Sveriges höga dödstal i Covid-19 upprör. Fokus riktas mot äldrevården och socialstyrelsens prioriteringar. Gamla i äldrevården får inte alltid grundläggande sjukvård som dropp, syrgas och antibiotika, utan behandlas istället med morfin. Detta har liknats vid dödshjälp. Historikern Per Bolander kallar Sverige extremt, och jämför i den här artikeln med det tyska dödshjälpsprogrammet, och konstaterar att motiven var desamma. Han varnar för konsekvenserna av att devalvera människovärdet.
Ekonomi som motiv till dödshjälp
Sverige extremare än Bolsonaro och Trump
Det är i sanning märkliga tider vi lever i. Den första stora pandemin på hundra år (sedan spanska sjukan) har visat hur extremt Sverige är. Myten om ”Landet lagom” där inget är för mycket eller för litet, för varmt eller kallt utan bara – lagom, har visat sig vara just en myt.
Sverige har haft den högsta dödligheten i världen proportionellt sett. Anledningen till detta sensationella förhållande har varit den linje som Folkhälsomyndigheten följt och som skiljt sig från hela den övriga världen. Där har det varit en självklarhet att medborgarnas liv och hälsa kommer före ekonomin.
Ofelbara myndigheter
Ledare som Trump och Bolsonaro, som sneglat på det svenska exemplet och velat öppna upp samhället medan pandemin rasar, har anklagats för fascism och att offra människoliv på profitens altare.
Kritik mot Tegnell och den förda linjen har dock mötts av upprörda rop och facebook-grupper som proklamerar sitt stöd till myndigheterna. Det verkar nästa som ett ifrågasättande av FHM är förräderi mot fosterlandet. Svenska myndigheter är ju som bekant, i likhet med påven, ofelbara.
Om Sverige gör på ett sätt, och hela den övriga världen på ett annat, så måste Sverige ha rätt och världen ha fel. Det är på många sätt lustigt men det finns en mörkare sida till det hela som gör att skrattet fastnar i halsen.
Hänsyn till ekonomin
På frågan varför Sverige för sin unika linje har Tegnell mer än antytt att man måste ta hänsyn till ekonomin. Och eftersom samhällets resurser är begränsade, och alla människor förr eller senare kommer att dö, måste man göra en kalkyl: Vad är bäst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?
Covid-19 drabbar främst äldre människor, sådana som redan gjort sitt för samhället och nu för en tärande tillvaro (det brukar ibland kallas pension). Detta är människor vars död förbättrar statens finanser, om man uttrycker det cyniskt.
Äldre människor som drabbas av Covid-19, eller visar symtom på corona, eller drabbas av någon annan sjukdom och därmed tar upp plats i den redan överfulla vården, utgör en förlustpost i den samhällsekonomiska balansen. Men det finns en lösning på detta som kallas palliativ vård. Det innebär officiellt ”vård av en patient med icke botbar sjukdom med förväntad dödlig utgång”, det vill säga i realiteten alla över åttio med snuva eller värre.
Eutanasi inget nytt
Den palliativa vården finns i tre former: förlänga livstiden, lindra symtomen och vård i livets slutskede. Den sistnämnda ”vården” innebär att patienten matas med morfin tills önskat resultat uppnås, det vill säga i realiteten eutanasi. ”Barmhärtighetsdöd” som det så vackert kallas.
En läkare avgör när patienten har nått de olika skedena i vården, men läkaren kan ibland fälla sin dom utan att över huvud taget träffa patienten. Han eller hon tittar i pappren, ser åldern och tänker förmodligen ”gubben är 90+, dags att stänga av så vi kan använda resurserna till något bättre”.
Påminner inte detta om något i historien?
I ett annat högt utvecklat land bestämde regeringen att personer som led av mentalsjukdomar, Downs syndrom, könssjukdomar, hjärnhinneinflammation eller började visa tecken på demens skulle avlivas på ett ”humant” sätt, till exempel genom en överdos av morfin.
Ekonomiska motiv
Läkarna, som i många fall aldrig träffade patienterna utan bara tittade i en dossier, gjorde upp listor med namn och satte en av tre beteckningar framför varje namn: a+ (betydde död), a- (betydde liv) och a? (betydde att beslut ännu inte tagits).
Motiven var i huvudsak ekonomiska. Om det enbart hade varit rashygeniska skäl, hade det räckt att sterilisera dom, som man gjorde i Sverige. Statens magra resurser kunde inte gå till att låta ”liv ovärdigt att leva” få fortsätta existera.
Hela programmet kallades ”Aktion T4” och genomfördes i Tyskland på order av statschefen, en misslyckad konstnär från Österrike. När det var över hade 275 000 till 300 000 människor mördats.
Dödshjälpsprogrammet pågick tills katolska kyrkan reagerade. Biskopen i Münster gick ut offentligt och kritiserade programmet 1941. Efter det fortsatte eutanasiprogrammet men i hemlighet. Och man flyttade morden utomlands. Men de upphörde inte helt förrän efter kapitulationen 1945, då amerikanerna satt stopp för det.
”Samma sätt att tänka”
Läkarna ställdes efteråt inför rätta anklagade för mord. De försvarade sig med att de bara tänkt på statens (och därmed de flesta medborgares) bästa. Ekonomin blev bättre och patienterna skulle ju ändå dö förr eller senare.
Domstolen var inte imponerad och dömde läkarna till döden genom hängning (många av dem föredrog att begå självmord i sina celler).
Läkare som lyckades komma undan, men upptäcktes under efterkrigstiden, dömdes senare i individuella rättegångar till livstids fängelse (i Västtyskland), och till döden (i DDR).
En överdriven jämförelse? Kanske. Men att avgöra om en människas liv är värt att leva, som läkare gör nu även i Sverige, ibland utan att ens träffa patienten ifråga, var vad tyska läkare också gjorde.
Då är vi på väg mot samma sätt att tänka, och därför måste vi stoppa det, innan det normaliseras.
Per Bolander
Historiker
”Vi är på väg mot samma sätt att tänka,
därför måste vi stoppa det
innan det normaliseras”
Westsidan 