammarkollegiets jurister bidragit med principen Förorenaren betalar, och att ägare till små vattenkraftverk över en natt förvandlades från miljöhjältar som producerade ren el, till förorenare, bara för att staten inte vill betala för fiskvandringsvägar. (Det finns exempel på ägare till små vattenkraftverk som fått kommunens miljöpris för sina insatser för att producera miljövänlig och förnyelsebar el, för att därefter av staten meddelas förbud och hot om viten med motiveringen att kraftverket är ett vandringshinder för fisk.)
För att dölja vad man egentligen håller på med använder myndigheterna komplicerade ord för relativt enkla saker. Ett exempel är konnektivitet. Som ungefär betyder att vattenmolekylerna hänger ihop. Och det gör dom ju.
Googlar man ordet dyker det upp två betydelser. En rent byråkratisk som i stort sett bara används av vattenförvaltningen och lite förenklat betyder att prickig fisk kan ta sig förbi en damm. Den andra handlar om att signalerna i hjärnan fungerar.
Ibland önskar man att även den andra betydelsen kunde implementeras i vattenförvaltningen.
Vad är lösningen på detta dilemma?
Politiken måste ta tillbaka makten. Frågan är hur det ska ske.
Tjänstemannaansvaret måste återinföras, för att komma tillrätta med problemet med aktivistiska tjänstemän som följer sin egen agenda. Systemet med ramlagar bör avskaffas. Det ger myndigheterna alldeles för stor makt, en makt som exempelvis Havs- och vattenmyndigheten inte klarar av att förvalta.
Vi måste hitta ett sätt att utkräva ansvar av självständiga myndigheter. Politikens möjligheter att påverka myndigheter måste bli större. Alternativet är att kraftigt reducera myndigheternas makt att självständigt tolka lagar och utforma författningar och föreskrifter. Kort sagt återföra den lagstiftande makten till riksdagen.
Kanske måste också det politiska systemet ses över. Riksdagen behöver egna resurser att utreda.
En tydligare form av maktdelning, där den demokratiska kontrollen prioriteras, och där den verkställande makten balanseras bättre mot den lagstiftande och den dömande.
Kort sagt; Vi behöver en ny författning.
WESTSIDAN