Sista utposten:

Kampanjen mot småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring och kan inte heller stödja sig på EU. Ansvaret vilar helt på aktivistiska tjänstemän inom vattenförvaltningen.

Vi behöver en ny författning

Hur styr man ett land mot folkets vilja? Ett sätt är att överföra makten till tjänstemän och fatta alla viktiga beslut utom räckhåll för politiker och väljare.
Den svenska vattenförvaltningen är ett utmärkt exempel på detta.
En myndighet ger andra order om vad som ska göras, och en tredje utfärdar föreskrifter. Politikerna får inte vara med och bestämma.
Det blir allt tydligare att flera av de myndigheter som är inblandade i vattenförvaltningen har stora problem. Exempel är hetsjakten på enskilda avlopp, där tjänstemän driver egen agenda, och vägrar ta till sig fakta och vetenskapliga rapporter.
Ett annat exempel är statens kampanj mot småskalig vattenkraft, där kraven på åtgärder inte står i rimlig proportion till miljönyttan, och en liten minoritet driver igenom sin vilja.
Ett tredje är skogen där statliga myndigheter med juridisk fingerfärdighet rundar lagstiftningen i sin iver att hindra skogsägare att avverka sin egen skog utan att staten behöver betala ersättning.
När lagar och direktiv ska bli verklighet, och politiska ambitioner förvandlas till konkreta åtgärder, så spårar det ofta ur. Det uppstår konflikter som är mycket svåra att lösa. Inte sällan leder dessa konflikter till att man gör saken ännu mer komplicerad exempelvis genom att skapa ytterligare en aktör.
När vattendirektivet skulle implementeras i Sverige skapades fem nya vattenmyndigheter. Det är regionala myndigheter, som dock samarbetar. Vid sidan av Havs- och vattenmyndigheten och kammarkollegiet, samt länsstyrelserna, utgör dessa den svenska vattenförvaltningen.
För att samordna dessa krävs enorma insatser till höga kostnader. Samråd och dialoger sväller ut till stora massmöten. Berörda är ofta i minoritet på dessa möten. Statliga tjänstemän dominerar stort.
LRF har tidigare kritiserat uppbyggnaden av den svenska vattenförvaltningen som man menar blivit alltför komplicerad.
Nu har vi i Sverige lyckats lägga till ytterligare en aktör för att försöka lösa den konflikt om den småskaliga vattenkraften som vattenförvaltningen skapat. Den nationella fonden. Det är ingen myndighet. Men den kommer att fungera ungefär som en myndighet, och fonden kommer att fatta beslut som påverkar ägarna till den småskaliga vattenkraften. Det är till stor del statliga aktörerna som dominerar fonden.
Konflikten om den småskaliga vattenkraften är idag så komplicerad att den förmodligen inte går att lösa. Aktörerna är för många. Ska man samla alla parter krävs det snart att staten hyr Globen.
Regelverket är också alldeles för komplicerat. Det är väldigt få personer som förstår allt som påverkar vattenförvaltningen. Hur många har för övrigt själva läst EUs ramdirektiv för vatten, med bilagor, och alla tilläggsdirektiv?
Bara den svenska utformningen av miljökvalitetsnormer, och de komplicerade datasystem som byggts upp med en egen begreppsvärld, och klassificeringar av vattendrag som verkar gjorda för att ingen ska begripa att det i de flesta fall bara bygger på bedömningar.
Ändå är det detta regelverk som styr.
Lägg till att kammarkollegiets jurister bidragit med principen Förorenaren betalar, och att ägare till små vattenkraftverk över en natt förvandlades från miljöhjältar som producerade ren el, till förorenare, bara för att staten inte vill betala för fiskvandringsvägar. (Det finns exempel på ägare till små vattenkraftverk som fått kommunens miljöpris för sina insatser för att producera miljövänlig och förnyelsebar el, för att därefter av staten meddelas förbud och hot om viten med motiveringen att kraftverket är ett vandringshinder för fisk.)
För att dölja vad man egentligen håller på med använder myndigheterna komplicerade ord för relativt enkla saker. Ett exempel är konnektivitet. Som ungefär betyder att vattenmolekylerna hänger ihop. Och det gör dom ju.
Googlar man ordet dyker det upp två betydelser. En rent byråkratisk som i stort sett bara används av vattenförvaltningen och lite förenklat betyder att prickig fisk kan ta sig förbi en damm. Den andra handlar om att signalerna i hjärnan fungerar.
Ibland önskar man att även den andra betydelsen kunde implementeras i vattenförvaltningen.
Vad är lösningen på detta dilemma?
Politiken måste ta tillbaka makten. Frågan är hur det ska ske.
Tjänstemannaansvaret måste återinföras, för att komma tillrätta med problemet med aktivistiska tjänstemän som följer sin egen agenda. Systemet med ramlagar bör avskaffas. Det ger myndigheterna alldeles för stor makt, en makt som exempelvis Havs- och vattenmyndigheten inte klarar av att förvalta.
Vi måste hitta ett sätt att utkräva ansvar av självständiga myndigheter. Politikens möjligheter att påverka myndigheter måste bli större. Alternativet är att kraftigt reducera myndigheternas makt att självständigt tolka lagar och utforma författningar och föreskrifter. Kort sagt återföra den lagstiftande makten till riksdagen.
Kanske måste också det politiska systemet ses över. Riksdagen behöver egna resurser att utreda.
En tydligare form av maktdelning, där den demokratiska kontrollen prioriteras, och där den verkställande makten balanseras bättre mot den lagstiftande och den dömande.
Kort sagt; Vi behöver en ny författning.
WESTSIDAN